Sex och Jävligt offside: Tre spelare på H, en supporter på K
Veckans lista handlar om spelare och supportrar som gjort sig förtjänta av att nämnas. Det är onsdag igen alltså.
7-0 (NY)
Behöver den här punkten ens motiveras? Knappast, va? 7-0 på bortaplan mot Hibernian talar sitt tydliga språk. 7-0. Nej, jag tror det räcker så. Ord blir bara meningslösa. 7-0!
Insamlingen (NY)
Vanligtvis brukar Svenska Fans centralredaktion slänga upp en del slantar och bidra så att vi kan åka och rapportera om Malmös äventyr i de europeiska cuperna. I år var det stopp. Detta innebar att vi själva var tvungna att betala hela summan, så vår kassa (hopsparad via egna annonser på sidan) tröt fortare än en göteborgare hinner stava till AS Trencín. Men tack vare så oerhört många generösa läsare kunde vi få iväg en skribent till Wales och Swansea. Vi är tacksamma, vi är ödmjuka inför era gåvor och vad dessa innebär, vi bockar och bugar oss och kan inte nog betona följande ord: Tack!
(Och är det någon som läser detta och tycker att det vore trevligt att annonsera på Himmelriket för en rätt billig peng: Hör av er till oss.)
Jiloan Hamad (NY)
Han, liksom resten av laget, hade ingen av sina bättre dagar mot Gefle. Så kan det bli ibland. Fast jag är helt övertygad om att det var en tillfällighet, och att vi framöver får se vår lagkapten briljera på planen på nytt. På den här listan hamnar han emellertid beroende på att han blev utsedd till månadens spelare; läsare och redaktionsmedlemmar var där helt överens. Han var långt före de andra som fick röster, vilket berättar rätt mycket om vilken månad han hade. Bra, bättre, Jille.
Markus Halsti (4)
Vi har sett det förut. Spelare som av en del på läktarna har betraktats som nästan nödvändigt ont, spelare som inte fått den rättmätiga uppmärksamheten. Jörgen Ohlsson. Hasse Mattisson. Nu Markus Halsti. Den sistnämnda kommer likt de förstnämnda att för evigt vara kult i himmelsblå kretsar. Inte bara på grund av hans kvaliteter, även om de borde ha räckt, utan för att vi älskar när spelare som varit bortglömda/skrattade åt/ifrågasatta tar revansch och visar sina belackare. Och gemensamt för dem alla är att de inte är några finlirare i dess mest extrema betydelse, utan hårda och kliniska spelare som kan göra ont att möta. Dessutom: Målskytt mot Hibernian. Bara en sån sak.
Filip Helander (NY)
Den enes död, den andres bröd. I april dominerade Filip Helander Allsvenskan. Han utropades allmänt till nästa landslagsstjärna. Så kom en skada. Så kom Erik Johansson tillbaka från sin skada. Så gick denne inte att flytta på efter att ha gjort väldigt bra ifrån sig. Så blev Filip kvar på avbytarbänken några matcher. Men så: Erik fick en smäll mot Gefle och Filip fick äntligen göra comeback i A-laget. Jag lider med Erik och hoppas att han snart är spelduglig. Samtidigt: Välkommen tillbaka Filip!
Per Kindgren (NY)
Jag vet inte vad han äter till frukost, varifrån han får sin energi. För tredje gången på en månad (Dublin, Edinburgh, nu Swansea) ordnar han på kort tid fram en pub för alla tillresta himmelsblå supportrar att träffas på. Dessutom lyckas han få dessa pubar att förstå vinsten med att det spelas MFF-musik, att det ges rabatter, att de som kommer för att dricka öl kommer att dricka stora mängder öl, men samtidigt inte ställa till med negativt liv. Utan hans insats skulle det bli betydligt tråkigare för supportrarna på plats. Det minsta han kan få i uppskattning är en välförtjänt plats på veckans lista.
Jag hade det så att säga på känn att det skulle bli tufft uppe i Gävle, varför det inte kom som en större överraskning att MFF förlorade med 2-0. Men det hjälper liksom inte. Jag skulle förstås kunna konstruera ihop något till den här punkten, sådant går alltid. Men sanningen är ju den att efter en MFF-förlust är några dagar pajade på ett sätt som ingenting annat inom fotbollen kan åstadkomma. Så veckans offside är hur enkel som helst att utse: Gefle – Malmö 2-0.
