Sex och Jävligt offside: Våra händer, våra ledare, de som lämnat
Tung söndagsförlust och landslagssamling. Jaja, det är ingenting att välja på – veckans lista är här ändå.
Led oss, Pontus (6, TYP)
I diskussionerna efter Kalmarmatchen har jag hört synpunkter kring att det saknas ledare på plan. Ja, kanske var det där skon huvudsakligen klämde. Men ändå … är det verkligen rimligt att tillskriva enskilda spelare en så stor påverkanskraft? Det blir lite som när jag själv spelade i Korpen och vi låg under med typ 7-0, och nån av mina storrökande småplufsiga lagkamrater som tillfälligtvis bytt ut sig själv (fria byten i Korpen!) från andra sidan sidlinjen vrålade ”ta tag i det nu, Henrik!”. Det var, så att säga, svårt att omvandla den uppmaningen i konkreta och genomförbara handlingar.
Samtidigt: även om ledaravsaknaden känns som en lite väl grund analys och alltför förenklad förklaring ligger det kanske någonting i den. Jag tänker att vi saknade en man med Pontus Janssons resning, pondus och nolltolerans mot nonsens på plan i söndags. Men det slipper vi snart göra. Sakna, alltså. Avstängningen är avtjänad, och han är tillbaks mot Varberg.
I egna händer (NY)
Vill gärna börja denna punkt en aning defensivt. Inleder därför med att konstatera att sämre än fyra, det finns det inga ens teoretiska möjligheter att vi blir i år. Slår vi Varberg den 22:a vågar jag också påstå att minst en tredjeplats i praktiken är klar, eftersom DIF just nu är nio poäng och 23 plusmål efter oss. Och så stämmer det ju faktiskt också att vi inte behöver lita till några andra resultat för att kunna vinna serien. Allt är i våra egna händer. Återstår att se om det också är en guldsits.
Hattrickmannen (NY)
Det bästa en spelare kan göra för att få alla supportrar att tycka att han är oumbärligt bra är att lämna oss. Det är sedan gammalt. Skulle han sedan återvända sätter vi genast igång att gnälla över klubbens trötta värvningsstrategi, men det är en annan sak. Så jag tänkte inte falla ner i resonemang kring att ”så här hade det aldrig sett ut om Berget varit kvar”. Nej, det hade det kanske inte. Eller så hade det det. Poängen är att om detta kan vi veta absolut ingenting. Minns fjolåret: även om han var skadad en del då var han också på plan under ett antal förluster och allmänt håglösa matcher 2022. Så någon absolut framgångs- och energifyllt-lag-garanti utgör inte ens Jo Inge Berget. Men med det sagt, för nu blir det här alldeles för negativt, så är han ändå en spelare som bidragit till fyra SM-guld, fyra europeiska gruppspel och gjort otroligt mycket bra och värdefullt för oss. Därför blir jag glad när hans hattrick för Sarpsborg i helgen uppmärksammas så mycket som det faktiskt gjorts. Och hoppas att Malmö FF hittar ett sätt att få ner honom för en ordentlig och välförtjänt avtackning.
Hugo (NY)
På tal om gamla – eller för den delen absurt unga – hjältar får även denne landslagsman och nyblivne Bundesligapremiärmålskytt en plats på listan. Hugo Larsson har på ett självklart sätt tagit plats i ett övre-halvan-lag i en av Europas topp-fyra-ligor och pangade alltså in sitt första mål för Frankfurt i helgen. Och det har liksom skett så där lite i förbifarten, för denne tonåring tycks angripa alla utmaningar med samma lyckliga leende och äppelkindade bekymmerslöshet. Lika bra att börja bygga ett nytt landslag kring honom direkt.
Taha Ali (NY)
Nej, bytena föll inte väl ut i söndags. Inte alls. Och nej, det blir ju inte alltid någon slutprodukt av Taha Alis aktioner, men han är den där typen av x-faktorfylld sus-genom-publiken-spelare som för mig ändå har en plats på plan. Jag förstår tanken med att han ska komma in i ett senare skede av matcher för att vända ut och in på tröttkörda försvarare … men det blir liksom lite för lite av honom på det viset. Jag föredrar när han startar.
Henrik Rydström (NY)
Att döma av en del artikelkommentarer och foruminlägg den senaste tiden anar jag att denna punkt kan anses en smula provocerande för några. Men nu är ju den här listan till sin natur mest bara en samling uppradat trams och osammanhängande synpunkter från en okunnig lallare. Så förhoppningsvis finns det ingen anledning att bli upprörd när jag säger att jag inte alls förstår de röster som ropar på Henrik Rydströms avgång. Javisst, spelet har hackat på sistone, det är inte särskilt roligt att vi långa stunder framstår som uddlösa och tempofattiga. Men jag vill gärna minnas att våren gav en alldeles underbart skimrande bild av hur det kan se ut när det stämmer, och jag vill också gärna mena att det finns en linje i det som görs. Och understryka att vi just nu har en snittpoäng på 2,11. Dessutom känner jag att det vore direkt löjligt om klubben, efter allt som hände ifjol, inte skulle ge sin tränare mer tid än så här. Så nejvetnivad, Rydström ska såklart inte sparkas. Han kommer att skruva på saker, och det kommer att bli bättre. Igen.
Inför veckans träningslandskamp mot Moldavien läser jag att man haft problem med biljettförsäljningen. Jag blir inte särskilt överraskad. Hugo Larsson i all ära, men landslaget engagerar inte just nu. Efter den här vändan är ännu en trött, dyster EM-kvalsamling kvar innan förbundskapten och stab ska bytas ut, och det ekar såklart tomt och skorrar falskt när landslagsledningen måste låtsas att man ”tror på det”. Fastän alla vet att chansen att nå EM är tokborta; även om Sverige på något mirakulöst sätt skulle slå Belgien nästa vecka.
Att få till en nytändning, det blir nåt att bita i för nästa förbundskapten.