Snillen spekulerar: Finns det plats för både AC och Bachirou?

För första gången i år - Himmelrikets snillen analyserar bland annat vad som kan bli ännu bättre samt vad som fungerat riktigt väl. Och, finns det plats för både AC och Bachirou?

1. När jag intervjuade Anders Christiansen i samband med att han blev framröstad till maj månads bästa spelare så berättade han att sen han fått ta ett steg ner i planen i sin utgångsposition så känner han att han har blivit mer delaktig i spelet och att det går allt bättre för honom. Berätta, vilka är egentligen skillnaderna i de bägge positionerna som han pratar om. Hur har den nya utgångspositionen påverkat hans spel och lagets insats? Och inte minst: Vad händer när Bachirou är tillbaka, vad tycker ni?

Henrik Sjöström
Det där är förstår en synnerligen komplex fråga som utifrån enbart kan spekuleras kring. Tittar man på konkreta fakta så sammanfaller ACs positiva utveckling med att Bonke Innocent spelade från start. Under fem matcher tillsammans har de släppt in två mål och AC har gjort fyra mål. Varför gör han mål med lägre utgångspunkt? Här kanske man ska titta på hur andra spelare utvecklats under tiden, där jag menar att Traustason samtidigt har varit lysande i sin förmåga att ta emot och driva boll i offensiv zon. Möjligen har detta fått ut ACs två främsta egenskaper: Dels får han använda sitt fina passningsspel från lägre utgångsposition, och dels kan han göra mer oberäkneliga löpningar in i offensiv zon (agera ”box till box). När AC får agera mer bollmottagare i linje med anfallarna, med en backlinje närmre ryggen, så får han ett sämre utgångsläge och är hårdare markerad inför nästa situation. Förmodligen är det just den lägre utgångspositionen som gör honom mer oberäknelig och som också ställer till det för försvarande lag.

Bachirou är ju lika minst skicklig som Bonke i defensiven, men har därtill ett starkt passningsspel. Detta gör ju ACs spelfördelande egenskaper mindre viktiga och då blir det naturligt att han snabbare tar en mer offensiv utgångsposition i uppspelsfasen. Det blir intressant att se hur han hanterar detta när Bachirou är tillbaka.

Henrik Zackrisson
Vill minnas att Alexander Jeremejeff efter premiären mot Häcken pratade om att man hade stängt ner mitten. Sett till att Christiansen inte fick fatt i bollen. Och därmed gick Malmös spel i stå. Lite så uppfattade jag det i början av säsongen: precis som AC själv sade i din (Magnus) intervju var hans utgångspunkt lite högre upp, han blev lite för ofta felvänd, lite för ofta stillastående. Fast att han droppar ner och kommer i kontakt med bollen tidigare är inte hela sanningen, tycker jag. Nu är han också rörligare, har en större arbetsradie, kommer oftare med fart, rättvänd. Beror det bara på taktiska omdispositioner, eller har det där abstrakta begreppet ”form” också med saken att göra? Vet inte. Kan inte bedöma det. Men otänkbart är det inte. Och han var ju faktiskt bara en mirakelräddning av Kalle Joelsson från att göra mål i sin femte raka match.

Har sett att en del menar att Bonke Innocent är en delförklaring till förbättringen. Att han städar, vinner närkamper och rent allmänt har en bättre kemi med AC. Och absolut ingen skugga över Bonke, han har gjort allt man kan begära och mer därtill. Fast om Bachirou är frisk, då är han mitt förstaval på den positionen. Han är kvickare och han har ett större kreativt register än Bonke. Jag tror inte på, väljer att inte tro på, teorin om icke-kemi mellan Bachirou och Christiansen.

Ulf Nilsson
Överlag får han ju ett större offensivt ansvar nu när framförallt Bonke har kunnat jobba mer med att täcka ytor och vinna boll. Då kan AC släppa lite av det ansvaret och inte heller möta boll i samma utsträckning när backlinjen söker uppspelspunkter.

För mig har AC varit seriens klart bästa spelare senaste tiden. När han är på topp är han helt enkelt minst en nivå över de allra flesta i serien. Så jag tror egentligen mer det handlar om att han själv hittat form och förstått sin roll än vad andra gör. Jag känner mig inte speciellt orolig för AC:s spel/roll när Bachirou kommer tillbaka.

Det som möjligen är ett problem är ju att både Bach och AC är väldigt skickliga med boll och behöver ha mycket boll för att må som bäst och det kan vara svårt att fylla allas önskningar.

Nu kanske det löser sig självt om någon klubb går in och värvar AC, Traustason eller Bach, men jag tror på en kanske lite större rotation där AC kan ligga i den mer offensivare rollen också med Bach och Bonke bakom och Traustason antingen på bänk för att vila eller kanske som wingback.

Traustason har ju också varit extremt bra på slutet men jag tycker att en rotation kan fungera för att hålla alla i bästa trim också. Inte minst nu när Europa väntar.

2. Vi leder serien, vi spelar ett bitvis glimrande spel och vi gör flest mål. Inte läge att klaga egentligen. Men om man nu ändå ska hitta något som gnager så är det att vi stundom går ner i såväl tempo som dominans i längre eller kortare perioder. Är det något att oroas över eller en helt naturlig del av MFFs sätt att spela fotboll? Och om det är ett litet bekymmer, vad tycker ni ska göras, vad kan justeras?

Henrik Sjöström
Det är ett intressant påpekande och denna psykologi är vi tack och lov inte ensamma om. Malmö behöver bli permanent duktiga på det aggressiva presspelet, det vi såg mot till exempel Chelsea. Varför funkar inte det mot Sundsvall? Hellre att vi alltid kör detta presspel och kan välja att ha mer avvaktande defensiv vid behov, än att nu ibland maxa pressen.

Presspelet har vi försökt utveckla sen 2015 och i ärlighetens namn så har vi ganska långt kvar till högsta nivå, typ som Atletico Madrid lyckats med under flera år. Ingen gillar ett ivrigt och aggressivt pressande motstånd, vilket Chelseamatcherna är ett fint bevis på. Nu verkar klubben ha rekryterat både spelare och tränare efter den spelstilen under en längre tid och jag tycker att det syns på plan, även om det fortfarande finns mycket att utveckla.

Henrik Zackrisson
När vi är som bäst är det som att vi, med hög, intensiv och synkad press, kopplar strypgrepp på motståndaren. Tyckte den där pressen saknades i början av säsongen, men nu i maj har det funkat fint i flera matcher. Tänker att det är ett kraftödande spelsätt, så det är naturligt att det inte kan fortgå i 90 minuter. Sen är det också lätt att glömma att vi har en motståndare.

Vi – inte minst jag själv – kanske tenderar att tycka att vi släpper initiativet, blir passiva och rent allmänt går ner oss. Men ett motståndarlag som har det jobbigt mot oss, det kommer naturligtvis att försöka justera och ändra på saker för att komma in i matchen. Och det är ju inte så jättekonstigt om de justeringarna ibland ger effekt. HIF-matchen är ett bra exempel. I andra halvlek agerade motståndet rejälare i duellerna, och jag uppfattade det som att Rasmus Jönsson tog en lägre utgångspunkt och att de tjänade på att få in honom i spelet.

Helsingborgs numera omplaceringserbjudne tränare Per-Ola Ljung hade en intressant synpunkt efter matchen. Han menade att Malmö FF inte trivs alls lika bra med att försvara på egen planhalva som, exempelvis, AIK. Där tror jag han hade en poäng. Och delvis tror jag att just det har att göra med det som behandlas i fråga 3 nedan.

Annars är min uppfattning att dipparna beror på olika saker och att det därför, som för så mycket annat, inte finns något patentsvar. Reagera och motjustera på motståndarens justering snabbare, kanske? Fast det känns lite som att säga att lösningen är att ”spela bättre”.

Ulf Nilsson
På slutet tycker jag inte det varit ett problem. Det handlar väl egentligen inte om att man måste dominera en match under 90 minuter utan kontrollera den. Det kan innebära - och behöver nog innebära - att man ibland under matcherna går ner lite i dominans och intensitet. Inget konstigt i det.

Problemet under perioder av första halvåret har väl egentligen varit att vi släppt kontrollen också och vi har lyckats släppa in ganska billiga mål. Det såg vi redan under träningsmatcher och cup men också delvis under Allsvenskan. Tyvärr tycker jag att det beror en del på bristande koncentration. Att vi helt enkelt inte är tillräckligt skärpta under 90 minuter. För de defensiva spelarna, när vi spelar med så mycket offensiv läggning, innebär det då ofta att det blir riktigt farliga chanser för motståndarna och ibland då baklängesmål.

Det finns inte så mycket mer än att jobba med koncentrationen. Och när man missar så måste man få reda på det - men det känner jag mig rätt säker på att Uwe är duktig på att uppmärksamma.

3. I sinom tid kommer både Lasse Nielsen och Rasmus Bengtsson tillbaka från sina skador. Den förstnämnda hann spela en dryg halvlek av premiären medan Rasmus var vår kanske bästa spelare innan han i slutet av vårsäsongen varit tvungen att läka sina blessyrer. Dessutom har Behrang Safari och Franz Brorsson varit borta en hel del, även om de i skrivande stund är back in business. I deras frånvaro har Eric Larsson och Oscar Lewicki gjort det väldigt bra på sina förhållandevis ovana positioner.

För det första, är det självklart att det blir Lasse, Rasmus och Behrang som spelar i tremannaförsvaret när alla är tillbaka? Vad vinner vi med de tre på planen och vad vinner vi med Rasmus (som väl är självskriven när han är frisk och hel) tillsammans med Eric och Oscar? Dessutom, ska vi lägga den något år gamla värva-en-mittback-diskussionen åt sidan nu? (Fotnot: Frågan ställdes några dagar innan värvningen av Jonas Knudsen.)

Henrik Sjöström
Med Lewicki och Larsson som stand-in har det nästan getts ett löjets skimmer över köpa-mittback-diskussionen. Lewicki har både lugnet, pondusen och de defensiva färdigheterna för att hantera ett ordinarie mittbacksjobb bra, men framförallt har han en bättre passningsfot än de flesta andra backar i laget. Vill jag ändå ha en mittback? Ja! Och Jonas Knudsen är mycket välkommen. Hur bra är han? Jag tror han är fullt jämförbar med Lassen Nielsen, men yngre. Båda har under långa perioder varit ordinarie i sina lag och knackat på danska landslagets dörr. Den vänstra foten behövs med en åldrande Safari och hans förmåga att både spela mittback i trebackslinje som wingback är nyttig för laget.

Om sommaren blir som vi hoppas, med fyra dubbelmöten i europakvalet samtidigt som vi har en allsvensk match i veckan under juli/augusti, då behövs verkligen två bra spelare på varje position. Där kommer Knudsen att fylla en viktig roll.

Henrik Zackrisson
Hm. Den ende jag ser som absolut självklar är en frisk Rasmus. Men svaret på frågan är trots allt ja. Om alla är tillgängliga – och jag läser att de snart är det – är mina förstaval, i åtminstone de flesta matcher, Nielsen, Rasmus och Behrang. Det är dock hårfint. Ser i princip lika gärna Oscar Lewicki på någon av de platser som inte är Rasmus Bengtssons. För det måste ju sägas att han och Eric Larsson gjort det sensationellt bra. Och med de båda får vi lite mer offensiv lutning.

Det har ju osat mer självförtroende och självklarhet om Larsson på sistone. Har ju liksom funnits nåt obändigt här-ska-jag-fram över honom. Samtidigt går det att invända att Lewicki-Larsson-kombon inte testats mot de andra topplagen. Tillsammans har de huvudsakligen fått agera backlinje-vikarier mot lag från nedre halvan av tabellen. För att återigen exemplifiera med HIF-matchen, tycker jag att det fanns en tendens till stirrighet när vi hamnade under tryck i andra halvlek. Det var såklart inte bara trebacklinjens fel, men jag tänker att det sammantaget blir en aning bättre stadga med den rutinerade/ordinarie trion. Trots att det funnits en del kritik mot Lasse Nielsens indianare och alltför små marginaler tycker jag att han i grunden är en bra spelare.

Med Franz, Anel och ett par vikarier som fungerar så fint finns det kanske inte ett absolut behov av en ny mittback. I alla fall känns det inte lika skriande akutartat som för några månader sedan. Rent numerärt innehåller truppen tillräckligt många som kan spela i en trebackslinje. Men diskussionen behöver inte läggas ner. Som jag ser det: vi behöver inte värva för att bredda, men gärna för att spetsa. Sen innebär i och för sig alltid en spetsvärvning att truppen samtidigt breddas ... men i alla fall.

Fotnot: Efter att svaret skrivits kom mycket riktigt en värvning. Som onekligen ser rätt spetsig ut.

Ulf Nilsson
För det första. Lasse-Rasmus-Behrang. Nej. Av lite olika skäl. Dels har vi ju stärkt upp med Knudsen nu också men jag hoppas att vi vågar rotera som vi gjorde förra sommaren/hösten. Att vi går runt och hittar de formstarkaste spelarna.

Att vi jobbar med spelarnas styrkor baserat på motståndet. Ibland behövs Behrangs lugn. Ibland behövs Oscars smarthet. Eller ja, Oscars smarthet behövs allt som oftast. Erics lite okonventionella mittbacksspel med offensiva turer mitt i banan kan överraska. Och så vidare. Och så vidare…

Det finns en spelare som alltid ska spela om han är frisk och inte för sliten - Rasmus. Resten kan, och bör, roteras runt lite efter form och behov.

4. Hur kort eller långt ni vill: Spelmässigt, vad har varit bäst eller sämst under våren? Några taktiska detaljer ni vill lyfta fram för att imponera på mig, så varsågoda.

Henrik Sjöström
Jag tycker att samspelet på vänsterkanten, framförallt mellan Rieks och Traustason, har varit intressant. Traustason har verkligen fått ut mer av sitt spel och blivit vass i såväl bollmottagande som i förmågan att driva boll i högt tempo. För en motståndare är det en mardröm att möta en svårstoppad spelare som återkommande får bollen, eftersom man börjar tveka och riskerar ge honom mer utrymme. Med det utrymmet kommer nya anfallsmöjligheter och jag tycker att specifikt Traustason gjort att vi kunnat anfalla på många olika sätt.

Jag skulle också vilja lyfta den solida defensiven där vi bevisligen är svåra att få hål på. Vi har hållit nollan i sex av tretton matcher och bara i en match har vi släppt in mer än ett mål. Rasmus Bengtssons dominans innan skadan var enorm, och sen har Lewicki på sitt sätt varit en klippa från första omgången. Faktum är att Lewickis insläppta mål/match ligger på 0,61 medan Bengtssons är 0,7.

Henrik Zackrisson
Jag tillhör dem som alldeles bestämt tror att den ovanliga starten på året – Chelseamatcherna, alltså – satte både mentala och fysiska spår. Laget var inte i vanlig premiärfas när allsvenskan startade. Ur det perspektivet tycker jag det allra bästa är att vi ändå redan står på 30 poäng. Spelmässigt har, som sagt, presspelet stundtals sett riktigt prima ut här på slutet. Och så är det lätt att nämna vänstersidan med Rieks och Traustason: fart, teknik och poäng i skön kombination. Att Markus Rosenbergs majestätiskhet på intet vis klingat av bör också understrykas.

En intressant detalj är att vi i flera matcher – mot Hammarby och AFC, till exempel – varit duktiga på att trycka gaspedalen i botten direkt i andra halvlek. I de två sista matcherna innan uppehållet såg det helt annorlunda ut. Suveräna första halvlekar följdes av betydligt sämre andra. Det har funnits tendenser till frustration och, som både du och jag är inne på ovan, passivitet. Det får gärna förbättras. En annan grej med förbättringspotential är effektiviteten. Min uppfattning är att perioder med spelmässig överlägsenhet för sällan omsatts i mål. Att vi bara vinner med uddamålet både mot Kalmar och Sundsvall känns ju som helt onödiga misshandlar av nerverna.

Ulf Nilsson
Inledningsvis var det kanske så att spelarna var något tyngda av den långa säsongen och framgångarna i Europa. Det kändes helt enkelt inte som vi var på tårna tillräckligt ofta. När maskinen väl kom igång sen tycker jag att vi har visat upp ett spel som varit bland det bästa vi sett. Vi har helt enkelt kört över motståndet i flera matcher och radat upp chans efter chans.

Uwes spel med högt tempo och hård press är egentligen inga enorma taktiska finurligheter. Det handlar om hårt jobb kombinerat med hög kvalitet på spelarna. Det räcker långt. Väldigt långt.

Bäst är väl egentligen, tycker jag, den individuella kvalitet som vårt spelsystem ger utrymme för. Att spelarna inte begränsas. Vi har sett enormt hög kvalitet från spelare som Lewicki, Rasmus, Dahlin, Rosenberg, AC, Rieks och Arnor exempelvis. Jag är imponerad över hur bra de spelat.

Sämst?
Det är väl då inledningen och att vi inte hade tillräckligt hög kvalitet i koncentrationen sett över 90 minuter. Det kostar.

Lite sämst också. Att vi inte riktigt hittat en anfallspartner till Rosenberg som levererar. Både Antonsson och Molins har gjort det hyggligt, men på riktigt hög nivå har väl ingen av dem varit.