Sex och Jävligt offside: Överflödets förbannelse vs underskottets ångest
Truppresonemang står på dagens listagenda. Plus lite annat.
Guillermo Molins (NY)
Tydligtvis lite märkligt utvisad i Lyngby-mötet i fredags. Dessförinnan, ett straffmål och en chipp som enligt de som såg den var nåt alldeles speciellt. Så Guillermo Molins målsnitt håller i sig. För att ta till en underdrift: det ska bli intressant att följa honom i år.
Silly season (5)
30 januari idag. Det innebär att majoriteten av de europeiska transferfönstrena stänger imorgon. Nu kan vi ju förvisso inte andas ut helt på fredag heller. Ett par potentiella köparländer, som USA och Ryssland, håller öppet längre. Men vi är på deadline-dagen minus ett, och vår trupp är fortfarande imponerande intakt.
Överflöd vs underskott (NY)
Förra våren blev en dyr läxa. Det som inte fick hända en till antalet spelare slimmad trupp hände. Eller, det var ju många saker som inträffade, men de många skadorna var en. Plötsligt var vi tunna. Där vill vi såklart inte hamna igen. Det känns som en onödig risk att ta, med de ekonomiska förutsättningar som finns.
Ändå. Om både Erdal Rakip och Jo Inge Berget skulle ansluta har vi en väldigt omfångsrik trupp. Missförstå mig inte, det vore såklart fantastiskt om dessa båda guldmedaljörer kom hem. Men det skulle också betyda att varje match måste inledas med ett antal tunga namn på bänk och läktare. Så, överflödets förbannelse – finns den? Är den något att oroa sig för?
Tja, inte lika mycket som underskottets, naturligtvis. Men vi får se. 2019 kan innehålla allt från 38 till 60* tävlingsmatcher. Oavsett vilket, en bred trupp lär behövas.
* 60 tävlingsmatcher förutsätter följande: 30 allsvenska matcher; att vi går till final i svenska cupen och förlorar den (6 matcher); en kvalmatch till nästa års svenska cup i höst; att vi går till Europa League-final i vår och förlorar den (9 matcher); och att vi går till Europa League-gruppspel i höst (14 matcher). Men, undrar ni nu, är det inte lika bra att vi vinner de där båda finalerna om vi nu går dit? Jo, absolut. Det vore det bästa för alla. Men finalvinster betyder färre matcher. Segraren i Europa League direktkvalificerar sig till höstens Champions League-gruppspel, vilket alltså skulle innebära att vi blev av med åtta kvalmatcher. Och segraren i svenska cupen stiger in i Europa League en omgång senare än ligatrean – två matcher mindre, alltså.
Omvänt, 38 matcher förutsätter att vi åker ut mot Chelsea; att vi åker ut direkt i sommarens Europa League-kval; och att vi inte går vidare från vår svenska cupen-grupp.
Mittbacksfrågan (NY)
Vi har alltså Rasmus Bengtsson, Behrang Safari, Lasse Nielsen, Franz Brorsson, Hugo Andersson och Anel Ahmedhodzic. Tre rutinerade herrar som alla passerat trettiostrecket, en yngre spelare som även han redan hunnit samla på sig en hel del rutin, och så två framtidsnamn med begränsad eller ingen allsvensk erfarenhet. Men med, som man brukar säga, stor potential.
Behovet av förstärkning på mittbackssidan har dryftats ganska länge. Min uppfattning var att relativt många förordat att ett etablerat – och därmed dyrare – namn borde värvas. Och det är klart, det känns sällan fel när det kommer in klasspelare. Samtidigt, truppers ålderstruktur har ju hamnat lite på tapeten på senare år. Tittar man ur det perspektivet var det förstås rätt att värva en ung spelare. Sen är det inte heller alls omöjligt att både Hugo Andersson och Anel Ahmedhodzic kan fylla ut allsvenska kostymer i år. Då ser det ljust ut.
Fimpen (NY)
Lite off-topic här kanske, men för den som har missat det är Bo Widerbergs ”Fimpen” från 1974 just nu tillgänglig på svtplay. Detta är den märkliga historien om hur en sexåring blir stjärna i såväl Hammarby IF som i svenska landslaget. Än märkligare är det att det är det riktiga svenska landslaget som figurerar i filmen. Extra sevärt blir det när Krister Kristensson läser godnattsagan om de fjorton björnarna för Fimpen och när Bosse Larsson beklagar sig över att det är omöjligt att vinna över den lille gossen i poker. Vidare kan det konstateras att förbundskapten Åby Ericsson och den gamle ÖIS-mittfältaren Örjan Persson gör ganska hyfsade skådespelarprestationer. Magnus Härenstam spelar stjärnan vars plats tas av Fimpen. Ingen skugga över hans skådespeleri i övrigt … men även om han porträtterar en anfallare med sviktande självförtroende gör ”matchsekvenserna” det smärtsamt tydligt att någon bollspelare, det var Härenstam icke.
Nåja. Den kritiske kan sannolikt hitta fler ställen där filmen brister i trovärdighet. Men sevärd, det är ”Fimpen”. Går på svtplay till den 20 februari.
Traktorernas återkomst (NY)
Vi fortsätter på filmtemat. Idag (imorgon, när det här skrivs) påbörjas utrullningen av det nya hybridgräset. Och Sydsvenskan-TV direktsänder!
”Liksom vid gräsläggningen 2015 satsar vi på flera timmars ”slow-TV”, där vi varvar intervjuer med bilder av traktorer som kör fram och tillbaka med gräsrullar”, skriver Bengt Arvidson. Suveränt. Det är som en återgång till min barndoms TV: man var nöjd bara det rörde sig, typ.
Ryggont kan vara otäckt. Hoppas att Markus Rosenbergs går över illa kvickt.
