Sex och Jävligt offside: Tro, hopp och måljubel

Lördagsvändning i Östersund och torsdagsmatch i Genk. Veckans lista blickar både bakåt och framåt.

Europa i år (NY)
Imorgon är det dags. Första omgången i Europa League-gruppspelet. En match vi i mina ögon kan stiga in i med den allra skönaste sinnesstämning. Vi möter ett topplag i Europas nionderankade liga. Ett på pappret bättre lag än Malmö FF – men samtidigt, ett lag som sannolikt inte är så där överjordiskt löjligt TV-spelsbra som Barcelona, Bayern München eller Real Madrid. Vi har allt att vinna. Intet att förlora. Och i motsats till årets tidigare europamatcher gäller inte allt-eller-inget-principen. Europaäventyret är inte över, oavsett resultat. Givetvis kommer nervositeten slå sina klor i mig. Dra mig allt närmare nån form av katatonisk panik. Få mig att längta efter att det är över. Men: i den mån det går att bara njuta av Malmö FF-matcher, då är det till såna här det går bäst.

Europa nästa år? (NY)
Segern mot Östersund förde oss upp på tredje plats. Tillfälligtvis. Vi fick njuta av lilla silver-placeringen i ett knappt dygn. Sen tog Norrköping tillbaks den. Något som kanske du, käre läsare, kan leva med, eftersom det också innebar att toppen tajtades till. Och att Malmö FF:s svit på 49 allsvenska matcher utan förlust från 1949-1951 är utom omedelbar fara. Sviten kan inte längre kan slås av något annat lag under 2019. Vi vars livsåskådning gör oss mer benägna att oroligt blicka neråt mot tabellens bråddjup istället för att hoppfullt skåda ljuset uppåt, vi gläds också åt en annan fin utkomst av den 21:a omgången: det är nu sex poäng ner till lag fem. Visst, för att garantera Europaspel 2019 krävs minst en tredjeplats. Men plats fyra kan göra det.

Sören Rieks (NY)
Som påpekats på listan förut är det att göra det lätt för sig, detta att peka ut helgens målskytt som veckans hjälte. Särskilt när målskytten inte nöjer sig med ett mål, utan gör två. Och fyller på med en målgivande passning därtill. Fast å andra sidan är det ganska självklart att en matchvinnare hamnar på veckans lista. Och en sån var Sören Rieks i lördags.

Med sina nio allsvenska mål delar han dessutom ledningen i den interna skytteligan med Romain Gall och Markus Rosenberg. Fast då har Gall gjort sina flesta mål för Sundsvall, och av Markus Rosenbergs är fyra straffar. Alla Rieks nio är spelmål.

Sjung hossemålens lov (NY)
Galls båda mot Sirius, Svanbergs i premiären, Rieks mot Norrköping, Traustasons mot Cluj och Vindheims mot Trelleborg: spektakulära kanoner alltihop. Lägg till detta Larssons slalomåkning mot BP, Antonssons delikata lobb mot Sirius och Rosenbergs avgörande bredsida mot Midtjylland. För att ta några exempel. Vi är bortskämda med ohemult vackra mål.

Samtidigt sägs det ju att skönheten ligger i betraktarens öga. Ta målen mot Östersund. Det första, en halvträff med vänstern som lååångsamt rullade in i Keitas vänstra hörn, inte helt olikt Erdal Rakips 96:e-minuten-avgörande mot ÖFK ifjol. Det andra, kanske meningen, men icke desto mindre: sula-in. Och så det tredje, en mer rejäl vinkling – men knappast ett kanonskott. Och det tillkom efter att Rosenberg först fått sin passning tillbaks ut mot Eric Larsson blockerad, men sedan bollen i retur och lyckats skicka in den i straffområdet. Kanske skulle lördagens tre mål alla kunna sorteras in under rubriken ”Hossemål” – men ändå var de, någonstans, vackra små inramningsvärda tavlor. Som alla Malmö FF-mål.

Tro (NY)
Sju raka vinster i allsvenskan. Obesegrade i elva matcher. Ströläser kommentarerna på fotbollskanalen.se, och konstaterar att flera Malmösupportrar där ser det som en absolut självklarhet att vi ska gå rent i allsvenskan de nio sista omgångarna. Jahapp, det vore fint, och jag har gärna fel, men det tror inte jag. Slitenhet efter Europaspelet, avstängningar, vanligt missflyt ... och så klart det faktum att det aldrig händer att ett lag vinner 16 matcher i rad i allsvenskan.

Men även den som använder pessimismen som en grundpelare att luta sig mot här i livet, en sån som jag, tror att vi kommer att ta många poäng till. MÅNGA. För de här senaste månaderna har återuppväckt tron. Hos mig, förmodligen hos dig, definitivt hos fotbollskanalen-kommentatorerna, och vad viktigare är: uppenbarligen även hos spelarna. Annars vänder man inte ett 2-0-underläge uppe i Östersund.

Måljubel (NY)
Simon Thern firade sina mål mot AIK i helgen. Det blev lite rabalder och ifrågasättande kring detta. Märkligt nog. Det var samma visa när han gjorde mål för oss mot HIF 2013. En reporter påpekade att han jublat mot sitt gamla lag, och Thern svarade nåt i stil med ”ja ... man blir glad när man gör mål”.

Det här respektvisandet mot gamla klubbar; målskyttar som ser allvarliga ut och gör lugnande gester med händerna ... finns det någon därute som upplever att det är ett uppvisande av äkta känslor? Och inte bara en tillgjord pose? Dessbättre tycker mig skönja en viss avmattning. Gamle Hammarbyspelaren Philip Haglund jublade över sitt mål för Sirius i förrgår. Dennis Hadzikadunic firade när Trelleborgs version av Lasse Nielsen knoppade in bollen i slutminuten mot oss i våras. Och då var inte Malmö FF ens hans förra lag, utan klubben han var utlånad från. Men klart han ska bli glad när laget han spelar för vinner.

Jag tycker att Simon Thern har rätt när han pratar om att firandet är att visa respekt för sin nuvarande klubb. Och skulle han göra mål mot oss i nästa vecka, då utgår jag från att han jublar. Precis som jag antar att Nikola Djurdjic, Vladimir Rodic, Jiloan Hamad, Johan Hammar, Erik Friberg och Enock Kofi Adu kommer att göra om de skulle göra mål mot oss senare i höst. Gör de det inte känns det ju nästan bara värre. Vad skulle det där vara bra för, om du inte ens blir glad, liksom. Så låt dem jubla, med all rätt, och utan att jag surar mer än jag brukar göra när Malmö FF släpper in bollar.

Mattias Svanberg är en av mina favoritspelare, och det gjorde lite ont när han i våras inte fick ut så värst mycket av sin potential. Och så såldes han, och när jag i helgen såg att han fått göra Serie A-debut var min omedelbara tanke att han skulle in som en av listans glada punkter. Men så läser jag att han ”lastas för målet”. Jag letar upp en video. Jag ser hur en Bolognaspelare, nummer 14, Federico Mattiello, blir glidtacklad, hur bollen flipperstudsar mot Svanberg som inte förmår få den under kontroll, och hur en av de tre motståndare som befinner sig på den lilla ytan runt Svanberg kommer ut med den.

Nu kan jag inte italienska, så de texter jag hittar i ämnet ger mig inte så mycket. Google-översättningarna ger mig i bästa fall andemeningen, men inte nyanserna. Men i alla fall: är det så att Mattias Svanberg lastas för det där baklängesmålet, då har vi ytterligare ett kvitto på att världen är en orättvis plats.