Sex och jävligt offside: Snart så
Idag är det dags för den sista vinterlistan på ett tag. På lördag börjar nämligen våren.
Premiär (NY)
En lågoddsare toppar listan den här veckan. Tre dagar till, sen drar det igång på allvar. Den allsvenska premiären känns alltid som en signal om att vintern nu äntligen kan städas undan. Våren är här, liksom. Vi kravlar upp ur våra vinteriden, blinkar mot solen och den klarblå himlen, fyller våra näsborrar med morgonluft och våra kroppar med hopp. Expressen och Aftonbladet ger ut tjocka Allsvenskan-specialer. Det tippas, spekuleras och upptaktas. Och inte för att det spelar nån praktisk roll, men vi har inte förlorat en allsvensk premiär sedan 2005 (1-2 mot Göteborg blev det då). Den förlustfria sviten får gärna bli längre.
Anders Christiansen (NY)
Signaturen ”Johan G” undrade varför ingen i Himmelriket-redaktionen tippat att Anders Christiansen blir vår mest varnade spelare 2016. Det kan nog ligga något i det påpekandet. I fredags skällde han ut HJK:s nummer 11, colombianen Morelos, efter en eftersläng som inte såg så himlarns farlig ut. Utskällningen däremot, den var både rejäl och närgången. Någon minut senare gick Morelos in lite sent och småfult igen. När Christiansen uppfattade vem det var som hackat honom i bakhasorna log han. Men inte snällt eller överslätande - det var ett Jokern-diaboliskt leende som på nåt vis lovade att fortsättning skulle följa. Mycket riktigt: inför nästa närkamp med Morelos tog vår dansk sats på ett sätt som fick mig att dra in luft mellan sammanbitna tänder.
Det blev dessbättre ingen särskilt ful satsning. Och även om det kan ses som både positivt och negativt att Anders Christiansen förmodligen är elakare än han ser ut, så är det såklart inte därför han kommer med på listan. Det gör han för att ju mer jag ser av honom, desto gladare är jag för att vi värvade honom. Han är en riktigt bra bollspelare.
Adustatus (NY)
När Enock Kofi Adu figurerat på listans offsideplats två veckor i rad är det väl inte mer än rätt att han kommer med högre upp, nu när läget ljusnat något. Inte för att han gjorde nån fantastisk jättematch mot ett häpnadsväckande dåligt HJK Helsingfors. Men han stod i alla fall för en i mina ögon godkänd insats, och även om det gastades på honom någon gång i början såg det ut som att han var beredd att göra jobbet. Han lär inte vara någon startman på lördag, men att han finns med i truppen känns inte som någon orimlig gissning.
Europadrömmen lever (2)
Det är inte ens fyra månader sedan vi spelade på Santiago Bernabeu. Jag minns en konversation på stapplig engelska, med en och annan spansk glosa inslängd, med en taxichaufför. Jag försökte säga att jag var lite rädd för att siffrorna skulle springa iväg. Han svarade artigt att han trodde det skulle stanna vid 2-0. Vi vet alla hur det gick. Värre än befarat. Just efteråt kände jag mig mätt på detta med europaspel. Där och då tyckte jag att det räckte, och såg fram emot ett år utan förnedrande förluster i innebandyresultat-stil.
Sen dess har jag ändrat mig. Det vore synd att inte utnyttja våra 18.975 UEFA-rankingpoäng på allra bästa vis: med kvalspel till Europa League. Skulle det sluta lyckligt mot Häcken på Kristi Himmelfärdsdag stiger vi som cupvinnare in i andra kvalomgången. Och som tidigare påpekats i denna lista: chanserna är goda att vi stannar på den seedade halvan in över den sista kvalomgången (förutsatt att vi inte blir utslagna, givetvis) - ifjol hade våra rankingpoäng räckt med god marginal.
Allan Kuhn (NY)
Som sagt, HJK var sämre än väntat. Fast törs det kanske ändå sägas att vi såg ganska hyfsade ut? Både med en spelsugen Rosenberg som anförare i första, och med alla ungdomarna i andra halvlek.
Jag gillar tendensen just nu. På något vis ser det stadigt bättre ut. Nu går Allan Kuhn till allsvensk premiär med fem raka segrar och en suverän sång, för evigt odödliggjord av hans egen dotter, i ryggen.
Landslagsspelare (NY)
Ur allsvensk-förberedelse-perspektiv var landslagsveckan knappast särskilt läglig. Fast samtidigt är det trots allt en form av kvalitetsstämpel, detta att så många av de våra försvinner iväg till landslagsuppdrag. Erdal och Pa Konate satt på bänken i det U21-lag som slog San Marino. En genomgång av de som representerade sina respektive A-landslag ser ut så här: Oscar Lewicki glänste kanske inte mot Tjeckien, men fick ändå en dryg timme. Berget spelade hela mot Estland i torsdags, och kom in i paus igår mot Finland. Och gjorde mål. Rodic var startman för sitt Montenegro både mot Grekland och Vitryssland. För Island gjorde Kari Árnason 90 minuter mot Danmark i torsdags, medan Vidar Örn Kjartansson spelade 60 minuter i gårdagens segermatch mot Grekland (och förresten, kanske lite oroväckande att Norrköpings Arnor Ingvi Traustason gjorde mål i båda matcherna). Yoshimar Yotún var fast på den peruanska bänken mot Venezuela (2-2), men kom in efter en timme i nattens möte med Uruguay (0-1). Uppförsbacke för Peru nu i det sydamerikanska VM-kvalet.
För att återvända till punkt 4 ovan: i början av december traskade jag alltså ut från Santiago Bernabeu och lipade över att vi fått storstryk. Och nu, inför premiären, pratas det om 2016 som ett revanschår; att vi ska studsa tillbaka efter den så oerhört katastrofala femteplatsen.
Och visst, att sluta femma ett år en praktiskt taget enig expertis pekade ut Malmö FF som en resursöverlägsen storfavorit måste förstås ses som ett misslyckande. Samma gäller i år. Med vår ekonomi och vår trupp är allt annat än en topplacering … inte bra alls.
Men när jag då ojar mig över denna femteplats, när jag begraver huvudet i händerna efter storstryk i Champions League-matcher, då kan det vara värt att tänka tillbaks. På, exempelvis, missat CL-spel efter 0-3 mot FC Thun 2005 i Bern. Och på tabellsviten efter guldet 2004 - för resten av 00-talet lyder den 5-7-9-6-7. Så apropå det där halvfulla glaset, och att fjolårets allsvenska placering känns så illa: att femteplatsen anses så dålig är ju ett tecken på att ribban numera är höjd. Vi befinner oss (förhoppningsvis fortfarande) i en av vår klubbs storhetsperioder. För egen del tänker jag att jag borde gnälla mindre, och njuta lite oftare än vad jag gör.