Sex och Jävligt offside: Två kan bli tre och fem

Veckans lista dimper ner på en matchdag. Här uttrycks förhoppningar om en förlängd segerrad, och här konstateras att årets allsvenska känns lite vag i konturerna. Hittills.

Sviter (NY)
“...två segrar är utmärkt och tre segrar är en svit”, citerades Uwe Rösler i Sydsvenskan igår. Det har han helt rätt i. Och apropå det - sedan Hammarby återvände till allsvenskan har vi en fin hemmasvit mot dem. Ifjol vände vi underläge till 2-1-seger i en måstematch i kampen om tredjeplatsen. Året dessförinnan, 2017, fick Johan Wiland se laget han just lämnat oss för bli överkört. Han gjorde ett par spektakulära räddningar, men fick ändå släppa fyra bollar förbi sig. 2016 njöt vi av en sån där skönt avslagen novembermatch mellan en redan klar mästare och ett mittenlag. Vi vann med 3-0, efter att Markus Rosenberg hoppat in i slutet och smällt in två bollar. Och så bjöd 2015, Hammarbys allsvenska comebackår, på en match där vi fick vänta tills in på övertiden innan vi, tack vare Agon Mehmetis 3-1, kunde andas ut. Kanske är det dumdristigt och ödesutmanande att peka på denna positiva svit ... men jag hoppas den förlängs från fyra segrar till fem.

Backvikarierna (INTE RIKTIGT NY)
Två hållna nollor. Sammantaget, få tillsläppta målchanser. Ett bra försvarsspel börjar högt upp i banan, eller hur det nu är de riktiga fotbollstänkarna brukar formulera sig. Och visst, att vi sett tätare ut på sistone är lagets förtjänst. Men jag vill ändå lyfta på hatten för Eric Larsson och Oscar Lewicki, som agerat vikarier i trebackslinjen på ett så föredömligt sätt. För att fortsätta använda klyschor, skulle det kunna sägas att de skött sig så bra att Rösler fått angenäma problem.

En konstig allsvenska ... (NY)
... så här långt. Visst är det det. I och för sig går det nog att säga det varje år, men den där känslan av att alla verkligen kan slå alla, den har sannerligen förstärkts i säsongsinledningen. Fjorton lag ligger inom tre poängs marginal. Inget lag är segerlöst, och endast ett obesegrat. Vår poängskörd är kanske inte över sig imponerande, men de som pekades ut som våra huvudsakliga konkurrenterna om guldet – AIK och Norrköping – har båda inlett halvskakigt och har ännu färre pinnar. Samtidigt som ett lag som IFK Göteborg varit bättre än vad en del mullrande domedagstrummor förebådade innan säsongsstart. I afton rullar serien vidare.

Markus Rosenberg (1)
För att återvända till temat sviter, har Markus Rosenberg några veckor i rad på listan. Nu brände han ju de chanser han fick mot Sirius, och blev varnad, men ... att ha honom med på listan gör liksom att den känns fullständigare.

Matchtätt (NYGAMMAL)
Jag skulle säga att flera allsvenska lag har startelvor som på pappret kan matcha vår. Men när det gäller bänk, och trupp, och offensiv kraft, då är det en annan femma. När kan vi då dra som mest nytta av denna bredd? Det är förstås bara en teori, men jag tänker att ett bra tillfälle är när det är matchtätt. Som nu. Då känns det fint att vi har spelare på vår bänk som inte blott kan avlasta, utan komma in och göra verklig skillnad.

Nalic, Vagic och Eikrem (NY)
Dags för utblick: Adi Nalic fortsätter att imponera. Han är inte hundraprocentig, men orädd, företagsam och tycks helt ogenerat axla rollen som centralgestalt i laget som lånat honom. Också mot Hammarby kretsade mycket av AFC:s anfallsspel runt honom, även om det inte blev någon poängutdelning den här gången. En annan utlånad spelare är Pavle Vagic. Han gjorde sitt första seriemål för Mjällby häromveckan, och 90 nya minuter i 1-2-förlusten mot Dalkurd i förrgår. I Blekinge Läns Tidnings liverapportering från matchen läser jag bland annat “Vagic får frispark. Är stark i sina djupledslöpningar.” Till sist kan det också vara värt att notera hur bra det går för en gammal – eller, förresten, fortfarande ganska ung – hjälte. I norska Eliteserien har Magnus Wolff Eikrem gjort fyra mål på de inledande fem omgångarna, och hans Molde toppar tabellen.

Alla jag pratat med om Siriusmatchen säger ungefär samma sak. "Onödigt nervöst". "Vi borde avgjort tidigare". Och ja, även om 1-0-segrar på bortaplan har en skön doft av storklubbs-dag-på-jobbet, föredrar jag att slippa tugga på naglarna i slutminuterna.