Sex och Jävligt offside: Spridda grubblerier
Fredagens match inspirerade inte direkt till en uppsjö av självklara jubelpunkter. Därför blickar veckans lista åt lite olika håll. Den som söker en linje, en röd tråd, blir besviken. Igen. Men här kommer de i alla fall, onsdagens spridda skurar.
Alexander Jeremejeff (NYGAMMAL)
Inte lätt att hitta någon spelare som stod ut på ett positivt sätt i fredags. Jag tyckte det var tämligen slätstruket, eller till och med ännu värre, över hela linjen. Alexander Jeremejeff gjorde dock ett godkänt inhopp, som han dessutom fick kröna med ett riktigt tjusigt mål. Och han må prata på en dialekt som indikerar en uppväxt i norra Sverige, men jag skulle vilja säga att han var riktigt malmöitiskt lack i efter-match-intervjun.
Trupptänkvärt (NY)
Twitterkontot Skånelaget gjorde häromdagen en tänkvärd jämförelse av vår trupp gentemot andra något så när likvärdiga klubbar runtom i Europa. Det konstateras att Malmö FF har en trupp med lågt värde, särskilt i förhållande till omsättning. Det finns faktorer som i någon mån snedbelastar jämförelsen. Omsättningssiffran är till exempel ett snitt från de senaste fem åren, vilket gör vår snittomsättning ”onormalt” stor i och med två CL-deltagande. Mycket riktigt återfinns också de jämförelseklubbar som fått omsättningen upptrissad av CL – Celtic, Dinamo Zagreb, FCK, Legia – generellt på den undre halvan i tabellen som behandlar spelartruppvärde i % av omsättning. Vidare är spelarvärderingen baserad på Transfermarkt, vars värdering av skandinaviska lag kan ifrågasättas. 400.000 Euro för Mattias Svanberg känns ju exempelvis som … ja, under budget. Å andra sidan har jag ingen aning om huruvida värderingen av, säg, polska lag slår huvudet på spiken.
Så det är marginalinvändningar. Det hela är mycket intressant, ytterst läsvärt, och en av slutsatserna lyder (jag citerar) att ”vi varit för konservativa med att investera i truppens spets, givet våra tillgångar”.
Panini (NYGAMMAL)
Den som följer den här listan slaviskt, och dessutom har ett överjävligt minne, vet att ett inslag ofta återkommer vid den här tiden jämna år. Jag pratar förstås om Paninis klassiska mästerskapsalbum. För två år sedan var det ett EM-album, och nu handlar det om VM. Bläddrandes i årets upplaga kan vi lägga huvudet på sned och le lite extra stolt över bild 305 (Arnor Ingvi Traustason), och för all del också över att Yoshimar Yotún, Kári Arnason och Vidar Örn Kjartansson beretts plats i albumet. Samt, såklart, svenska spelare som Pontus Jansson, Emil Forsberg, Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin, Ola Toivonen och Robin Olsen. Albumet har sannolikt anlänt till en Pressbyrå Nära Dig den här veckan.
(Återkommande fotnot: det som avses här är de relativt små, självhäftande bilderna – s k ”stickers” – som man klistrar in i ett album. Alltså inte de lite större kartongkorten, som ju fortfarande är mer riktade mot barn.)
11:e bäst på 2000-talet (NY)
Fem poäng på tre matcher. Katastrof? Jag gör som jag brukar när den gnagande oron sätter in: tar min tillflykt till historisk statistik. Och finner följande: Under våra arton allsvenska säsonger under 2000-talet har de tre första omgångarna varit bättre vid tio tillfällen. Fyra gånger har vi tagit full pott, fem gånger sju poäng, och en gång sex poäng. Årets säsong är faktiskt enda gången under 2000-talet vi stått på fem pinnar så här dags in i serien (i alla fall om vi struntar i det nesliga Superettan-året. Och det gör vi.). Av millenniets sex seriesegrar har en tagits efter en sämre inledning (2016). Å andra sidan har det inte genomgående varit positivt att börja med full pott. 2014 följde vi visserligen upp kalasstarten med en serieseger, men de andra tre gångerna vi inlett lika prickfritt har vi slutat nia, sjua respektive fyra. Trend- och omenmässigt är en sjupoängsinledning bäst. Av de fem säsongerna vi inlett med sju pinnar har vi vunnit guld i fyra. Endast 2015 bryter det mönstret.
Blev jag nåt klokare av denna genomgång? Eller tröstad? Vet inte det precis. Men det går i alla fall att säga så här: Än är det inte kört.
Vår man i Urvalsdeild (NYGAMMAL)
Lite av personliga skäl, men mest för att det här är värt att uppmärksamma, återvänder listan till Aron Már Brynjarsson. En kort repetition: Aron gjorde ett A-lagsinhopp i träningsmatchen mot AFC ifjol, och tillhörde sedan de U19-spelare som inte fick nytt kontrakt när 2017 tog slut. Nu har Aron, som är U21-landslagsman för Island, skrivit på för en klubb med det Hrafn Gunnlaugsson-doftande namnet Vikingur i isländska förstaligan Urvalsdeild. Ligapremiär den 28 april mot Fylkir. Jag räknar kallt med att Vikingur, med Aron i laget, förbättrar fjolårets åttondeplats.
Matchtätt (NY)
En måhända malplacerad punkt, när vår till numerären begränsade trupp för tillfället är ytterligare reducerad av allehanda skador och magsjuka. När vi når mitten av maj kommer jag att längta efter sommaruppehållets rofyllda andhämtningspaus … men just nu känns det, ur ett rent åskådarperspektiv, rätt att matcherna duggar tätt. Det är helt enkelt inte fysiskt möjligt att älta förra matchen särskilt länge. Den tama insatsen från i fredags hade till exempel, åtminstone delvis, behagligt bleknats bort av en storstilad prestation ikväll.
Vi avgör på övertid. Då är vi starka. Eller ... hur är det nu med det där egentligen? Tja, det var definitivt sant många gånger om förra våren, men från och med juli ifjol har vi avgjort en allsvensk match i slutminuterna (”slutminuter” här definierade som sista fem + tillägg). Det var borta mot Djurgården i augusti. Däremot har vi under samma period slutminutsförlorat poäng fem gånger. Ledning har tappats till kryss mot Sirius, Göteborg, Östersund och nu senast Sundsvall. Och i september åkte vi på däng efter att Örebros Nahir Besara petat in ett segermål i 92:a.
Det går att hävda att detta inte är fullt lika illa som det ser ut. För effektens skull bortser jag till exempel från det sena straffavgörandet i cupen mot Dalkurd. Till saken hör också att vi inte ”behövde” förlita oss till sena avgöranden i höstas, då vi avgjorde betydligt fler matcher tidigare och vann med klarare siffror än uddamålet. Men hursomhelst, den sista dryga halvsäsongen berättar följande: bilden av att vi är ett lag som avgör eller räddar poäng i slutet, den stämmer just nu sisådär.
