Sex och jävligt offside: Snöpremiär och rapportbemötanden
Måndagens träningspremiär gör givetvis avtryck på listan. Ett par av punkterna reflekterar också över att rapportskrivande, det är minsann ingen enkel sak.
Allan Kuhn (1)
Träningspremiär med snöfall, Sydsvenskan-chatt och intervjuer i dansk media där han briljerar med att uttala ”kanelbulle” på ett exemplariskt sätt: Allan Kuhn fortsätter att göra ett sympatiskt intryck. Vad gäller spelfilosofi hade det visserligen förvånat om han sagt sig varmt förespråka brutal grisdefensiv eller kompromisslös catenaccio, men det han säger om offensiv lutning - utan att vara naiv - låter rimligt. Smekmånaden kommer att ta slut, resultat kommer krävas - men tills motsatsen klart och tydligt bevisats ser jag ingen anledning att anse annat än att han är rätt man för jobbet.
I SDS-chatten angav han för övrigt ett intressant svar på frågan om favoritband: mest gillar han den danska indiecombon MEW, som på Spotify presenteras som ”space pop innovators”. Lyssnade lite här nu, och tja, inte så tokigt.
Långa kontrakt (NY)
Två saker kring detta, i dessa tider när flyttrykten surrar otäckt sanningshummande kring både Oscar Lewicki och Enock Kofi Adu. Det första är att det är en tröst att de båda sitter på kontrakt som går ut först i slutet av 2017. Vi kan åtminstone ta betalt.
Det andra blir en liten motvikt till hur jag känner mig när ungdomarna på jobb bjuder till temafest. Alla ska komma i 90-talskläder! Ha haa! Så tokigt! Jag tittar ner på mig själv och tänker att ja, men det gör ju jag varje dag … ? Fast så tecknar Daniel Andersson ett kontrakt som sträcker sig över 2020 (låter som ett rent science fiction-år om ni frågar mig), och jag inser att … jo. Faktiskt. 90-talet var nog ett tag sen ändå. Och 90-talsfesten blir helt säkert jättetrevlig.
Behrang Safari (NY)
Apropå det där kontraktet i punkten ovan skrevs det som bekant med en hemvändare. Det första minnet som kommer till mig härstammar från våren 2006. Jag och min son har åkt på semester och tajmat hemresan illa. Ungefär samtidigt som ombordstigningen på planet startar är det avspark mellan ÖIS och Malmö. Medan vi köar får jag sms om att Örgryte tagit ledningen (Toivonen!). Jag hinner knappt domedagsreflexmässigt svara ”vi åker ur i år” innan nästa meddelande dimper ner. Afonso har kvitterat. Sen måste jag stänga av telefonen, och när vi landat sätter jag med darrande fingrar på den igen, väntar på att den hittar nätverk - och så dimper två sms till ner. ”1-2 Safari (44)” och, skickat sisådär en timme senare, ”SLUT!”
Jag läser på soccerway.com att Safari varit tämligen ordinarie i Basel under senhösten, att han visserligen var på pland vid debaclet (det får man ändå kalla det) i Champions League-kvalet mot Maccabi Tel Aviv, men att han också spelat en hel del i Europa League-gruppspelet - som Basel tog sig vidare från (St Etienne väntar i sextondelen i februari). 1 juli är långt bort, jag hade föredragit här-och-nu, men i sommar får vi hem en spelare som just nu platsar i ett lag av hög europeisk klass. Det känns lovande.
En Guillermo Molins-detalj i synnerhet (NY)
Träningspremiären i måndags bjöd på ett ganska långt pass med publikvänligt tvåmålsspel. Ett antal mål gjordes, och de bejublades och bandyapplåderades (det där dämpade ljudet av tjocka vantar som slås ihop) alla, precis som sig bör. Men aftonens högsta jubel, det vill jag nog påstå att Guillermo Molins fick i övningen innan tvåmålsspelet, när han lyckades klacktunnla Jo Inge Berget (var det väl?).
Guillermo Molins i största allmänhet (TYP 6)
Med på plan i alla moment (även när Ben Rosen instruerade spelarna att sträcka ut och vika underbenet på ett sätt som såg smärtsamt ut - uppe på åskådarplats knakade det i artrosen bara av att se på), målskytt i tvåmålsspelet och till synes positiv, harmonisk och dessutom förhoppningsfull om att det snart löser sig kring kontraktsförlängningen. Måndagskvällen lade ytterligare ved på den där brasan som brinner i hopp om Guillermo Molins återkomst.
Mats Enquist, SEF (NY)
I kölvattnet efter Agneta Bloms ”Slutrapport från uppdraget med nationell samordning för att främja en positiv supporterkultur och motverka idrottsrelaterad brottslighet 2015” samt polismannen Per Engströms uttalande om fotbollens ovilja att ta tag i sina problem (Engströms föredragna metod: minska antalet åskådare. Ja, vilken härligt målgruppsanpassad lösning. För det slår ju direkt mot precis de som bryter mot reglerna. Eller … kanske inte förresten … ?) tycker jag att Svensk Elitfotbolls generalsekreterare Mats Enquist gjort ett utmärkt intryck. Han är lösningsfokuserad, lindar inte in sin kritik mot det han uppfattar som rena felaktigheter och pratar om hur SEF medvetet sett till att närma sig och föra dialog med supporterorganisationerna.
Både Agneta Bloms rapport och Per Engströms uttalanden har bemötts inte bara av SEF, utan också av SFSU. Jag tycker det är utmärkt att de bemötandena kommer snabbt, tydligt och utan tvekan.
Dagens offside ämnar inte att skjuta alltför hårt på Agneta Bloms rapport. Det har andra gjort så väl och omsorgsfullt redan. Oavsett eventuella sakfel tänker jag att man säkert kan se det som att den också innehåller en del vettiga inpass. Men en detalj som slår mig när jag ögnar genom texten: var är all formalia? Jag hade väntat mig en uppsjö av referenser och fotnötter - hänvisningar till forskning, intervjuer, artiklar, modeller (nej, den fyrrutiga matrisen för "pyroteknikpjäser" kan inte kallas för modell. Det går jag bara inte med på), statistik och diagram. En massa sånt. Någon tidigare rapport nämns, men i övrigt är det mycket sparsamt med referenser. Detta är kanske helt rätt och riktigt – jag vet såklart noll och intet om formaliakraven på Regeringskansliet-märkta rapporter.
Istället låter det exempelvis
”Personer jag talat som har erfarenheter av situationer med hot och trakasserier inom fotbollen har beskrivit en organisation med bristfällig handlingsberedskap där stödet när något hänt varit svagt.”
Och
” Under året har jag även hört röster – bland annat från Polisen– som oroat sig för att destruktiva normer vuxit sig starkare i supportermiljön i Östergötland.”
För att stanna vid just dessa exempel: Vilka är dessa ”personer” och ”röster” (förutom de polisiära)? Måste, eller i alla fall bör, inte sånt specificeras i dokument av den här digniteten? Är det verkligen praxis att hålla den här typen av publikationer så vaga och svävande? Kanske är det faktum att Agneta Blom föreslår att samordnarrollen avskaffas en förmildrande omständighet i sammanhanget ... men att rapporten är så referenslös, att källangivelserna är så få, det gör mig förvånad.
Jämför förresten gärna med Anders Almgrens "Arbete för positiv supporterkultur", som också hittas via länken under punkt 6 ovan. Den presenteras som en bilaga till huvudrapporten, vilket kanske kan ses som en smula missvisande. Inte bara för de drygt två sidorna referensers skull, men bilagan känns som den matnyttigare av de två dokumenten.
