Sex och jävligt offside: Respektmys och långbollsgnäll
Veckans lista gillar en comebackande vänsterback och att andra talar väl om Malmö FF. Och så efterlyses en smula upprättelse för en alltför länge alltför bespottad del av spelet.
Behrang Safari (NY)
Presskåren var inte odelat översvallande positiv över Behrang Safaris tävlingsmatch-comeback. Det gjorde mig lite förvånad - själv tyckte jag nog att han var en av våra bättre spelare och värd ett högre betyg än den tvåa som SDS exempelvis gav honom. Visserligen verkade i CMores pausintervju vara tämligen utmattad och inte det minsta sugen på att svara på frågor, men i spelet såg det i mina ögon relativt piggt och förvånansvärt orostigt ut. Dessutom låg han bakom våra två fetaste målchanser (förutom Christiansens mål, då): inlägget som nickskarvades till Rosenberg och som Tinnerholm sedan bredsidade just utanför, samt det sublima inspelet som Vidar Örn lyckades kruta över från nån meters håll.
Henrik Rydström bloggar om Malmö (NY)
Jag vet att det finns de som gillar att ha världen emot sig. Som finner det angenämt att vara illa omtyckt och som njuter av vi-mot-dom-känslan. Själv tycker jag det känns bra när utsocknes talar väl om Malmö FF. Därför läste jag Henrik Rydströms - numera assisterande tränare i Kalmar - blogginlägg på Aftonbladet med ett smånöjt leende på läpparna. Det är en text som såklart utgår från ett KFF-perspektiv, men som nånstans genomsyras av en yrkesmässig respekt för motståndet.
”Samtidigt finns det något hos MFF som gör att det är svårt att stå emot”. Jodå. Så sant som det är sagt.
Rikard Norling blir intervjuad (NY)
Vi stannar kvar på ämnet respekt ett tag. Det är förvisso över en vecka sen han var här, men respekt var precis det som AIK:s nuvarande tränare uttryckte när han pratade om sin tid i Malmö FF.
Man kan såklart rynka på näsan över det sätt han lämnade oss på. Jag vet att en del hade svårt för hur han uttryckte sig, och/eller att träningsintensiteten var fel, att samarbetet med andra i klubben gnisslade. Och nostalgiläser man forumet från timmar efter hans förlustmatcher sågas hans spelidé rätt rejält. Men sammantaget och sammanfattat gillade jag Rikard Norling. Visst, möjligt att han inte hade Åges taktiska knivskärpa, och med Norling kvar kanske Champions League förblivit en ouppnåelig dröm. Men en hyfsad resultatrad ändå: 2011 tog han över ett lag i spillror. Ändock var detta lag bara en kroatisk mirakelräddning från CL, och i allsvenskan slutade vi fyra. 2012 ledde vi efter 28 omgångar. Sen darrade vi hemma mot Örebro; missade straff tidigt och släppte in en onödig kvittering. Och fick nöja oss med en tredjeplats - vilken året därpå följdes upp med ett stormväders-säkrat guld i Borås.
Han verkade ta AIK:s 2-0-förlust mot oss med ganska gott humör. ”Tjeeena Max! Haru åkt på det här nu också?” inleder han denna sevärda SDS-intervju med, ungefär 11.40 in i klippet.
Långa bollar (NY)
Det får erkännas: med pratet och ambitionen om ett mer possession-baserat spel har vi själva bidragit till att stigmatisera Den Långa Bollen. Alla minns vi väl också Jonas Therns inpass om Göteborgs brottarfotboll för några år sedan. Men vad gäller den där diffusa dimensionen som kallas ”underhållningsvärde” (vilket för övrigt och som bekant är en icke-fråga i Malmömatcher - här gäller samma princip som när jag spelade Memory med mina barn när de var i förskoleåldern: det spelades för att vinna, och inte för att det var roligt) får jag nog säga att jag sett mig rätt mätt på både allsvenskt runtrullande på mittplan och vissa världslags tiki-taka:nde. Det tråkar i alla fall inte ut mig mindre än en lång boll som vi jobbar på och låser fast högt upp på motståndarnas planhalva.
Det känns väl lite som tidens tecken, detta att oförblommerat hylla det ”kreativa” framför gammalt hederligt okomplicerat arbete av avtorkat-snor-på-underärmen-typ. Eller håller vindarna på att vända ... ?
I alla fall erkänner jag också att jag tycker extra mycket om långbollar just nu. Därtill har David Elm hjälpt mig, då han kallar Malmö FF ”ett långbollslag utan dess like”, som bara ”skickar långt diagonalt”. Det vore både mig främmande och förmätet att påstå att den gode David har fel, även om jag inte precis vet om han själv profilerat sig som en finsnickrande tekniker som kräver bollen på marken till varje pris (när detta sades hade han just själv knoppat in ett - måhända felaktig bortdömt - mål på, just det, en diagonal långboll). Men varför argumentera emot? David får gärna sitta där vid sitt kalmaritiska köksbord och förakta långbollar. I mig hittar han inte en likasinnad. Jag säger istället så här: Långa Boll, du förtjänar bättre än att ständigt dras i smutsen.
OS-final (NY)
Apropå det där med underhållningsvärde så är det knappast en sprudlande och fantasirik anfallsfotboll som tagit damlandslaget till OS-final. Men jag skulle säga att Hedvig Lindahl har på denna korta turnering redan räddat fler straffar än vad Andreas Isaksson mäktat med under hela sin karriär, och Lisa Dahlkvists fullständigt avslappnade flin efter Hope Solos försök till handskpsykning är en av OS absoluta höjdpunkter.
39 på 18 (NY)
Lite jämförelsestatistik får avsluta den positiva delen av listan. 39 poäng har vi alltså lyckats skrapa hem hittills i år. Jämför man med 2000-talets guldår lyder poängsummorna från samma tidpunkt i tur och ordning 36, 39, 35 och 41. Under 2000-talets allsvenska icke-vinnarår har vi som mest kommit upp i 35 poäng efter 18 spelade matcher.
Vad betyder då detta? Tja, med statistik kan man bevisa vad som helst, eller vad det nu är man brukar säga. Så det betyder väl ingenting egentligen. Låt oss lämna det där bara.
Jag tänker att den där killen som kastade in bangern mot Tobias Sana i våras inte har det så bra. Man kan såklart hävda att straffet var felaktigt riktat eller för hårt, eller omvänt, att gärningsmannen är en idiot som förtjänar all möjlig skit och att han får skylla sig själv. Men det oaktat - den där killen stod på IFK:s läktare, och oavsett var man står, oavsett vad man tycker om det straff som utdelades, så är följande ett faktum: bangerkastaren bär skulden till att hans lag tilldömdes en 0-3-förlust. Det måste kännas helt fruktansvärt.
Vilken supporter vill ens riskera att tillfoga sitt lag en så fasansfull skada som en poängförlust? Vilken supporter kan tänka sig att utföra en handling som får en sådan påföljd? Här ser jag förstås ”de-är-inga-riktiga-supportrar-ju!”-invändningarna hagla, men återigen - i svaret på dessa retoriska frågor öppnas för en strimma naivt hopp, något att ta fasta på, ett formulerat problem att angripa. För även om jag inte kan sträcka mig så långt som till att fatta varför man bär med sig och kastar bangers - en grej som SMÄLLER HÖGT - på fotbollsmatcher, kan ändå den typen av handlingar placeras i nån form av sammanhang; i en supporterrelaterad kontext.
Fast detta som hände i Jönköping i söndags? Jag läser att den 17-årige gärningsmannen förklarat sitt handlande för polis och åklagare. Denna förklaring är i skrivande stund (tisdag kväll) inte offentliggjord. Kanske ligger det något i spekulationerna kring ett samband med spel på matchresultatet. Men det vet vi inte just nu.
Alltså vet vi inte vad problemet var, eller möjligen är. Och den där känslan av att detta är komplett obegripligt, den gör det hela ännu otäckare.
