Sex och Jävligt offside: Rullgardin ner … ?

Nya tag, det är inte över förrän den tjocka damen sjunger och andra käcka ända-in-i-kaklet-tillrop? Nja, va. Sånt har väl aldrig riktigt varit listans tonläge. Men även denna onsdag gör den sitt bästa för att inte gräva ner sig alltför djupt.

En stad, ett lag (NY)
I staden Malmö finns det möjligen nåt halvdussin gamla förgrämt kvirriga kverulanter som fortfarande refererar till sig själv som ”gula”. Och givetvis bor det från utsocknes inflyttade, vars hjärta tillhör en annan klubb, här. Men ändå: detta är tveklöst en enklubbsstad. Det finns ett elitlag på herrsidan i Malmö. Ett. Stadens lag.

Så är det inte överallt. Och jag tänker att det ibland måste vara alldeles oerhört jobbigt på de platserna. Jag tycker exempelvis uppriktigt synd om de stackars djurgårdare som efter ännu ett förlorat derby måste gå ut i sin stad, till jobbet eller vad det nu kan vara, och veta att stora delar av människorna, grannarna, runtomkring är uppriktigt glada. Minst lika jobbigt måste det förstås komma att kännas för alla deras stockholmska meningsmotståndare, om det nu går dit allting pekar och DIF säkrar seriesegern den 2 november. Eller tillhör allt det här också sånt som i åtminstone vissa huvudstadskretsar anses jämna ut sig? Ja, jag vet inte.

I alla fall. På det viset är det ju inte här. När det går illa för Malmö FF är det blöt-filt-över-alltihop-stämning i hela staden. På gator, torg, skolor och kontor är känslan, grämelsen, gemensam. Allas. Nånstans vill jag inbilla mig att detta, att Malmö FF förenar och enar vår stad, gör motgångar en liten smula lättare att bära. Och eftersom det sägs att delad glädje är dubbel glädje borde det rimligen vara en bra grej även i medgång.

Inga avstängningar (NY)
Många varningar – fem – mot Hammarby. Men ändå ingen avstängd mot AIK. Det blir alltså inget varnings-antiklimax för Markus Rosenberg. Han var med sina fem gula i farozonen, men han kan vara med i det som blir hans sista allsvenska hemmamatch. Speciella förutsättningar råder. AIK är inte betjänta av ett kryss, och det är inte vi heller. För Malmö FF:s del är en seger inte bara en förutsättning för att hålla hoppet om guld vid liv. En vinst innebär också att en europaplats 2020 i praktiken är säkrad. Hammarby spelar på söndagen, DIF samtidigt som vi.

Match igen (NY)
Ingen rast, ingen ro. Det bjudes ingen tid att älta söndagens förlust (... eller jo förresten, jag har trots allt ägnat långa stunder att göra just detta). Match igen imorgon. Europa League-gruppens fjärderankade lag kommer på besök. De två EL-omgångar som spelats hittills antyder att det är ett målsnålt lag. Det bekräftas av den schweiziska superligans tabell. Lugano är trea från slutet med 10-11 i målskillnad efter elva matcher. I söndags spelade man 0-0 mot FC Zürich. Ska också påpekas att det är ett motstånd som kommer från en bättre liga – som dock tappat en del placeringar på sistone. Den schweiziska ligan ligger i år på 17:e plats i europarankingen. Allsvenskan är 22:a.

Guld i stan (NY)
Bara 1-1 hemma mot Vittsjö. Men det räckte ju. FC Rosengård är svenska mästare igen. Kronprinsessan Victorias pokal, som sedan 2016 varit på villovägar i Linköping respektive Piteå, återvänder hem. Passar också på att lyfta på hatten åt MFF:s P16-lag, som i helgen vann SM-guld genom att i finalen besegra AIK med 5-2.

Framtiden (NY)
Malmö FF gjorde inte någon usel match i söndags. Ändå var det tungt. Svårt att inte primalskrika av besvikelse när 2-0 studsade in. Allt är inte över, chansen finns … men jag är pessimist. En bärare av losermentalitet. Jag tror inte på guld. För att det är tre poäng upp, givetvis, men som påpekats förut: för att det inte känns som ett guldår. Malmö FF har för svårt att vinna de jämna matcherna. Kass facit mot toppkonkurrenterna. Går kanske att peka på otur med marginaler och avsaknad av flyt – men sånt kan man inte skylla på. Vinner man inte så brister man förstås på ett eller annat, eller flera, sätt i skicklighet.

Dystert? Till och med dystopiskt? Ja, kanske. Men med några dagars distans, de där domedagsprofetiorna om att storhetstiden är över … ja, det kan den förstås vara. Markus Rosenberg lämnar ett tomrum efter sig, på många olika sätt, och det är högst oklart vad som kan fylla, eller ersätta, eller kompensera för, det. Men vad vi vet är att 2019 är ett år som innebär att en ansenlig mängd UEFA-miljoner återigen trillar in på kontot. Kanske behöver Malmö FF se över strategier, tänka om och tänka nytt på en del områden, kanske behöver det värvas och nyrekryteras. Men oavsett vilket har klubben förutsättningarna, grundstrukturen och ekonomin för att förbli ett allsvenskt topplag under ganska lång tid framöver. Återstår förstås att se om vi kan slå mynt av det i form av allsvenska seriesegrar. Men kört för all framtid, det tror inte ens jag att det är.

Respekt (eller nåt ditåt) (NY)
Läste nånstans att Roy Keane varit ’disgusted’ över att Liverpool- och Manchester United-spelare vänskapligt klappade om varandra i spelargången inför lagens möte i helgen. De skulle ut i krig, det var inte rätt tid för gullande, menade han. På ett ungefär. Kanske är det min allerstädes närvarande konflikträdsla, kanske är det att jag är så förbannat gammal, men jag har svårt för denna järnhårt Lilla My-mässiga dragning mot konfrontation. Det är sin sak att det stundtals är aggressivt på plan, men innan och efter? Jag gillar när våra gamla spelare uttrycker respekt för Malmö FF; jag gillar när våra spelare högaktar de som lämnat; jag gillar att läsa en artikel där Vladimir Rodic och Nikola Djurdjic pratar varmt om sin tid här; jag gillar att de och Rosenberg efter match växlar några ord med glada miner och armarna runt varandras axlar; jag gillar att skumma Hammarbys forum och se att den som menar att Rosenberg gnäller över konstgräset rättas med påpekandet att MFF-kaptenen ju faktiskt är självkritisk över att han inte lärt sig skjuta på detta underlag; jag gillar när vårt eget forum låter bli att skylla på samma konstgräs och istället uttrycker respekt för att Hammarby är bra (för det är de ju).

Jodåsåatt. Med denna skenheliga predikan går vi över till slutpunkten:

Domarinsatser? Våra egna forwards måltorka? Guldtågets ivägtuffande? Mnjo, offside-kandidater allihop förstås. Men då det känns som om detta avhandlats på så många andra platser väljer jag istället en sak som på intet vis är ny, och som till på köpet är högst trivial:

Det här med att spelare väljer att prata med handen framför munnen om en kamera är, eller kan vara, i närheten (huvudsakligen en icke-allsvensk företeelse, men har sett det förekomma i landslaget) ... känns det inte lite ... ja, tramsigt ... ?

Jo, jag förstår att de gör det för att de inte ska kunna läppläsas i efterhand. Men vad är det de säger som är så hemligt? Stalltips på travet? Omklädningsrumsskvaller? Förolämpningar? Grova svordomar? Det hela känns otidsenligt. I fotbollsvärlden tycks inte transparens, detta modebegrepp som numera trycks upp i ansiktet på dig varhelst du dig i omvärlden vänder, rankas särskilt högt.