Sex och Jävligt offside: Vägen till Vångavallen
Dystra dagar. Veckans punkter är egentligen inte alls särskilt positiva. Men onsdagslistan är i alla fall här.
Förändring (NY)
När jag kom hem i söndags kväll fortsatte jag att späka mig själv med att klicka runt bland matchkrönikor och videoklipp. Ett av de senare var en efter-match-intervju med Magnus Pehrsson. Han såg tagen, chockad, ut. Eller, nej, värre än så: hans blick såg ut att söka efter något som inte fanns där. Den berättade att det var över nu. Vägs ände var nådd. Det var inte blicken hos en huvudtränare i Malmö FF.
Precis som de flesta är jag ovän med Jesus Gil-metodiken. Långsiktighet måste få tåla perioder av motgång; en tränare måste få kunna råka ut för ett par förluster utan att få sparken. Så själv var jag kluven så sent som i paus i matchen mot Göteborg. Den komplett håglösa insatsen i cupfinalen tippade över mig, fick mig också att tycka att något väldigt drastiskt och i grunden icke-MFF:igt måste ske. Tyvärr. TFF-debaclet var mer ett kvitto på det. Starkt av Pehrsson att ställa upp på presskonferens i måndags dock. Och han är en av våra guldtränare. Det kan ingen ta ifrån honom.
Jonas Hansson (NY)
Apropå analyser, insikter och en del av det goda som Magnus Pehrsson legat bakom, kan jag varmt rekommendera Fotbollskanalens Jonas Hansson. För någon vecka sedan skrev han klokt om Malmö FF:s oförmåga att hantera problem, och häromdan om tränarbytet.
Snart sommaruppehåll (NY)
Tre matcher till, sen är det sommaruppehåll. Spelledigt i nästan en och en halv månad. Oavsett poängutfall de här sista matcherna ska det bli skönt. Och jag hoppas att klubben kan bygga upp för en omstart. Så att vi, till exempel, kan se Europaspelet som en positiv möjlighet till att rädda säsongen. För om vi skulle vi gått in i det redan nu? Då tror jag det varit risk att laget bara betraktat det som ännu en ångestladdad belastning; ännu en spelschemaobstruktion som försvårat den allsvenska koncentrationen.
Vägen ner och Hasse Mattisson (NY)
Söndag eftermiddag och försommarvärme. Jag tar 101:an ner. Passerar min barndoms nejder. Svänger så småningom in på 108:an. Rapsfälten blommar och landskapet böljar. Vägen söderut, den som vi på nittiotalet döpte till Tårarnas Väg, utgör denna vackra helgdag en perfekt kontrast till den mardröm som väntar.
TFF:s år i förskingringen hade fått mig att glömma, men Vångavallen är den plats i världen där jag genom åren som allra kraftigast ifrågasatt mitt supporterskap. Där har jag sett Mikael Rasmusson avgöra mot oss, där har jag sett Mats Lilienberg avgöra mot oss, och, värst av alla baklängesmål, där har jag sett Andreas Hermansson raka in en avgörande retur i 92:a i en match där vi var löjeväckande överlägsna. Där har jag inte bara lite svepande och småsurt frågat mig ”asch då, varför utsätter jag mig för detta” efter en förlust, utan på fullt allvar känt att det inte är värt det längre. Att jag vill avgiftas.
Och på detta: det inte orättvisa, men ändå oerhört tunga, målet i söndags.
Men, som sagt, vägen ner dit en solig dag är fin. Och en stund innan matchstart rättade en välklädd Hasse Mattisson till reklamskyltarna bakom målet. Han vinkade glatt till Malmöpubliken. Det kändes också trevligt.
Spelare med tro (NY)
Det vore ganska förståeligt om en spelare som varit fast förankrad i frysboxen i snart ett år, och blivit ifrågasatt (för att använda ett alldeles oerhört förmildrande ord) av både media och supportrar, har dåligt självförtroende. Men i ett lag där många av spelarna ser ut att tro på sig själv ungefär lika mycket som en ensam neontetra i ett stim av pirayor, där såg Bonke Innocent närmast självlysande ut.
Okej. Jag överdriver. Men Bonke avlöste Arnor Traustason, inledde med en snurrfint, fortsatte med att vinna boll då och då och var genomgående en av våra bättre spelare mot Trelleborg. Konkurrensen var inte direkt knivskarp kanske … men i alla fall.
Slut på frågorna om guld (förhoppningsvis) (NY)
Efter varje tappad poäng, efter varje besvikelse, har frågan ställts (framförallt till Markus Rosenberg, har det verkat som): Kan vi fortfarande vinna guld? Det har retat mig. Teoretiskt sett kan samtliga lag i allsvenskan fortfarande vinna serien. Så jag tycker att frågan har varit och är löjlig, ovidkommande, när vi varken vinner matcher eller det finns tillstymmelse till guldglans över spelet. Efter förlusten i Trelleborg bara antar och förutsätter jag att frågan är ställd för sista gången. I alla fall på länge. För så här tycker jag: Glöm just nu allt prat om guld, placeringar och att vara nöjd med en tredjeplats. Omfamna den gamla en-match-i-taget-klyschan - se till att prestera i nästa match. För fokus måste rimligen vara att få så pass mycket ordning på spel och självförtroende att det kan leda till några poäng överhuvudtaget. Sen får vi se hur långt det bär – framme i höst kan vi möjligen börja prata placeringar igen. Men dit är det långt. Väldigt långt. På många olika sätt.
Här skulle jag till exempel kunna prata om att vi åker upp till Tele2 Arenas vantrivselskonstgräs för att möta ett lag i hysterisk form – och att vi då har ungefärligen halva startuppställningen borta. Men det finns en inför-match-text här bredvid som behandlar det där.
Eller så skulle jag kunna spekulera kring huruvida en framgångsera nu är över. Men det är såklart alldeles för tidigt att säga.
Så jag återvänder istället till Trelleborg. Just efter slutsignalen förkunnade speakern med uppsluppen stämma något i stil med ”nu kan vi allihop gå till jobbet på måndag och hålla huvudena högt!”. Jag kunde inte låta bli att skratta lite där för mig själv. Ett torrt, glädjelöst och förbittrat skratt.
Hur nertryckt i skorna du än är, hittar Vångavallen alltid ett sätt att dunka ner dig en bit till.
