Sex och Jävligt offside: Tillbaks till allvaret
Ett långt landslagsuppehåll går mot sitt slut. Allsvenskan går in på upploppet. Hur vi än vrider och vänder på det: chanserna är goda att det blir ett lyckligt slut. Dessutom får en bokdebuterande hjälte plats på listan.
Dags för slutspurt (NY)
Norrköping på måndag. Dagen innan har de båda konkurrenter som fortfarande har möjlighet att nå ikapp, Djurgården och AIK, spelat sina 27:e seriematcher. Ibland sägs det att det är en fördel att kunna spela på andras resultat, men här vet jag inte precis om det spelar någon större roll ... det är ju egentligen ganska enkelt. Det krävs fyra poäng till. Tre om Djurgården tappar poäng, högst två om AIK också gör det. I vilket fall som helst: hade jag inför säsong blivit erbjuden nio poängs ledning med fyra omgångar kvar, då hade det varit taget.
Sena nu-är-det-klart-mål (NY)
Årets melodi har varit sena avgöranden. I elva av våra 26 seriematcher har poängfördelningen ändrats med ett mål i minut 83 eller senare. Sex gånger, varav fyra på övertid, har vi förvandlat oavgjort till seger med ett sent mål. Två gånger har vi tappat krysset till förlust, och tre gånger har vi tvingats släppa in ett sent kvitteringsmål. Sena avgöranden är förstås hur trevliga som helst, men för mig är en sorts mål nästan ännu skönare: de som undanröjer alla tvivel, och som efter en lång stunds anspänning får mig att pusta ut i förvissning om att segern är hemma. Jag talar förstås om mål i slutminuterna som innebär tvåmålsledning. Vi fick några såna ifjol – hemma mot Norrköping, AIK och HIF är angenäma minnen – men i år har det varit tunnare med dem. Tills förra söndagen mot HBK.
Halmstad hotade visserligen aldrig på allvar, men en uddamålsledning är alltid bräcklig. Rosenbergs 2-0 i 84:e satt som en smäck på min nervösa skalle.
Landslaget (NY)
Detta skrives just efter att slutsignalen gått i Holland. Det holländska landslaget må ha sett bättre dagar, och sammantaget var det ingen fantastisk insats av Sverige i Amsterdam (en dålig första halvlek följdes av en disciplinerad och i ärlighetens namn ganska tråkig andra). Men det är hursomhelst starkt av landslaget att sluta tvåa i den här gruppen – och faktiskt ge Frankrike en match ända in i slutomgången. Nu väntar antingen Italien, Danmark, Kroatien eller Schweiz. Inga lätta motståndare, någon av dem. Danmark känns jämnstarkt med Sverige, men de har ju numera Åge som förbundskapten. Vi vet vad han kan ingjuta i ett lag inför ett avgörande dubbelmöte. Italien är såklart jättesvåra, Kroatien har förvisso svajat lite i gruppspelet men har en ruggig högstanivå, och Schweiz vann nio av tio matcher i sin grupp. Oavsett vilket blir det inte omöjligt. Men svårt. Och, som min mor skulle sagt: det är roligt att vara med!
Mats Magnusson (NY)
Det var kö till signeringen inne i shoppen förra söndagen. I samband med släppet av Mats Magnussons självbiografi var huvudpersonen själv på plats, och skrev dedikationer och ställde glatt upp för foton. Han tittade senare, under matchen, upp på Roys, vinkade och blev besjungen, såsom det anstår en gammal (eller snarare halvung) hjälte.
Boken då? Jag har bara hunnit ett par kapitel in, så omdömet får vänta. Men den har börjat lovande.
Målproduktionen (NY)
Tyckte mig skymta lite av vårens synder mot Halmstad: ganska många avslut, men också tämligen få av riktigt hög kvalitet. Fast nu ramlade två bollar in ändå till slut. Och målproduktionen har onekligen tagit fart på sistone: 24 mål på de senaste åtta matcherna - ett snitt på tre. Såklart är vi här hjälpta av att detta inkluderar två 6-0-urladdningar, men som en jämförelse gjorde vi 31 mål de första 18 omgångarna - ett snitt på 1,72.
Eric Larsson-ryktet (NY)
Först och främst: få saker hade gjort mig gladare än en förlängning med Anton Tinnerholm. Men jag tror inte det blir så. Och samtidigt – ett lukrativt utlandskontrakt vore honom väl unt. Det förtjänar han. Apropå detta att det börjar bli dags att stålsätta sig för jobbiga transferbesked ser jag det som positivt att Eric Larsson-ryktet blossat upp igen; nu möjligtvis med mer substans än tidigare. Ska inte påstå att jag sett Sundsvall jättemånga gånger på TV i år, men då jag gjort det har Eric Larsson stått ut. Skulle nu Anton lämna får detta gärna bli ersättaren.
I veckan avslöjades nya matchfixningsförsök. Den här gången kring MFF-HBK. Utan att gå in i detalj kring allt som skett på sistone konstaterar jag att det har varit, är, för mycket skit just nu. Sista veckorna av serien får hemskt gärna handla om fotboll – och inget annat.