Sex och Jävligt offside: Omöjligt uppdrag
Det blåser snålt. Stormar, rentutav. Onsdagslistans vanliga format, sex positiva punkter samt en klagosång, är inte helt lätt att hålla fast vid efter söndagens härdsmälta i Kalmar.
Match imorgon (NY)
Draken lyfter i motvind, sägs det. Fast jag gillar inte det uttrycket. För ja, den kanske lyfter. Eller, mera troligt, så kraschar den, om och om igen, till ljudet av gråtande barn och föräldrar som förbannar att man inte valde att ta ungarna till nåt lugnt och väderskyddat museum istället för att rusa runt i blåsten med denna tröstlösa, till misslyckande dömda jävla utomhusaktivitet.
Men nu ska ju de här punkterna vara positiva. Det är match imorgon, och jag tänker att det jag, och förmodligen du, käre läsare, kan göra är att stötta laget. Med våra röstresurser, helt villkorslöst, så länge matchen varar. Och spara allt eventuellt gnäll till efter slutsignalen. Samtidigt som vi kan hoppas att det inte kommer att finnas någon anledning att gnälla överhuvudtaget.
Fouad Bachirou (NY)
Det är såklart lite billigt, detta att någon som inte spelat på ett tag får plats på listan. Och det finns också något olustigt över att sätta förhoppningarna till att en skadad spelare ska återvända och frälsa oss. Den sortens Messias-förväntningar slår sällan väl ut. Med det sagt både hoppas och tror jag att Fouad Bachirous – förhoppningsvis – snara återkomst kommer att göra skillnad. Jag hade verkligen önskat att Mattias Svanberg skulle blomma ut på innermittfältet, och unnat honom det, men jag tycker inte att han kommit till sin rätt de senaste matcherna. Han har väl i och för sig inte varit sämre än många andra, men av Svanbergs spetsegenskaper – som till exempel snabbheten, hotet i djupled, förmågan till kvicka riktningsförändringar – har vi sett väldigt lite.
En annan detalj jag tänker att Bachirou kommer att förbättra är vår förmåga som lag att spela oss ur hög press. Där har vi varit rätt kassa på sistone. Visserligen hade vi problem i första halvlek mot AIK också (med Bachirou i laget). Då hamnade Franz Brorsson alltför ofta med boll nere i vårt vänstra hörn. Men med Bachirou får vi en väldigt trygg och svårstressad uppspelspunkt.
Kanske greppar jag efter halmstrån här. Men comebacken är inte långt borta, så vi lär få se snart.
Behrang Safari (5)
Inte heller Behrang Safari stod för någon spelmässig toppinsats i söndags. Han var dessutom nära rött: först varnad efter de i sig förståeliga protesterna efter Kalmars första mål. Och dels tystnade han inte omedelbart efter att kortet visats, och dels var den sena tacklingen på Hiago innan Kalmars 2-0 rimligen också nära att ge kort. Men efteråt pratade han om kulor och hjärta, och det är bara att hoppas att den typen av brandtal inte bara hålls för presskåren, utan även förmedlas internt. Att de rutinerade, kulturbärarna, går längst fram i ledet just nu känns inte helt fel.
Dennis Hadzikadunic (NY)
Här har vi en utlåning som slagit väl ut. Hadzikadunic har visserligen hunnit med att vara skadad ett par matcher, men har annars varit stadig startman för Trelleborg. Som visserligen tagit skralt med poäng, men samtidigt varit hyfsat nära rent målmässigt i alla matcher. Och hittills släppt in två mål färre än oss. Sist vann man, med Hadzikadunic som nästan-målskytt. Men eftersom hans nickskarv också touchade skalpen på Ottar Magnus Karlsson är det den senare som är loggad som målskytt på svenskfotboll.se. Dennis Hadzikadunic är utlånad till och med den 15 juli.
Besinning (NY)
Varför är du inte mer upprörd? Det undrade en kollega häromdan. Svaret är delvis att jag inte ser arbetet som någon plats för stora känslor. Här är mitt default-läge ett stelt leende; jag har den ljusblå konsultskjortan nedstoppad i mina beigea chinos och svarar artigt på telefonsamtal, mail och mötesinbjudningar. Men den andra delen av anledningen är känslan av att ha varit förberedd. Nu händer det, det där som vi dysterkvistar sett som oundvikligt. Förr eller senare skulle det ske. Tiden då allt gungar är här, då strategier framstår som feltänkta, matchplaner märkliga, huvuden hängande, spelare underpresterande och inget längre kommer gratis.
Nånstans inser jag hur oerhört tröttande det måste vara för yngre människor, som ser vår framgång som något naturligt, när vi gamla stötar mässar om hur det minsann var ännu värre 1999 och den långa ökenvandringen utan allsvensk seger mellan 1988 och 2004. Eller att vi drar upp att MFF mellan cupguldet 1989 och seriesegern 2010, en period på över 20 år, tog en enda titel (och nej och OK, då räknar jag inte inomhus-SM 1996). För mig är de där åren präglande. Så när vi vinner allsvenskan fyra gånger på fem år och går till två Champions League-slutspel, då är jag förstås själaglad – men också förvirrad. Sker detta på riktigt? Är det min klubb som gör detta; når dessa höjder? Det där med att fotboll är lidande, vad hände med det? Alltihop har något overkligt över sig.
Spelet och resultaten så här långt i allsvenskan 2018 ska såklart inte försvaras. Åtta pinnar på sex matcher är helt enkelt för dåligt för en klubb med Malmö FF:s resurser, särskilt som spelet absolut inte berättigar fler poäng. Men hur irriterande det än kan låta känner jag fortfarande, än så länge, att det går att besinna sig. Jag kan bara be alla er ungdomar därute om ursäkt, men faktiskt är det så att historien hjälper mig att inte hamna i alltför negativa tankesnurror.
Vi är inte så här dåliga. Egentligen. (NY)
Dagens lista gör alltså sitt bästa för att hitta nån form av balans mellan nattsvarta domedagsprofetior och flåshurtig vi-klarar-oss-nog-ändå-optimism. Just nu är det väldigt lätt att göra mål på oss, samtidigt som vi har svårt att göra några själv. De premisserna gör det svårt att lyckas för ett fotbollslag. Men oavsett truppens numerär och eventuella felbalansering och -utnytttjande är det också så att vi har ett antal dokumenterat kompetenta allsvenska fotbollsspelare i våra led. Egentligen finns det alltså rätt så många förutsättningar för att vi ska kunna prestera bättre.
Finns det egentligen något kvar att säga om tillståndet just nu? Det har skrivits mycket, väldigt mycket, bland annat sammanfattade Mattias Larsson fint i Kvällsposten häromdan. Och jag är inte ensam om detta heller, men vad som störde mig mest i söndags var inte förlusten i sig. Det var att vi gick ner oss så totalt mentalt efter att ha fått ett domslut emot oss. Att vi börjar gnälla istället för att knyta nävarna och visa var det där skåpet ska stå nånstans, det gillar jag inte.