Sex och Jävligt offside: Snubblande segrar
Två matcher, sex poäng. Andra plats och ett minskat avstånd uppåt. Det har varit en hyfsad vecka.
Avgöra sent (NY)Mål i slutminuterna definierar ofta ett mästarlag. Både när det gäller att göra dem själv, och att undvika att motståndaren petar in bollar på övertid. De lag som tidigt sätter tonen genom att lyckas med det här, de tenderar att fortsätta på samma vis. Den typen av mästarflyt är svårt att rubba - minns bara DIF ifjol, eller hur alla våra sena avgöranden våren 2017 byggde ett i praktiken ointagligt försprång. Ur det perspektivet började inte säsongen 2020 särskilt positivt. Segrar fumlades bort i slutminuterna mot både Häcken och Norrköping. Men Kiese Thelins avgörande benskyddsskott mot Kalmar vände lite på det där. Visst, för min del hade vi gärna fått avgöra matchen tidigare, men ett segermål i 89:e har onekligen en air av befrielse över sig.
Sarr så (NY)
Allsvensk debut i förra veckan, och ytterligare drygt tjugo minuter i söndags. Amin Sarr har kommit in, varit aktiv, sett till att involvera sig själv. Det har sett lovande ut. Insatsen mot Kalmar fick krönas av en ordnad straff – ryck förbi motståndarbacken, in i straffområdet, kontakt och ett alldeles lagom förstärkande hopp upp i luften för att förtydliga för domaren att det var dags att blåsa. Men visst var det straff, Kalmarspelaren var klart på hans ben. Och att straffen missades, det är en helt annan historia.
Måstematcher, måstevinster (NY)
Allsvenskan fortsätter att vara konstig. Nykomlingarna överraskar positivt, och inget av de förväntade topplagen har visat någon större stabilitet. Och nu senast säckade plötsligt hittills suveräna Norrköping ihop. Extra viktigt för Malmö FF att ta full pott i mötena med ÖFK och Kalmar, således. Den kritiske kan mena att vi bokstavligt talat snubblade oss till segrarna (Kiese Thelin är ju nära att ramla pladask framåt innan han skjuter 2-1 mot Kalmar), men: vi tog full pott. Det blev sex poäng, och även om spelet stundtals hackat har vi i båda de här matcherna varit klart bättre än våra motståndare. Två helt rättvisa vinster.
Oscar Lewicki (NY)
Bäste spelaren i mitt numera sorgeligen avsomnade korpalag hette Niklas. Han var – är – vänstersfotad, vältränad och yngre än många av sina lagkamrater. Men hans överlägsenhet arbetade inte alltid till hans fördel. Ett korplag är ju vad det är. Dess spelare prioriterar ibland annorlunda och väljer att stå över - och då inte bara på grund av skada eller känning, utan också på grund av födelsedagar och jobbkonferenser och annat trams. Niklas tvingades därför ständigt byta position och spela där han för stunden behövdes bäst. Var vår mittback indisponibel axlades hans mantel av Niklas; var vår stadige targetspelare iväg på grillfest blev Niklas ett rörligare alternativ på topp. Medan vi andra, hans lagkamrater, minuterna innan en matchstart förberedde oss genom att låtsasstretcha eller ta en sista cigg konstaterade Niklas: ”Jag är en hjälpgumma”.
Oscar Lewicki är kanske varken fullt lika flexibel eller truppens klart bäste, men å andra sidan spelar han i ett något bättre lag. Parallellen är, förstås, att han återigen lämnat sin mittfältsplats. Tidigare i år var han högerbacksvikarie, och nu har han ytterligare en gång flyttats bakåt i banan och spelat mittback. Och han har gjort det i princip prickfritt. Hatten av.
Guillermo Molins inhopp (NY)
Fixade frispark. Låste fast bollen på offensiv planhalva. Stod för en sublim framspelning till segermålet. Ja, Guillermo Molins kunde/borde också gjort ett mål själv alldeles i slutet mot Kalmar, men inhoppet var hursomhelst av den sorten som gör skillnad.
Hur vi gick till cupfinal (NY)
Nu är det nästan två veckor sedan vi kvalificerade oss för cupfinal, men jag tycker att vi pratat lite för lite om det. Framförallt om sättet det skedde på. För jag vet inte vad du, käre läsare, kände efter att Kiese Thelin bränt (den billiga) straffen i förlängningens sista minut? Själv gav jag upp. Tänkte att den stundande straffläggningen var onödigt besvär, eftersom jag omöjligt såg att vi skulle kunna vinna den. Vore bättre att bara meddela Mjällby att det var över. Låta spelarna komma hem lite tidigare. Få en extra kvarts sömn.
Jag höjde på ögonbrynen när Batanero drog Mjällbys första över målet. Suckade visste-jag-väl-uppgivet när Bachirou missade sin. Blev förvånad när Johan Dahlin omedelbart kontrade med att rädda Moros, och satt sedan bara och gapade när Knudsen krutade in avgörandet.
Semifinalen gick till straffar. Och vi vann. Fortfarande svårt att få huvudet runt det där.
Förvåningen kring punkt 6 behöver knappast förklaras. För även om årets första straffmiss räddades av att returen slogs i mål, börjar vi nu närma oss fjolårets parodiska straffacit på ett närmast otäckt vis. Må dessa missar få ett omedelbart slut.
