Sex och Jävligt offside: Mot match, mot ljuset
Årets första match, självförtroendeboostade landslagsgossar och ett kort i obalans – där har ni en del av innehållet på veckans lista.
Randers på besök (NY)
Fyrverkerierna från årets första träning har knappt hunnit brinna ut på himlen innan det är dags för årets första träningsmatch. Redan i övermorgon kommer Randers på besök. Blir alltså – förhoppningsvis – ett återseende med Hugo Andersson. Noterar också att AIK:s gamle målvakt Patrik Carlgren, han som så förtjänstfullt halkade till så att han inte kom åt Eikrems ganska lösa och studsande skott i 2-0-matchen 2016, återfinns i laget. Precis som en av Andersson-bröderna från Häcken samt Jakob Ankersen, som var i Göteborg för några år sedan.
Danskarna har en sån där liga som på sluttampen delas upp i en mästerskaps- och en kvalserie. Med fem rundor kvar av en knallhård grundserie är Randers sexa – vilket är detsamma som sista platsen till mästerskapsserien. Leder gör Nordsjälland, som vi träningsspelar mot nästa vecka. På pappret bjuder inte januari på något mjukstartsmotstånd, direkt.
Landslagsmän (NY)
Träningslandskamper är kanske inte precis nåt som får hjärtat att rusa. Men det fanns ju ändå anledning att slänga ett öga på årets upplaga av den traditionella januarilandslagssamlingen (för övrigt en tradition som pandemin satt stopp för i ett par år, men som var tillbaka i år). Själva matcherna – 2-0 mot Finland och 2-1 mot Island – var, som väntat och i ärlighetens namn, ganska sömniga tillställningar. Ingen stack egentligen ut. Men Hugo Larsson såg trots sin unga ålder mogen ut och stod för en hockeyassist till turnéns första mål, Zeidan glimtade till och Nanasi tillhörde planens bästa spelare i första halvlek mot islänningarna. Och framförallt tänker jag att spelarna som är med på sånt här får nån form av självförtroendeinjektion. Sånt är ju bra.
Dennis Hadzikadunic (NY)
Feyenoord? Nej, Real Mallorca ser Dennis Hadzikadunic ut att hamna i, rapporterades det igår. Det kan vara honom väl unt, för jag ser honom fortfarande som den som höll huvudet allra högst under fjolårets gamnackade säsong. Jag hoppas på en återkomst och avrundning här hemmavid om några år (inte alltför många, helst).
Anton Tinnerholm (3)
Det var mannen från Brokind – med betoning på sista stavelsen, har jag lärt mig, BroSCHIND – som intervjuades då spelarna stod uppradade innan premiärträningen, och han var även ett hett intervjuobjekt efter träningen. Av allt att döma tycks han både axla och omfamna rollen som pådrivare, nivåupprätthållare och inpräntare av generell ställ-dig-upp-attityd. Ser mycket fram emot att se honom i spel.
Medlemskortsdetaljer binder familjeband (NY)
Nyligen damp årets medlemskort ner i brevlådan. Ett kuvert per familjemedlem. Min tonåriga dotter sken upp, men efter att ha skärskådat kortet drogs ögonbrynen ihop. ”Texten är ju inte lika lång på varje sida om klubbmärket”, sa hon. Assymetri! Obalans! Ajaj! Jag var på vippen att börja förklara att total symmetri var omöjlig här, att om det nu ska stå ”Vi står som en för klubben alla vi segra skall men inte falla” går det inte att lösa på nåt bättre sätt, det måste delas mellan ”alla” och ”vi” – men jag hejdade mig. Och hummade instämmande. Man kanske skulle lagt hela textsträngen under klubbmärket? Hållit den obruten och sett till att centrera den ordentligt? Men hursomhelst, det är inte designoptimeringsmöjligheter som är poängen här. Snarare att det är precis sånt här som värmer ett fadershjärta: jag tog missnöjet som en intäkt för att kortet var, är, viktigt för henne. Och dessutom, detta att störa sig på små, små detaljer som de flesta förmodligen ansett komplett oviktiga fick mig att känna att äpplet trots allt inte fallit så värst långt ifrån trädet. Det var som en bekräftelse på att mina solkiga gener åtminstone till någon del ser ut att föras vidare. Pappas tös ändå, va.
Årets mest deprimerande dag (NY)
Blue Monday! Nej, jag syftar inte på New Order-singeln, utan årets mest deprimerande dag. Den inträffar tydligen tredje måndagen i januari varje år. Det var i förrgår det. Så nu är den avklarad. 363 dagar tills nästa gång. Framför oss, i en inte alltför avlägsen framtid, finns gröna planer, himmelsblå målskyttar och en prunkande Malmövår.
Akademien är bäst i Sverige. Träningar är igång med och långtidsskadade spelare är ute på plan och rör sig. Rydströms smekmånad pågår fortfarande; och får för övrigt gärna fortsätta i all evighet. Men allt detta allmänt positiva fick en liten motvikt av SDS-artikeln om Amel Mujanic igår. Han är ”extremt besviken på Malmö FF”, säger han. Men att alla som lämnar bara skulle ha gott att säga om klubben kanske är för mycket begärt.