Sex och Jävligt offside: Uppväxling?
Jodå, govänner. Nu är det snart dags för allsvenskan igen. Det har veckans lista noterat.
Premiären (4)
Ingen lär ha glömt att fjolårets säsong blev försenad. När den väl kom igång var vi långt in i juni och läktarna var tomma. Personligen var jag ändå glad, jag var svältfödd, det var löftesrikt, ett steg mot normalitet, en snart-så-känsla. Det blev ju ändå fotboll till sist. Om än utan den ack så viktiga publikingrediensen.
Idag är det den 7 april och den allsvenska premiären är blott tre dagar bort. Läktarna fortsätter att vara tomma, och det påverkar i alla fall mig. Det känns inte riktigt som vanligt. Men enbart dystert, det är det inte. Jag tar jinx-risken och vågar mig på att påpeka att en allsvensk premiär är en match vi sällan förlorar (senast vi fick stryk i premiäromgången var 2005). Premiären innebär även alltid en antydan om vår. Dags att yrvaket blinka med ögonen och stiga ur det känslomässiga ide man befunnit sig i hela vintern. Ja, det är annorlunda i år. Igen. Men det är ändå betydelsefullt.
Malispåret (NY)
I februari berättades det att fyra provspelare från en akademi i Mali var på plats för en längre provträning. En av dem – snart 19-årige, U20-landslagsmeriterade mittbacken/mittfältaren Ismaël Sidibé – skrev i förra veckan kontrakt t o m 2023. Jag vet ingenting om Sidibé. Kanske kommer han aldrig att göra något avtryck, kanske kommer det att bli några bleka utlåningar och inte så mycket mer. Eller så gör han braksuccé. Vi får se. Hursomhelst tycker jag det får ses som både positivt och spännande att Malispåret betalar sig. Det blev någonting av det. De övriga tre tycks inte heller avskrivna, utan fortsätter provträna juni ut. Bonusinfo: googlar fram att Mali ligger på plats 54 på FIFA:s ranking, just ovanför Finland och Bosnien. Inte så illa.
De rutinerade (NY)
Har sagt det förr och säger det igen: Markus Rosenberg förtjänar all ikonisering och på-piedestal-sättande vi kan tänka oss, och mer därtill – MEN han var sällan särskilt lysande i februari. Åtminstone inte efter återkomsten. Vi tvingas väl konstatera att detsamma gäller för vårt rutinerade garde i år. Spelare som Ola Toivonen, Anders Christiansen, Jo Inge Berget och Lasse Nielsen har så här långt, i cup- och träningsmatcher, sett … ja, låt oss i diplomatins namn kalla det trögstartade, ut. Cupen var kanske inte direkt o-allvar, men nu sätter det riktiga allvaret igång. Jag hoppas, vill tro, tänker, önskar att de rutinerade rävarna på Rosenbergskt manér då växlar upp och närmar sig det vi vet de kan.
Pontus Jansson (NY)
Häromveckan förgylldes Olof Lundhs podd av Pontus Jansson. Tycker inte det går annat än att bli varm i hjärtat när han så innerligt pratar om Malmö FF, och hur han på ett eller annat sätt ser en framtid i klubben som något självklart. Det lär dröja ett par år, först ska han förhoppningsvis få spela EM – och han är tillbaks från sin skada nu, gjorde 90 minuter mot Birmingham igår – och hjälpa till att ta upp Brentford till Premier League. Men den dag han till sist kommer hem, det blir en glädjens dag.
Antonio Colak verkar vara på gott humör (3)
Ni kanske har noterat att Himmelriket i sin nedräkning till premiären har ett upplägg där alla redaktionsmedlemmar får göra ett antal förutsägelser kring året? På frågan om vem som blir årets bäste målskytt svarade vi allihop Antonio Colak. Mangrant. Ingen föreslog någon annan. Undrar om vi någonsin varit så eniga förut? Och denna enighet uppstår alltså kring en spelare som bara spelat några träningsmatcher, och hittills gjort ett mål. På straff. Men: visst känns det som om det finns något där? Och visst känns det som att han är genuint glad över att vara här, något som senast manifesterades i en liten intervjuvideo med Veljko Birmancevic. Hittas på Malmö FF:s sociala medier.
Anel - en landslagsuppföljning (NY)
Vår mittback åkte iväg till det bosniska landslaget, och hur gick det med det? Jotack. Det blev bänken i första kvalmatchen, som spelades mot Finland och slutade 2-2. Därefter 90 minuter i en träningsmatch mot Costa Rica – följt av ytterligare 90 minuter mot världsmästarna från Frankrike. Där Anel Ahmedhodzic ställdes mot ungefär det allra värsta motstånd en mittback kan ställas mot, i form av Kylian Mbappé och Antoine Griezmann. Det blev 1-0 till Frankrike. Men Anel skötte sig fint.
“VAR kommer att ta bort känslorna, stämningen och det spontana från fotbollen”, säger supporterunionen.
Så dagens offside återvänder en smula fantasilöst till detta uttjatade ämne. För det är ju ändå på något sätt ständigt aktuellt. Malmö FF:s och stockholmsklubbarnas årsmöte tog beslut ifjol. IFK Göteborg, Elfsborg och fyra Superettanklubbar har gjort det i år. Man säger nej till VAR. Jag kan förstå domarnas invändningar, jag kan förstå faran i att hantera saker och ting på ett annat sätt än resten av fotbollsvärlden. Och visst, kan man få VARandet att gå snabbare, kan man undvika att backa en hel drös spelmoment för att hitta nån liten oegentlighet, kan man skippa detta rektangelritande-i-luften följt av skärmgloende, kan man ändra det till kvicka beslut från kontrollrummet som når domaren lika fort som ett headset-rop från en linjeman: ja, då möjligtvis.
Men de vi-kan-väl-se-lite-longörer som VAR ger idag: nej. Heja de svenska klubbarna. Låt oss slippa detta otyg.
