Sex och Jävligt offside: Träningspremiär och historiens lugnande kraft
Nytt år, träningspremiär och ett stänk silly season-förvirring.
Första träningen (NY)
Så kickades året igång med traditionsenlig premiärträning på Gamla IP. Fyrverkerier, trängsel bland reportrar och fotografer nere vid sidlinjen, spelare som gör sig svåridentifierade med mössor och de där halsvärmargrejerna, de som påminner en liten smula om sjuttiotalets falskpolos, långt upp över näsan. Och efter en stund alldeles orimligt kallt om fötterna. Årets första träning såg ut ungefär som den brukar – även om den kanske var något intensivare, eller åtminstone något mindre tillbakalutad, än vad som brukar vara fallet. Eller är det månne bara jag själv som tycker att allting rör sig mycket fortare nuförtiden?
Fouad Bachirou (NY)
Först och främst, ett ord: långdraget. Personligen måste jag säga att jag rent processmässigt föredrar den där typen av värvningar som bara dimper ner, som jag inte är förberedd på eller ens anat. I Bachirou-fallet har det känts lite som en badrumsrenovering - allting har varit ”i princip klart” i flera veckor. I princip, men inte helt. Vilket haft effekten att jag liksom räknat hem Bachirou i förväg, innan det varit helt och fullständigt bekräftat, och sånt har alltid nåt gnagande över sig.
Det där lät negativt. Förlåt. Att det nu, till sist, är definitivt är såklart inget annat än prima. Kan Bachirou göra en lika fin säsong som ifjol är det en riktigt bra värvning. Gör han en ännu bättre är det fantastiskt. Han är landslagsman för Komorerna, en plats jag får kolla på kartan för att vara helt klar över var den ligger nånstans (mellan Madagaskar och Mozambique). Jag läser på Wikipedia att han är född i Valence, tio mil söder om Lyon, och att hans mor kommer från Komorerna. I gårdagens intervjuer i diverse tidningar gör han ett JÄTTETREVLIGT intryck. Och den som oroas över hans magra poängproduktion kan åtminstone veta att han gjort mål på Stadion förut - en riktigt fin volley hösten-16. Inte för att ett baklängesmål nånsin kan skänka tröst, men i alla fall.
UEFA-ranken (NY)
uefaranken.hedstigen.se har varit med på listan förut, och det är hög tid att den är det igen. I senaste inlägget, från i slutet av december, förklaras vägen till Champions League 2018 på det allra tydligaste och mest pedagogiska vis. Om någon missat det krävs det nu fyra rundor istället för tre för att nå gruppspelet. Varav de tre sista sannolikt är mot högre rankat motstånd – det vill säga motstånd av Salzburg-, Sparta Prag- och Celtic-kaliber. Eller till och med ännu bättre. Summa summarum, inte omöjligt, men onekligen ett litet berg att bestiga.
Uppsidan? Jo, det finns en sån. Även om man ryker direkt får man en ny chans i Europa League-kval. Läs allt om hur allting funkar här.
Historien (NY)
Januari är ofta panikens tid. Spelare lämnar, oprövade eller rostiga kort kommer in, truppen känns tunn och vad sysslar egentligen klubbledningen med? Va? Va? Oro är förstås en del av supporterskapet. Det är jag den förste att skriva under på. Särskilt stirrigt blir det såklart i samband med att en spelare av Anders Christiansens klass väljer att lämna oss. Men personligen söker jag tröst och ro via vår historia. Några exempel: Tänkte vi oss i januari 2010 att ett innermittfält format av Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski skulle vara tillräckligt för guld? Eller att Markus Halsti, efter fem år med begränsad speltid, skulle växa ut till en nyckelman på mitten 2013? Och favoritjämförelsen är såklart 2014. Vi hade vinkat adjö till Jiloan Hamad och Johan Dahlin, och i slutet av januari lämnade även Erik Friberg. Markus Rosenberg var så dags en ännu obekräftad förhoppning – och hur var hans status egentligen efter tiden i West Bromwichs frysbox? Vad gäller tränarposten såg norrmannen Ronny Deila länge ut som huvudspåret. In kom istället en annan norrman. Rent generellt, där och då: jublade vi över det tränarvalet?
Omvänt 2015. "Stackars allsvenskan", sades och skrevs det när det ena nyförvärvet efter det andra radades upp. Visst gick vi till Champions League, men i serien blev vi femma.
Märk väl – jag påstår inte att årets lag är, eller tveklöst kommer att bli, lika bra och framgångsrikt som 2014-årgången. Eller att alla värvningar visar sig vara helt perfekta. Men saker och ting blir sällan som man tänkt sig. Hjälpgummor växer och blomstrar. Tänkta nyckelspelare marginaliseras. Sommarfönster ställer saker på ända. Hursomhaver, jag tänker att det är läge att sitta lugnt i båten ett bra tag än.
Banderoll (NY)
Listan har tidigare varit inne på att Magnus Pehrssons popularitet inte bara stigit i takt med resultaten, utan också också påverkats av hans allt livligare känsloyttringar. På måndagens premiärträning noterades det att hans famösa citat från guldmatchen i Norrköping förevigats på en banderoll. Visserligen ingen jättestor sådan … men ändå.
Mer då? (NY)
Den här vintern har truppens numerär diskuterats mer och intensivare än förr om åren. Anledningen är förstås att det uttalats att den ska bestå av "16-17 etablerade spelare". Där är vi nu. Typ. Så finns det plats för någon ytterligare värvning? Ja, butiken lär inte vara stängd. Inte in, och kanske inte ut heller.
Den på forumet allt flitigare citerade och pricksäkre fotbollsdamp, som helt uppenbart har både insikt och insyn, hintade häromdan att "MFF frigör en del budget för att ta in en tyngre pjäs". Igår berättade han också att MFF vill släppa fyra spelare. Sarfo är en av dem. Ja, jag tror inte heller han spelar mer i Malmö FF. Och visst kan någon ytterligare lämna. Men ytterligare tre i detta redan blåsiga fönster? Jag gissar att det inte blir så många. Inte nu.
Men, som sagt, silly season är långt ifrån över.
Dagens offsidefunderingar handlar om klubbens utveckling. Om våra krav och förväntningar på den. Vad det betyder, detta att Malmö FF stadigt ska bli bättre och bättre. Att vi ska ta nya kliv. Vinna mer och nå lite längre. Men vad är egentligen rimligt? Är det en självklarhet att vårt A-lags utveckling ska kunna ritas som en spikrak linje uppåt? Att varje års trupp på pappret ska vara lite starkare än fjolårets, och resultaten ständigt lite bättre? Bryts vår utvecklingskurva på ett irreparabelt vis när Anders Christiansen säljs till den belgiska ligafemman för en summa som visserligen inte är bekräftad, men som de flesta ändå tycker är för låg? Och hur värderar vi saker som träningsfaciliteter, stab och organisation när vi pratar utveckling?
FCK nämns ibland som den nordiska fotbollens frontlöpare; som en klubb att komma ikapp och passera. Efter Champions League-framgångarna 16/17 brandskattades de, och den här säsongen har de fått nöja sig med Europa League. Sextondelsfinal mot Atletico Madrid väntar i februari. Men i ligan, där ligger de just nu sexa. De har 18 poäng upp till förstaplatsen.
Min frågor är egentligen dessa: kan utveckling anses ske även om resultaten dippar? Kan till och med resultat dippa över tid, utan att klubbens strategi, sportchef och styrelse måste anses urusla? Kan utveckling betraktas i cykler, där den kan anses positiv om cyklernas topp för varje gång når lite högre? Ja, jag vet inte. Men jag vet i alla fall att vår framgångsera inte kommer att vara för evigt. Det är såklart fullt möjligt att vi inte alls vinner allsvenskan i år. Men skulle det bli så, då tror och hoppas jag att klubben är konstruerad så att den kan studsa tillbaks illa kvickt.
