Sex och Jävligt offside: Nostalgi, nuet och november
Namnkunniga motståndare, framtidstro och cupförvirring avhandlas i veckans lista.
Den här veckan för fyra år sedan (NY)
2014 räknar jag som det mest framgångsrika MFF-året under min livstid. Gör antagandet att så kommer det att förbli. Där i början av hösten hade det gått någon månad sedan vi bröt barriären och tog oss in i Champions League. Onsdagen den 1 oktober visade vi att vi inte bara var där för att delta, då vi för första gången spelade CL-gruppspel på Stadion - och vann. 2-0 mot Olympiakos. Jag minns att min son tappade sin cykelnyckel och att jag fick köra hem efter, och tillbaks med, reservnyckeln. Det gjorde ingenting alls. En fantastisk kväll, som såklart bara blir ännu mer glitterbestrött magisk allteftersom tiden går. Fyra dagar senare åkte Malmö FF till Solna. Det var den 27:e omgången, vi ledde serien överlägset, och då klockan började närma sig fem stod det klart att båda de lag som då jagade närmast bakom - Göteborg och Elfsborg - hade förlorat sina matcher. Vår avspark var 17.30. Allt som krävdes för att säkra guldet var ett kryss. Vi vann med 3-2.
Första veckan i oktober 2014, alltså. Den är svåröverträffad.
Framtiden (NY)
Tre poäng upp till tredjeplatsen. Inte ens fjärdeplatsen är säkrad. Östersund och ett formstarkt Häcken flåsar oss i nacken. Och härnäst i allsvenskan möter vi just laget från Hisingen. På deras konstgräs. Då har det gått knappt tre dygn sen Besiktas. Allsvenskan såg betydligt ljusare ut för bara någon vecka sedan. I det lite längre perspektivet minns vi en härdsmälteliknande vår. Och kan bekymra oss över truppen, där en skadedrabbad anfallsuppsättning och ett skadebenäget försvar innebär att den ser felbalanserad ut. Samtidigt som publiksnittet sjunker. Så just nu är det kanske svårt att vara positiv? För trots Europa League har inte året gått som det ... ja, borde. AIK kommer att vinna allsvenskan. Helt rättvist, för de har varit – är – bäst och stabilast i år. Men gissningsvis var vi många som inför säsongen trodde att vi, som ett minimum, skulle vara med i racet hela vägen in.
Och apropå allt detta märker jag att det här och där gärna påpekas vilka fundamentala fel föreningen gör, och vilka tokiga beslut den tar.
Lustigt nog tycks det oftast vara de som gastar högljuddast om långsiktighet som också ställer störst krav på omedelbara och stora förändringar. Det gäller såväl på personalmöten som i fotbollsdiskussioner. Själv målar jag som princip gärna världen i svart, men jag kan ändå inte riktigt ställa upp på idén att om inte allt förändras radikalt, då är det kört för Malmö FF. Tycker tvärtom, faktiskt. Klart det går att ifrågasätta truppstrategi, enskilda rekryteringar och vad det nu kan vara. Samtidigt: ekonomin är god. Mer pengar trillar in via EL-deltagandet. Kontraktssituationen är bra, och helt säkert kommer truppen att förstärkas i vinter. Som alltid. Det är helt enkelt ganska väl krattat för att vi ska kunna vara en, med svenska mått mätt, toppklubb även 2019. Revanschens år.
Turkiskt möte (NY)
Vi möter Besiktas imorgon kväll. Ett lag med många namnkunniga spelare. Som kanske nu, generellt sett, är över sina kullars topp, men som såklart ändå håller hög kvalitet. Några exempel: Pepe, som måste vara något av en mardrömspatient för en terapeut – vad svara när Pepe från soffan säger ”jag har en känsla av att ingen tycker om mig”, liksom? – och som överraskade mig häromåret genom att plötsligt ha hår (jag hade alltid trott att hans kala hjässa i grunden var ofrivillig). Domagoj Vida, VM-spelare för Kroatien som varit på Stadion förut – med Dinamo Zagreb 2011, närmare bestämt. Ricardo Quaresma, som gjorde ett sublimt mål för Portugal mot Iran i VM i somras. Holländaren Ryan Babel, som faktiskt bara är 32 år gammal. Och vi hittar även gamle HIF:aren Atiba Hutchinson i klubben.
Ändå känns det väl inte helt kört på förhand. Med risk för att jag lutar mig mer på fördomsfullhet än ett rejält statistiskt underlag, har jag en känsla av att turkiska lag inte alltid tycker det är så kul att spela borta i Europa League. I vägen fram till gruppspelet förlorade Besiktas borta mot LASK Linz med 2-1 i andra kvalomgången. Turkarnas mål var en reducering i slutminuten, som innebar att man krånglade sig vidare på bortamål. I playoff spelade man 1-1 mot Partizan i Belgrad. Vann sedan komfortabelt hemma. Förra året hade Turkiet två lag (inget av dem var Besiktas, i och för sig) i EL-gruppspel. De vann en av sina sammanlagt sex bortamatcher. Året dessförinnan tog tre turkiska lag två bortasegrar på nio försök. Historien ger alltså hopp.
Söndagsljuspunkter (NY)
Oavgjort mot Sundsvall var en missräkning. Men det var ändå en hel del som såg ganska bra ut. Till exempel kom ju inte David Batanero nånstans. Han blev tämligen utraderad av Bachirou och Bonke. Framförallt Bonke använde emellanåt hårda medel, och drog på sig några frisparkar i början. Sen hittade han nivån. Jag tycker också att Franz Brorsson gjorde en bra match. Vann närkamper och spelade enkelt. Stirrade inte upp sig. Jag kanske övervärderar, överdriver, ser det jag vill se, men: i mina ögon ser Franz Brorsson mycket tryggare ut när han får spela till höger i backlinjen. Och så går det förstås att raljera över att alla dessa inlägg inte gav utdelning. Men allt med dem var inte uselt. Långt därifrån. Riktning och längd var helt okej på flera inspel från Behrang Safari och Eric Larsson.
Mattias Svanberg (NY)
För ett par veckor sedan var Mattias Svanberg på listans offside-plats. Inte för att han gjort nåt exceptionellt uselt, utan mer för att rubriker då anklagade Serie A-debutanten för att ha orsakat ett baklängesmål. Vilket i mina ögon var djupt orättvist. Hursomhaver är det positivare tongångar nu. Han har gjort ett par ligastarter och tog en första assistpoäng i gårdagens Bologna-seger mot Udinese. Jag ser i match-highlightsen att han också dundrat iväg ett par hyfsade avslut. Nu är Bologna inget topplag, men i dessa dagar, när unga spelare som följt sin utlandsproffsdröm så lätt hamnar i frysboxar, är det imponerande att han så snabbt tagit en startplats i Europas fjärde högst rankade liga. Vi som hävdar att det finns en speltidsmässig fördel för spelare som blir köpta för dyra pengar istället för att gå som Bosman får också vatten på våra kvarnar. Den det investeras i har kortare väg till startelvan. Det är ett resonemang som motsägs av Alexander Isaks situation, men jag tror på det ändå.
Omgång 2 i svenska cupen (NY)
Att inte slarva i höstens cupmatch mot Lunds BK ter sig allt viktigare. Jag hade suttit och rotat på svenskfotboll.se och just konstaterat att speldatum fortfarande inte var satt när en lång artikel i frågan dök upp på sydsvenskan.se. Egentligen var den inte alls positiv: LBK har få spelare under kontrakt efter den 15 november och det finns i nuläget inget riktigt bra spelplansalternativ. En försiktig gissning och tolkning av texten är möjligen att det, trots allt, lutar åt den 24 november och Gamla IP. Det låter bra.
Här hade jag egentligen planerat att gnälla över att det bara är drygt två och ett halvt dygn mellan Besiktas och Häcken. Men sen tänkte jag om. Drog några paralleller till när min far beklagar sig över att han blivit så gammal, och min fru svarar ”ja, men vad är alternativet?”. Så veckans offside går till såna som jag. Som ibland glömmer att de många matcherna är en frukt av vår framgång. Visst, jag hade föredragit om Häcken-matchen flyttats till måndag. Men alternativet till tätt matchande vore att ha missat europeiskt gruppspel. Det vore sannerligen värre.
