Sex och Jävligt offside: Zlatantema – och Red Imps eller Drita?

Eftersom det är Zlatanvecka på Himmelriket domineras också onsdagslistan av stadens store son. Men visst, ett par andra grejer smyger också sig in.

Världens kändaste svensk. Väl? (NY)
Ute i Europa talar man om Malmö. Det vet vi alla, och det har vi alla sjungit. Men en ännu större isbrytare och konversationsstartare, det är Zlatan. En mackkille i Otjiwarongo, en taxichaffis i Yogyakarta och en båtkapten på Grenada – alla har de spontant och direkt nämnt Zlatan Ibrahimovics namn när jag berättat att jag är svensk. Och jag har stolt kunnat berätta att han är från min hemstad, och att hans seniorkarriär startade i min klubb. Så allt sammantaget – finns det idag någon svensk som är kändare?

Första målet (NY)
Det är inte riktigt klokt, men det är snart 19 år sedan Zlatan gjorde sitt första allsvenska mål. Det var en betydelselös och på väldigt många sätt dyster match. I den allsvenska avslutningsomgången 1999 stod det redan klart att vi åkt ur. Vi mötte Frölunda på Gamla IP och låg under med 1-0. En hög boll droppade fram mot Zlatan, lite i vänsterinnerläge. Frölundamålisen kom ut, Zlatan sträckte upp ett ben både högt och långt, petade den studsande bollen förbi målvakten och lade in den i tom bur. Och så ut med armarna, och ett brett leende. Jag kanske efterkonstruerar lite grann, eller rentutav en hel del, men nog kan man ändå säga att det där och då tändes en gnutta framtidshopp.

Våren 2008 (NY)
Zlatan var skadad. Hans Inter, som länge lett Serie A på ett betryggande sätt, hade börjat hacka. Roma hade inför slutomgången nästan ätit in hela försprånget. En vinst för de blåsvartrandiga borta mot Parma var nödvändig. Zlatan var just tillbaks, började på bänken och kom in i 51:a. Och gjorde två mål. Sen åkte han iväg till EM och inledde det med att bomba in en boll mot Grekland.

Varumärket? (NY)
Kanske inte en punkt för listan, för egentligen är jag lite förundrad över Zlatans varumärkesstrategi just nu. Han syns i reklam för VISA-kort, för ett spelbolag, för Samsung-pryttlar och för sin egen apoteksserie av hygienprodukter. Och kanske nåt mer jag missat. Jag tänker på intet vis moral-oja mig över detta, men jag grunnar på huruvida all denna exponering får hans varumärke att urvattnas. Att det tappar något av sin exklusivitet.

Jaja. Han, och folket runt honom, vet säkert vad de gör. Och sitt trademark-leende, sällan avfyrat så genuint som när han såg den där ”vi fixar drömbilen”-banderollen när han var här med Milan 2011, det har han hursomhelst kvar.

----

Med detta lämnar vi Zlatan och klämmer in ett par vanliga punkter också.

Det kommande motståndet (NY)
När detta skrives har semifinalerna i den lilla miniturnering som avgör vilket lag vi kommer att möta i Champions League-kvalets första omgång just spelats klart. Drita från Kosovo slog Andorras Santa Coloma med 2-0 – efter förlängning! – och ”hemmalaget” (turneringen spelas i Gibraltar) Lincoln Red Imps besegrade La Fiorita Montegiardino från San Marino med samma siffror. Red Imps är möjligen inte fullt så dåliga som vi kan förledas att tro. För två år sedan besegrade laget faktiskt Celtic hemma i Gibraltar – se matchens enda mål här. Det räckte såklart inte. Red Imps fick sedan stryk med 3-0 i Glasgow. Men kanske ger detta en liten antydan om att vår framtida motståndare måste tas på allvar. På fredag avgörs det – Red Imps och Drita möts då i en kvalfinal där en åtråvärd biljett till ett dubbelmöte med Malmö FF ligger i potten.

Första segern (NY)
Vad betyder väl resultatet i en träningsmatch mot Molde? Tja, inte särskilt mycket. Men nånstans är det ju, oavsett matchdignitet, alltid bättre att vinna än förlora. Särskilt för en ny tränare.

Idag är det blott tio dagar till den allsvenska återstarten.

VM är i full gång. Jag måste säga att jag gillar underhållningen. Festligheterna är en skön motvikt till det allsvenska gravallvaret.

Men allt har inte varit perfekt. Inledningsvis var jag försiktigt och småpositivt överraskad över hur VAR fallit ut. Men framförallt i måndags, i matcherna mellan Iran och Portugal samt Spanien och Marocko, visade sig systemet från en mer förvirrande, fördröjande och ögonblickets-berusning-berövande sida.

Andra har tyckt massor kring detta, så jag tänkte gnälla över nåt annat istället. Nämligen en så gammal och uttjatad sak som skådespeleri. Här tycker jag egentligen inte att de regelrätta filmningarna, att spelare kastar sig och slänger upp armarna i luften, är värre eller fler än de varit i andra turneringar på senare år. Däremot upplever jag att smärtfejkandet har eskalerat. Spelare – särskilt i lag som leder – får väldigt ont vid minsta närkamp och blir liggande i plågor. Länge. Innan de reser sig och spelar vidare. Eller detta med spelare som småhaltar omkring en stund och sedan sätter sig ner inne på plan, uppenbarligen oförmögna att ta sig de sista meterna ut till sidlinjen för vård. Effekten de får fram är att en medspelare – eller en sportslig motståndare – slår ut bollen. Eller att domaren blåser av.

Tiden går. Matchen pausas. Jag ser det som rent spelförstörande. Och respektlöst mot de spelare som faktiskt skadar sig på riktigt. Så vad göra då? Ja, nånstans inser jag att det är svårt att regelstifta mot en så subjektivt upplevd sak som smärta. Och att det vore medicinskt olämpligt att konsekvent tvinga liggande spelare att omedelbart resa sig upp.

Som jag ser det ligger problemet, och möjligheten till förändring, i fotbollens kultur. För även om det måljagande laget gärna gestikulerar och irriterar sig över filmande motståndare, är beteendet ändå etablerat, accepterat och vedertaget. Det anses inte konstigt att fejka smärta, mer eller mindre alla gör det, nästan allt är tillåtet i det heliga tidsdödandets namn. Jag vet ingen annan sport där utövarna i samma utsträckning ägnar sig åt att låtsas ha ont.

För att använda Alexander Jeremejeffs ord: ”Det är skämmigt”. Eller, åtminstone, det borde vara det.