Sex och Jävligt offside: Oro, hopp och marginaler
Motig start på allsvenskan. Listan våndas givetvis, men försöker också att dra i några små tåtar av hopp.
Att hitta en nivå (NY)
Det fick ju bara inte börja så här. Farhågorna som väcktes av det oinspirerade cupspelet och genomklappningen i Norrköping har besannats. Det har varit ihåligt. Ineffektivt. Och nu står vi här, med en poäng på två matcher, på en mark som skulle kunna sägas skaka av Våren 2018-vibbar. Så hur hålla paniken borta? Genom att farbroderligt mana till lugn och att, som man brukar säga, vi ska sitta ner i båten (”minns andra halvan av åttiotalet, ungdomar – då började vi alltid så här men vann sen serien lätt”)? Eller förtvivlat gasta om att alla måste avgå och att allt är genomruttet och fel i vår förening?
Nej. Det första är en smula irriterande och det andra tycker jag inte stämmer.
Men är det då överhuvudtaget rimligt att prata om kris? Nu? Redan? Jag sansar mig lite. Funderar. Visst, en försäsong med flera bottennapp, men det har trots allt bara gått två allsvenska omgångar. Så kris … njae, va. Jag intalar mig själv att det än så länge är ett alltför starkt ord. Men en annan sak, det är att hantera en oro. Det behövs just nu.
Rutin (NY)
På lång sikt innebär en bred trupp med många äldre, etablerade spelare vissa bekymmer. Som att den gör att det är svårt för unga spelare att slå sig in i startelvan. För Malmö FF behöver, precis som de allra flesta fotbollsklubbar, få fram talanger. Förädla och sälja. Men just nu, när det blåser kallt och tonläget är högt, då borde den där rutinen vara en fördel. Trots att en annan sida av dess mynt är ett mera begränsat marknadsvärde. Våra spelare har varit med förr, och man måste inte vara alldeles genomnaiv för att nära ett hopp om att de kan studsa tillbaks.
Markus Rosenberg är tillbaks (NY)
Inhopp i lördags, och 90 minuter för U21 i förrgår. Att Markus Rosenberg återigen är i spelbart skick lär betyda en del. Som kapten, som pådrivare, som standardsättare, och kanske också som tränarens röst på planen. Startman på söndag mot Östersund? Jag gissar ja på den frågan.
De där marginalerna (NY)
Om marginaler brukar sägas att de är små. Och att man förtjänar dem; att bra lag har dem på sin sida. Det kan också sägas att Malmö FF, med sin trupp och sin ekonomi, borde ha ett avstånd mot andra allsvenska klubbar som gör att vi tål lite stolpe-ut. Klasskillnaden borde kunna kompensera för de marginaler vi eventuellt har emot oss.
Hittills är det mycket prat om individuella misstag. Och visst har de varit iögonenfallande. Samtidigt är det så att vi, när vi själva gör mål, gärna pratar om det vi gjort bra (”vi vann bollen högt”, till exempel) och inte om klantiga motståndare. Vid de allsvenska mål vi gjort i år går det att peka på klabbande från Häckens högerback Ekpolo, och en mycket märklig markeringsinsats av Sundsvallsförsvaret.
Hursomhelst brukar det också sägas att marginaler jämnar ut sig. Så oavsett om vi borde behöva dem eller inte – hittills har de inte varit på vår sida, så de får hemskt gärna vara just det på söndag.
Allsvenskan i övrigt (NY)
Ljus i mörkret? Egentligen inte läge att titta på hur andra lag uppför sig, men jag kan inte riktigt låta bli. För vi är inte ensamma om en mager poängskörd så här långt. Norrköping är faktiskt efter oss i tabellen. AIK har inte gjort mål än. Enda lag med full pott efter två matcher är Sirius. Ingen skugga över dem, men de har näppeligen truppen för att vara ett topplag i längden. Så alldeles tokkört, det är det ju faktiskt inte än.
Ett slag för Paninialbum (NY, MEN TIDLÖS)
För att under ett ögonblick prata om nåt trevligare än det allsvenska tillståndet vänder jag blicken mot senaste numret av Offside. Där intervjuas Daniel Andersson, men det som framförallt får mig att sätta mig upp i soffan är att Johan Orrenius djupdykt i ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat: Paninis samlaralbum. Varför finns det inte längre några på allsvenskt tema, frågar sig Orrenius. Han får överraskande entusiastiskt medhåll av Sef:s förre generalsekreterare Tommy Theorin. ”Jag tyckte fasligt mycket om de där albumen”, säger Theorin och menar att skulden för att de inte längre finns är klubbarnas – de ville inte fortsätta. Obegripligt. Vidare kommer artikeln fram till att de senaste allsvenska samlarbilderna kom ut så sent som 2013. Stämmer säkert, men då har det rört sig samlarkort. Det senaste allsvenska stickers-albumet kom 2000.
MFF förekom däremot i stickers-sammanhang så sent som 2015. Då givetvis i Champions League-albumet. CL-licensen har Panini för övrigt tappat, eller möjligen släppt, till Topps nuförtiden.
Artikeln slutar i nån sorts hoppingivande dörren-är-inte-stängd-för-alltid-anda. Som Orrenius undrar, med vad jag ser som en retorisk fråga: ”Om albumen skulle marknadsföras bättre i Sverige borde vi väl ändå vara tillräckligt många medelålders allsvenska dårar för att få det att gå runt?”
Inte svårt att finna samtalsämnen dessa dagar. Eller att hitta människor som gärna delger sina teorier och tankar. Om att Chelseamatcherna förstörde den allsvenska uppladdningen, om att spelarna brister i fokus, att försvaret är kasst och skadebenäget och gammalt och varför värvade inte Daniel en mittback till, eller att Röslers andra år aldrig varit bra. Och så, såklart, det eviga tjatet om spelidé. Att den är otydlig eller rentutav icke-existerande. Spelidé: detta ord, som först började användas för … tolv-femton år sen? Eller är det ännu längre sen vi hellre pratade om taktik och spelsätt?
I alla fall ligger det säkert nånting i alla de här grejerna. Jo. Men oavsett anledning till uteblivna poäng känner jag att jag att det är djupt energidränerande, detta. En hel vinters väntan övergår i … ja, vad? Undermåligt spel, dåligt mående? Som sagt ovan, det fick ju inte börja så här. Jag vill bara att vi börjar vinna.
