Sex och Jävligt offside: Vändningar, drömmål och tidsdödande

Denna matchintensiva vecka gottar sig listan givetvis åt måndagens seger. Men lite bävan, det får också alltid plats.

Ett drömmål per match (NY)
Det spelar egentligen ingen roll om det tillkommer via en Edward Ofere-felträff, en motståndarrensning i Dejan Pavlovics ändalykt eller Behrang Safaris knä: ett Malmö FF-mål är alltid någonting vackert. Men i den sanningen finns det såklart nyanser. Det finns vackra mål, och det finns vackra. Pawels kvittering mot Göteborg var kanske inte överdrivet spektakulär ... men sen. Herregud. Rosenbergs nedtagning och pardonlösa avslut mot Sundsvall, Pawels bicicleta mot Halmstad (denna cykelspark överskuggar hans 3-0, men även det är ju egentligen ett väldigt snyggt mål). Och så Yotúns vänstermörsare i krysset häromdan. Vi har sannerligen, så här i säsongsupptakten, gödslat den allsvenska myllan med fotbollsgodis.

Sista-kvarten-vändningar (NY)
Rubriken slirar en liten aning på sanningen. Då vårt 2-2-mål i måndags kom efter ungefär 74.48 kan den riktigt petige invända att vi då ännu inte nått slutkvarten. Men hursomhelst, att vi vände en hotande förlust till himlastrålande seger under matchens sista sjättedel känns … alldeles oerhört skönt. Inte minst för att det händer så sällan. Under den senaste tioårsperioden hittar jag bara tre tillfällen då vi lyckats med detta i allsvenskan. Mot det blivande guldlaget Kalmar 2008, då två mål av Agon sista tio förde oss från 1-2 till 3-2; mot Syrianska 2013, då mål av Tokelo Rantie i 79:e och Jiloan Hamad i 82:a också tog oss från 1-2 till 3-2; och så den famösa vändningen mot Örebro 2014, där vi kom tillbaks efter 0-2-underläge. 1-2 var en straff i 60:e. Sen kvitterade Kiese Thelin och Rosenberg knoppade in segermålet i 89:e. Fast inte heller här är begreppet ”slutkvarten” hundraprocentigt korrekt. Kieses kvittering kom i 74:e.

Serieledning (4)
Tredje veckan i rad på listan för den här punkten. Finns knappast någon anledning att plocka bort den, då vi nu inte blott leder på målskillnad utan i ensamt majestät ståtar med 10 poäng. Tittar jag på tabellen i övrigt kan jag konstatera att poängfördelningen känns tämligen oväntad. Men det är knappast nåt att lipa över det heller.

Anton jublar (NY)
Måndagens 1-0 var Anton Tinnerholms andra allsvenska mål för oss, men om jag nu i hastigheten inte missar nåt från svenska cupen kom hans senaste mål i en tävlingsmatch borta mot Zalgiris sommaren 2015. Även det var med vänstern, för övrigt. Som han själv konstaterade i intervjuerna efteråt märktes det att han inte är en särskilt van målskytt. Försöket till knäglidning resulterade i ett inte överdrivet graciöst runttumlande på gräsmattan. Jag hann bli lite orolig för att han skulle ha gjort sig illa, faktiskt.

Men det gjorde han inte. Och oj, vad man unnade honom målet.

Döda tid (NY)
Som fotbollsbetraktare är man enögd. Det egna laget är allt som oftast, för att inte säga alltid, förfördelat och orättvist behandlat. Motståndare borde varit utvisade, straffar borde blåsts eller aldrig utdömts. Enligt samma princip kan det vara alldeles oerhört frustrerande att se ett motståndarlag maska när vi jagar mål. Men när vi själva gör det, då handlar det för det första inte om maskning. Då dödar vi tid. Och även om jag kan tycka att Pawels slowmotion-joggning ut till byte i 90:e, med ett presidentiskt antal handskakningar längs vägen, möjligen var lite övermaga så njöt jag av vårt tidsdödande i måndags: bollen långt nere på vår vänsterkant, ett oändligt antal inkast och kanske 30 sekunders effektiv speltid efter 3-2-målet. Skolboksstoff.

Antal varningar (NY)
Den här punkten hade en kraftigare bäring innan måndagens match. Då stod vi nämligen på blott tre varningar. Nu fick vi fyra gula till (kunde som bekant mycket väl varit tre plus ett rött). Men sju varningar på fyra matcher är ändå fem bättre än ifjol. Och även bättre än 2015, då vi hade åtta plus ett rött så här dags. Noterbart är att endast Yotún står på två varningar så här långt. En varning har Eikrem, Christiansen, Nielsen, Tinnerholm och Rakip.

Orosmoln? Ja, det är klart att de finns. Jag läste på fotbollskanalen.se att det finns visst fog i känslan att vi producerat få rejäla målchanser hittills, relativt sett till hur många mål vi gjort. Men vad jag tänkte oja mig över den här veckan är morgondagens match mot Kalmar. Bortamötet med ett inte längre Magnus Pehrsson-tränat Djurgården i den 8:e omgången 2013, då en numerärt decimerad motståndare som inlett serien historiskt uselt (en poäng på sju matcher) under just slutkvarten vände 1-2 till 3-2, har satt djupa spår i mig. Sedan dess är det en sanning för mig att lag i djup kris alltid – ALLTID – får sin vändning när de möter oss.

Denna uppfattning får gärna överbevisas medelst en komfortabel seger i morgon.