Lagbanner
Sex och Jävligt offside: På väg in igen
Landslagsman mot Kap Verde.

Sex och Jävligt offside: På väg in igen

Gårdagens glädjebesked toppar förstås veckans lista. Det bjuds också på landslagsutblick och diverse annat oväsentligt.

Fullt (NY)
Visst hände det plötsligt, nu när det väl hände? För här hade jag egentligen tänkt prisa Danmark, och hur de med vaccinationerna i ryggen väljer att öppna upp samhället nu på fredag. Och så kom gårdagens besked. Vi följer danskarnas exempel. Även här hemmavid öppnas det, i vårt fall den 29 september. Det betyder att vi den 3 oktober möter Mjällby läktare som har alla förutsättningar att vara tämligen fulla (smockfullt kan det kanske inte bli, för en brasklapp är att Mats Enquist baissade och manade till viss försiktighet i dagens SDS).

Jag skulle kunna sura över att restriktionerna inte släpps nu direkt, att den nit jag och alldeles för många med mig drog i Juventusbiljettlotteriet istället hade kunnat vara av gevinst hvergang-modell, men jag tänker välja att se det här med enbart skrattrynkade ögon. All respekt för denna pandemi och all den skada den gjort massor av människor, men: vilket oerhört helrätt beslut. Det är dags. Hög tid. Alla håller dock inte med. Jag konstaterar att mången topplock gick hos mången Zero Covid-anhängare på sociala medier igår. Och Aftonbladet ringde såklart Björn Olsen, professorn som sedan dag ett önskat sig hårdare tag mot viruset, och som nu givetvis tyckte att det skulle väntats lite till. Å andra sidan har han alla de tusentals gånger tidigare jag sett honom tillfrågas om smittoläget aldrig någonsin velat se några lättnader. Men nu blir det ju faktiskt ändå lite grann som han vill, eftersom öppningen är tre veckor bort. Tre veckor då ytterligare några procent av befolkningen hinner få sprutor i sina armar. Fast jag ska inte raljera, jag förstår att Björn Olsens och hans själsfränders ambition, nånstans där under all vad-var-det-vi-sa-retorik, egentligen är att förhindra allvarlig sjukdom och död. Men med vaccinationerna kanske det görs ändå? Tomma läktare kanske inte räddar några liv? Verkar som om myndigheterna landat där nånstans i alla fall. 


Anel Ahmedhodzic (NY)
Många landslagsmän iväg på uppdrag de här veckorna – mer om detta nedan – men Anel får en egen punkt. Först och främst för att han är helt ordinarie i det bosniska landslag som VM-kvalade mot Frankrike i förra veckan och Kazakstan igår: först ett imponerande kryss i Strasbourg. Sedan en sen vändning, men ett ännu senare kazakiskt kvitteringsmål och ändå bara oavgjort även i Zenica. Han kommer alltså tillbaks till Malmö efter att just ha gnuggat skenben mot spelare som Mbappé, Benzema, Griezmann och, för all del, Kazakstans målskyttar Islambek Kuat och Baktiyor Zaynutdinov.

Det andra skälet till den här punkten är att han helt enkelt är kvar. Han är fortfarande Malmöspelare. Men varför? Är priset för högt? Var/är bara lallarklubbar intresserade? Eller övertalade Markus Rosenberg Anel om att först ta en minne-för-livet-mässig malmehöst med Champions League? Just nu vet vi inte. Och det spelar inte heller någon större roll.

Landslagsutblick (NY)
Ett diplomatiskt sätt att uttrycka det: kompotten har varit blandad för den hög Malmöspelare som varit iväg med sina respektive landslag. Anel är avhandlad ovan. Samma landslag representerar Adi Nalic, som fick spela i Bosniens träningslandskamp mot Kuwait (insprängd mellan kvalmatcherna, likt Sveriges mot Uzbekistan) och sen dessutom starta igår – han blev sedan utbytt i 54:e. Veljko Birmancevic fanns på plan i Serbiens möte med Qatar, men har varit utanför truppen mot Luxemburg och Serbien. Antonio Colak var däremot kroatisk startman mot Slovakien i lördags. Då fick han 55 minuter. Och det blev även ett inhopp i slutminuterna mot Slovenien igårkväll.

Martin Olsson gjorde en helt OK insats mot Uzbekistan, men lär inte peta Augustinsson i mötet med Grekland imorgon. Anders Christiansen blev plötsligen startman för Danmark, då Kasper Hjulmand spelade högt och bytte ut nio spelare mellan mötena med Skottland och Färöarna. Det höll på att ta en ände med förskräckelse, då det dröjde till den 85:e minuten innan danskarna fick hål på färöingarna. Christiansen gjorde ingen katastrofinsats, men heller ingen succé – han fick 75 minuter och den danska avisen BT gav honom en tvåa (av sex) i betyg, med omdömet ”Fik en rolle som den modne 10'er, der skulle fodre kanterne og angriberen. Men også han blev offer for øboernes vildskab. En spildt chance – også for AC”. Han var inte kvar i truppen då Danmark sopade banan med Israel igår. Bonke Innocent chockade genom att spela hela matchen i Nigerias 2-1-vinst mot Kap Verde igår, och Ismael Diawara satt på bänken i Kampala när Mali gästade Uganda. Inget muntert kring Sergio Peña däremot, som hoppade in och fick tjugo minuter mot Uruguay i fredags, men tydligen slog upp skadan och stod över mot Venezuela häromdan.

Stanna i det (NY)
Det är en ynnest att ha Malmö FF som sitt lag. Inte så att jag någonsin glömmer det … men ibland tänker jag på det lite för lite. Då kan jag påminnas om att vi sedan 2010 har vunnit serien sex gånger, och gått till europeiska cupspel vid lika många tillfällen. Inget annat svenskt lag är i närheten. Inga andra svenska supportrar får uppleva triumfer lika ofta som vi. Jag tänker att det finns vissa öppningar för mental träning här. Det är nämligen lätt – oroväckande lätt – att falla i nån sorts segra-ihjäl-sig-fälla. Att man glömmer segrarna alltför lättvindigt, oroar sig igen alltför fort, aldrig är nöjd, låter förlusterna innebära att man lipar alltför hårt. Så efter Hammarby tränade jag. Försökte stanna kvar i framgångsruset efter Ludogorets och ta Tele2-förlusten med något som åtminstone närmade sig sammanbitet jämnmod. Gick väl i ärlighetens namn sådär. Men jag tror att ambitionen är helt rätt. Framgång måste få innebära njutning.

Bortasupportrar (NY)
Det slamrade nog till på en del resesajter häromdan, för då meddelades det att UEFA kommer att tillåta det gamla vanliga antalet bortasupportrar – det vill säga fem procent av publikkapaciteten – vid Champions League-matcherna. En resa till Ryssland är behäftad med krångel: den fan-ID-konstruktion som ersatte visum under EM är såklart inte i bruk längre, och en hastig googling upplyser om att det e-visa som i vanliga fall finns för Sankt Petersburg är indraget på grund av pandemin. Men ressugna finner förmodligen England i oktober görligare? För närvarande räknar britterna Sverige som ett ”amber country”, vilket innebär att det även för vaccinerade krävs covid-test både innan avresa samt inom två dagar efter ankomst. Och så behöver man fylla i ett onlineformulär.

Till Italien och december är det långt, mycket kan hända, men i nuläget räcker det med det digitala covidbeviset för att få komma in där.
 

Egna händer (NY)
Som Ole Törner så elegant presenterade på fotbollskane.se häromveckan är det svårt att dubblera. Bara en gång, 2014, har vi hanterat konststycket att både kvala in till europeiskt cupspel och ta hem allsvenskan. Visst, få invänder väl mot påståendet att vår trupp idag är bredare än den Åge Hareide förfogade över för sju år sedan, men lätt – det blir det inte i år heller. Det sägs att hoppet är det sista som överger en, det håller jag inte alls med om, jag finner hoppet vara en mycket flyktig och opålitlig kamrat som är snabb att lämna min sida vid minsta motgång, men: det är 13 allsvenska omgångar kvar, och vi har allt i egna händer.
 

Landslagsspelare iväg på långväga, utmattande utflykter. Definitiva skador och skador som kanske kan vara läkta men som det ändå känns som om man inte ska hoppas för mycket på. Avstängningar på grund av gula kort och slängda stolar. Förutsättningarna kunde vara bättre inför Norrköping på lördag.
 

Henrik Zackrisson2021-09-08 12:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF