Sex och jävligt offside: Nattsvart, men ändå sömnlöst
Förra veckan pratade listan om guld. Idag låter tongångarna låter annorlunda. Så några varningens ord: den som tycker det är dags att sluta älta, den som letar efter positiv framtidssyn och äppelkindad entusiasm, den vänder sig bäst nån annanstans.
När detta skrives har det gått ungefär ett dygn sedan Sundsvallsmatchen. Lite perspektiv har möjligen hunnit infinna sig. Och efter att ha varit lite sådär småputtrigt optimistisk i Himmelrikets nedräkning-inför-allsvenskan-artiklar vore det fånigt att vända kappan efter vinden och vråla över hur bottenlöst uselt allting är, alltid varit och för evigt kommer att förbli.
Men den senaste veckan känns i hela kroppen. Spelet har definitivt hackat tidigare i år, men jag har ändå upplevt att det långsamt blivit bättre, att de goda perioderna i matcherna blivit fler och längre, att vi fortsatt vandra den rätta vägen. Men när jag sitter här nu efter en sömnlös och ångestriden natt och förbannar mig själv över att jag tillåter mig påverkas så här (ett gäng ungdomar sparkar boll; det är egentligen inte rimligt att det ska kunna få mig må dåligt), då är det svårt att på Ernst Rolfskt vis hålla fast vid att det blir bättre och bättre dag för dag. På fem dagar har vi lyckats förlora mot både Jönköpings Södra och GIF Sundsvall. Ändå kräver denna sidas format att sex positiva punkter ska vaskas fram ur de senaste dagarna. Det känns ... besvärligt. Men i alla fall:
Guillermo Molins (NY)
Äntligen startman i en tävlingsmatch, och en av ganska få ljuspunkter i måndags. Inte bara för målet, utan också för att han tog initativ, visade pondus och stod för årets hittills sublimaste dribbling redan i den tredje minuten. Han kunde adderat ett mål till en bit in i den andra halvleken, när en Sundsvallsförsvarare kom emellan Lewickis och Rodics väggspel och bollen istället hamnade framför Molins. Det var möjligen en bättre chans än han hann uppfatta, han hade egentligen ganska gott om tid på sig - men han krutade bollen över.
Hursomhelst, Guillermo Molins var tillbaks med besked, och ytterligare ved lades på Lös Det-brasan.
Det blir bättre (NY)
Precis som alla framgångsperioder kommer till vägs ände, så tar svackor slut. Nån gång. Så småningom. Förr eller senare hittar lag rätt igen, självförtroende återskapas och harmoni ominstalleras. Just nu är kanske känslan att vår nedgång snarare tar slut senare än förr … men man vet aldrig. Ibland händer sånt snabbare än man vågar hoppas. Inför det stundande Boråsbesöket kan man till exempel finna förtröstan i att vårt plastgräsfacit är rätt hyfsat hittills i år.
Ståplats (NY)
Första halvlek. Sundsvall får hörna, och Gerson lägger upp bollen just utanför den lilla kvartscirkeln. Ståplats protesterar högljutt, domare Hamlin rycker till, tar några steg ner mot hörnflaggan och tvingar med bestämda armrörelser Gerson att flytta bollen bakåt. Hörnan misslyckas kapitalt.
En liten och måhända helt meningslös seger, men som sagt: detta var en match där det inte fanns så mycket att glädja sig åt. Då kan det lilla kännas en smula betydelsefullare än annars.
Bänken (NY)
Några av våra icke-startspelare var med om att besegra Häcken med 5-0 i gårdagens U21-match (Häcken ställde visserligen, såvitt jag förstår, upp utan A-lagsspelare. Men ändå!). Det är måhända inte läge att börja rota runt med startuppställningen redan … men i ett lag som under veckans matcher sett skakigt och stundtals räddhågset ut vore det kanske idé att få in en smula inget-att-förlora-attityd. Sådan finns kanske på bänken?
Vi är inte ensamma (NY)
Om man väljer att fortsätta greppa halmstrån kan man möjligen finna tröst i att vi inte är ensamma om att ha börjat illa. Elfsborg och Häcken är två andra lag som genomgående tippats högt. De står också på blott tre poäng. Elfsborg var för övrigt obegripligt usla i första halvlek mot Kalmar (även om de berövades en solklar straff då Starke Hedlund tog med armen vid ställningen 1-0 - ingen mediestorm av Rosenberg-tacklar-nån-i-ryggen:ska proportioner över detta dock).
Sommaruppehåll (NY)
”Vi åker ur i år”, kommenterade signaturen Mats måndagens Fem Snabba-artikel. Detta förbittrade budskap har jag själv i affekt sms:at till kamrater otaliga gånger efter att vi förlorat eller släppt in onödiga (finns det någon annan sort?) mål. Fast jag tror inte det behöver gå så illa. Om inte annat kommer ett sommaruppehåll. Behrang Safari kanske inte kan iklädas frälsarmantel, men en förstärkning blir han. Vi kan slicka sår, och vid behov värva. För det har vi som bekant råd med. Och sen återstår 18 matcher att gneta åt oss poäng i.
Först och främst vinkas offsideflaggan åt detta tjat om hur många matcher ett mästarlag normalt förlorar på ett år. Jag tycker det blir tramsigt och helt irrelevant. För just nu är vi inget mästarlag, spelar inte som ett, och vad mig anbelangar behöver vi inte prata om att ta guld förrän vi presterar som om det vore rimligt. Vad som i mina ögon borde gälla nu är att få ordning på spelet. Sen kan vi se.
Och så finns det ju de som tycker att detta är tjusningen med fotboll, att småbudgetklubbar som Sundsvall och Jönköping kan besegra stora rika Malmö. De som tycker så har såklart fel. Det finns överhuvudtaget inget tjusande i att Malmö FF förlorar.
Tittar man på statistiken från i måndags hittar man 26 avslut, varav 17 på mål. Det antalet ger normalt mer än ett mål. Och få hade förmodligen tyckt att vi rånat Sundsvall om det stannat vid kryss; eller att vi till och med vunnit. Det finns sekvenser när anfallsspelet funkar.
Men vi ser stirriga och ängsliga ut. Vilsna. Samtliga lag vi mött i allsvenskan har haft ett helt annat lugn i sitt spel. Rasmus Bengtsson pratar i dagens SDS om ett stressat, utspritt presspel som när det misslyckas bjuder på ytor. Och ja, känslan är att vi oroligt ilar runt, till synes förvånade över att motståndarna klarar av att passa varandra.
Lagen vi möter, vilket Joel Cedergren precis som tidigare motståndartränare pratade om på presskonferensen, vet att vi går att såra genom att sätta ner bollar bakom Yotún och Kari Arnason. Om vi vet att de vet detta, kan vi göra nåt åt det då?
Svåra matcher väntar. Ändå kan man kanske vänta en stund med paniken. Men att vältra sig i berättigad självömkan, det är sannerligen på sin plats.
