Sex och jävligt offside: Tillförsikt och hopp
Veckans lista gläds åter åt en viss målvakt, men även åt en talangfull hattricksman och en växande publik.
Johan Dahlin (2)
Förra veckan hände det märkliga att MFF höll nollan. Inte bara det, vi gjorde en solid insats i värmemötet mot Elfsborg och var även pigga offensivt och vann slutligen med 2-0.
Det som värmde mitt hjärta allra mest var dock Johan Dahlins nittio minuter.
Att åter se Johans trygga, lite buttra uppsyn mellan stolparna ger mig samma typ av tillförsikt och hopp som jag kan tänka mig att de trötta och nästan uppgivna Aragorn, Gimli och Legolas kände när de återser sin gamle vän och stöttepelare Gandalf i en glänta i Fangornskogen. Nu är vi rustade att möta både svenskt och europeiskt motstånd. Ursäkta Tolkiennörderiet, men jag kan inte komma på en bättre liknelse.
David Edvardsson (NY)
Efter någon av träningsmatcherna i vintras hyllade jag denne 19-årige bohuslänning.
Jag imponerades stort av hans placeringsförmåga, passningsspel och pondus i hans roll som sittande central mittfältare.
Tråkigt nog spolierades Davids vårsäsong av skadebekymmer och det har varit tyst om honom fram till nu. I veckan som gick var unge Edvardsson tillbaka med besked när U21-laget besegrade Värnamo på bortaplan med 1-3. Gissa vem som gjorde alla målen? Jodå, David Edvardsson!
Det skall bli ett nöje att följa denna härliga spelare framöver.
Oscar Lewicki (NY)
Lite i skuggan av Edvadsson-show hände något annat, som är nog så viktigt för Malmö FF:s framfart i höst. Oskar Lewicki gjorde comeback i matchspel!
Som jag har saknat denna pudelkloka spelare under våren. Jag vågar påstå att problemet med att vi har släppt in så många mål under våren har mycket att göra med avsaknaden av allsvenskans bästa defensiva mittfältare. Nu är Oscar frisk nog att börja varva upp matchspelet och skaka av sig ringrosten. Med honom och Johan Dahlin tillgängliga igen är MFF-truppen plötsligt väldigt mycket mer slagkraftig. Det är ruskigt dåliga nyheter för de andra allsvenska lagen.
Foppa och Olsen (NY)
Jag är ingen dedikerad landslagsfan och bortsett från det himmelsblått dominerade VM-bronslaget 1994, där hela stommen var Roys guldpågar har jag alltid haft svårt att knyta antill blågult.
Däremot är jag alltid uppmärksam på när våra gamla pågar är avgörande i nationalelvan och så här långt i EM har just två Ex-MFF:are varit just det. Robin Olsen har agerat levande vägg och utan hans storspel hade Sverige förnedrats fullständigt mot Spanien. Emil Forsberg har gjort Sveriges enda mål, vilket gav tre poäng mot Slovakien och därmet anser jag, helt logiskt, att det är våra pågars förtjänst att Sverige är klara för åttondelsfinal.
Danmark (NY)
MFF-kopplingen är lite vag, det skall erkännas, men vi har ju trots allt vår lagkapten i danska truppen.
AC hade kanske inte så mycket att göra med den danska urladdningen på Parken häromkvällen, men det var en fin fotbollsstund icke desto mindre.
Ett prövat danskt landslag som just börjat hämta sig efter traumat då Christian Eriksen föll ihop med hjärtstillestånd släppte alla tyglar och pulvriserade ett chockat Ryssland med 4-1 inför en elektrisk hemmapublik. Det var vackert och välförtjänt för ett gäng drenger som visat världen hur man hanterar en fruktansvärd skräckupplevelse tillsammans och hur en stark gruppsammanhållning kan lyfta ett lag till oanade höjder.
Läktarlivet (NY)
Mot Elfsborg förra veckan blev det tydligt hur mycket det betyder med publik på läktarna.
De endast 489 på plats lyckade trots sitt ringa antal skapa en fantastiskt fin atmosfär som jag tror lyfte spelarna på planen en hel del i hettan.
Det tar sin lilla tid, men vi närmar oss större publiksiffror och uppluckring av restriktionerna och jag ser det inte längre som en utopi att vi skall kunna sjunga fram laget till guld nummer 22 i höst på ett fullspikat Stadion. Det är en nästan otrolig tanke, men nu spirar hoppet och tillförsikten även gällande detta.
Vi är så värda det och laget lika så. MFF-familjen mår bäst tillsammans på i Himmaborgen.
Att FIFA och UEFA låter sig vara verktyg åt diverse diktaturer runt om i världen är ju inte direkt en nyhet och nu är det dags igen.
Ungern, som av någon bisarr anledning har blivit något av Euro2021:s omslagsland med sina fulla läktare, är inte längre en demokrati och man har metodiskt monterat ner den fria pressen, de fria universiteten och yttrandefriheten under semidiktatorn Victor Orban.
I dagarna klubbade den ungerska regeringen igenom ett förslag som innebär att inga filmer, tv-serier, läroböcker, eller skönlitterära böcker får lov att skildra homosexuella eller transpersoner. Ja ni läste rätt, dessa människor skall helt enkelt inte få synas i den ungerska kulturen eller skolan.
För att markera mot detta vedervärdiga övergrepp mot de mänskliga rättigheterna planerade borgmästaren i München att färga Alllianz Arena i regnbågens färger under kvällens möte mellan Tyskland och Ungern, men UEFA stoppade den fredliga manifestationen med motiveringen att det är en politisk markering mot Ungerns nya lag.
Hur UEFA skall försvara att man tar ställning så tydligt för en uppenbart diskriminerande lag blir intressant att följa, det kommer inte att bli enkelt. Den höga svansföring man håller i andra sammanhang gällande alla människors lika värde är inte längre vatten värd och det är en sorglig fars att följa.