Snillen spekulerar: Vad bör Magnus Pehrsson förbättra?
4-4-2 eller 3-5-2? Vad behöver Magnus Pehrsson och hans kollegor i MFF förbättra ytterligare? Magnus Johansson tar åter Himmelrikets taktiska snillen till hjälp för att förklara sådant han vill veta mer om.
1. MFF 2017 under Magnus Pehrsson var flexibelt. I några matcher var det 4-4-2, i andra 3-5-2 eller 5-3-2. Och med Berget som väldigt offensiv ytter var det emellanåt 3-4-3. Vilket tyckte ni fungerade bäst då, och vilket utifrån dagens trupp skulle ni vilja se 2018? Och, är det att föredra att det finns en sådan flexibilitet eller skulle ni hellre se att det finns en fast taktiskt uppställning som endast i yttersta nödfall bryts?
Henrik Sjöström
Min förkärlek till 4-4-2 har alltid varit stor, men som alla tränare poängterar – det är mest en lek med siffror. Principen att kunna vara flexibel är viktig. Vi såg under framgångsperioden i Champions League att 4-4-2 var fundamentet, men att ett mer defensivt 3-5-2 tjänade oss väl.
Om defensivt skickliga yttrar/wingbacks är duktiga på att ta offensiva löpningar så får man ett bra kantspel. Om minst en av de två-tre innermittfältarna fyller på i boxen så är det svårare för motståndaren att försvara sig. Man kan enkelt se positiva resultat av när en Rakip/AC fyllde på i boxen under 2017. Under 2018 kommer detta förväntas av t.ex Bachirou. Tittar man på highlights från Bachirou under 2016/2017 så är hans delaktighet i mål helt kopplat till hans löpningar in i boxen.
Det är kanske ingen överraskning att mål lättare görs i straffområdet, men om enbart anfallare och en-två yttrar fyller på så blir det lätt för fyra försvarare att stå emot. Grundspelet i MFF ska snarare präglas av roller och det arbete som utförs. Där tycker jag att Magnus Pehrsson var duktig på att tydliggöra för spelarna vad som gällde. Det kommer förmodligen bli ännu bättre under 2018.
Henrik Zackrisson
Även om ”flexibilitet” har en lite obehaglig klang, ett sånt där ord som för tankarna till en floskelfylld jobbannons, är det ju egentligen en bra grej. Kan vi vara flexibla under matcherna, ändra och anpassa utefter hur motståndaren agerar, är såklart mycket vunnet. Även om det förstås finns en gräns där flexibiliteten övergår i förvirring. Ifjol landade det alltmer i 3-5-2 allteftersom säsongen gick, och tittar jag på truppen – så som den ser ut just idag, får jag skynda mig att tillägga – tycker jag att den ser ut att vara ganska väl lämpad för den sifferuppställningen.
Ulf Nilsson
Det handlar ju egentligen om att få ut så mycket som möjligt av spelarna så att man får ut det bästa möjliga laget.
Sen om det innebär 3-5-2, 5-3-2, 4-4-2 eller vad det kan vara spelar mindre roll. Det viktiga är att spelaren vet sin roll och jag tror att det är viktigt att spelarens individuella uppgifter inte skiljer så mycket från gång till gång - Det måste finnas någon trygghet.
Däremot är det viktigt att vi kan vara flexibla och anpassa oss efter motståndet. Vi är inte på en sådan nivå att vi bara kan köra på med vårt eget spel och knäcka motstånd på motstånd.
Att vara flexibel är för att vi ska kunna kontrollera spelet. Man behöver inte kontrollera spelet genom att ha boll mest, utan det handlar om att få spelet dit man vill - Precis så som vi gjorde under Åge exempelvis.
2. Nytt år, nya möjligheter. Som det heter. Till skillnad från Allan Kuhn fick Magnus Pehrsson stanna kvar i klubben efter att ha tagit ett guld. Om någon har en avvikande mening så säg ifrån nu, annars antar jag att ni tycker att det är ett bra beslut. Men sett till förra året, finns där saker att förbättra som måste förbättras, eller är det mer småsaker som ska justeras? Och i så fall vad?
Henrik Sjöström
MFFs tränare idag är i själva verket en chefsinstruktör. MFFs sportsliga ledning har en utstakad strategi som gör föreningen mindre beroende av just tränaren. Det har gjorts jämförelser med schweiziska Basel som ofta byter ut tränaren, men ändå fortsätter vinna guld. Vem kan bäst ta till sig av strategin och föra den vidare till spelarna? Det är chefsinstruktörens uppgift, ofta på lånad tid.
För vår del behöver vi fortsätta utveckla presspelet. Det gjordes försök, och lades ned, av Hareide. Kuhn fick mandatet men misslyckades. Pehrsson har bidragit till stora förbättringar, men vi är långt ifrån klara med ett presspel som liknar de bättre europeiska klubbarnas.
”Återerövningsspelet” är nyckeln till vår fortsatta utveckling. Just denna taktiska detalj är, enligt mig, inte lika beroende av kvalité på spelarna som andra delar. Det kräver vissa spelartyper, ofta snabba och aggressiva, men framförallt taktisk skolning. Denna typ av mer aggressivt presspel ingår rent traditionellt sett inte i svenska fotbollsskolan. Den kommer, men vi är många år bakom. Ihärdighet är därför en nyckel för ledningen, då kommer det också att resultera i framsteg.
Att bli offensivt vassare med kombinationer, rörelse, passningar och avslut ligger i alla klubbars intresse. Givetvis kan MFF bli bättre på detta också.
Henrik Zackrisson
Men rent allmänt, visst förbättrades en del saker ifjol? Presspelet till exempel, visst blev det vassare? Men för att inte bara säga att vi bör bli bättre på allt (vilket i och för sig alltid är sant) är det en detalj som omedelbart slår mig: Defensiva fasta situationer. Hörnor i synnerhet.
Jag räknar lite hastigt genom fjolårets allsvenska och får det till att vi gjorde sex mål efter hörna - och släppte in lika många. Då kan jag förstås missat nåt mål, men annars: oavgjort, inte så tokigt ... ? Tja, ur perspektivet att vår målskillnad var förkrossande överlägsen - 63-27 - är det rätt kass.
Överlägsenheten märktes inte av i hörnmålsstatistiken - vi släppte in över 20% av baklängesmålen på hörna. Vill också minnas att nåt av försäsongens baklängesmål tillkom på det viset, och, förstås, Vardars kvittering nere i Makedonien. Några gånger var det kanske så enkelt att motståndarens målnickare var starkare, nådde högre, än vår markerande. Men vi tappade också bortre stolpen vid några tillfällen – minns exempelvis Norrköpings kvittering hemma och Örebros 1-1 borta. I och för sig blev det bättre under hösten … men här finns utrymme för förbättring.
Ulf Nilsson
Självfallet är det bra att Magnus får vara kvar. Å andra sidan tyckte jag att Allan också skulle få chansen att fortsätta, men den diskussionen har vi nog tagit.
Mycket blev bättre under MPs första år. Det beror, som jag varit inne på tidigare, både på MP själv och att vi hade en spelartrupp som var mer anpassad till ett högre presspel exempelvis.
Jag tycker det handlar om små grejer som behöver bli bättre, men det finns såklart saker som vi behöver utveckla.
Den tydligaste saken är väl egentligen att vi faktiskt gjorde ganska lite mål sett till målchanserna. Det var mycket snack om att vi hade tur som gjorde sena mål, men det som var märkligast oftast i de här matcherna var inte att vi gjorde mål sent utan att vi inte gjorde mål innan också.
Förmodligen behöver anfallarna bli hetare och målfarligare - Det skulle hjälpa mycket. Carlos Strandberg känns ju också som en rimlig lösning på det problemet.
Annars handlar väl mycket också om att hitta ett spel mer anpassat för att reda ut Europa. När Magnus nu får mer tid på sig att sätta sitt spel ökar ju möjligheterna att spelarna ska klara av ett kval i Europa på ett bättre sätt. Sen handlar såklart mycket om lotten i slutändan.
3. När de här frågorna ställs har Anders Christiansen rätt nyligen lämnat och många har varit mer eller mindre i chock. Som om inte det är illa nog att bli av med Allsvenskans, och därmed Malmös, bästa spelare, vi står i dagsläget med ett mittfält där tre av de fyra som spelade mest tillsammans är försvunna. Hur löses detta? Räcker det att Traustason ersätter Berget och Svanberg tar Erdals position samt samt att Fouad Bachirou löser av AC på bästa sätt? Eller vill ni se många nya namn som kommer in i truppen? Och för att säkerställa den här frågans aktualitet om Daniel Andersson hämtar in X antal nya spelare efter det att ni fått frågorna och innan ni hunnit besvara dem, är ni oroliga för att tre så tongivande spelare har försvunnit och som nu ska ersättas, oavsett vilka ersättarna blir?
Henrik Sjöström
Jag tror att Traustason kan göra ett motsvarande arbete som Berget gjorde. Svanberg är något annorlunda än Rakip i spelstilen, och något mindre mogen än vad Rakip var inför 2017. Talangen må dock vara större och kanske får vi redan i år se flera toppar från Svanberg än vad Rakip visade upp under 2016 (motsvarande ålder). Bachirou är, precis som AC, en aggressiv innermittfältare med god bollbehandling. Han kommer dock att få ett större offensivt ansvar än vad han är van vid och det kan ta tid innan han hittar samma löpningar och spelvägar som AC valde.
Det innebär ett rollerna omfördelas lite till en början och att yttrarna/ytterbackarna får fylla på bättre för att göra det svårt för motståndarna. Jag tycker det är viktigt att vi köper en kantspelare till, eftersom Svanberg inte kan bära ett ok att leverera 30 allsvenska matcher i rad, plus cupmatcher och europakval. De förväntningarna kan vi inte ha, och det blir orättvist mot honom att ställa dem. Dessutom, vem finns bakom om han inte kan spela? Då har vi egentligen bara Vindheim, en spelare som heller inte etablerat sig, varken i startelvan eller som poängspelare.
Henrik Zackrisson
Ja, och betänker man att Anton Tinnerholm ofta fungerade som kantlöpare på ett femmannamittfält blir det ännu värre: fyra av fem borta. Det är klart att spelaromsättning är jobbigt. Nya relationer ska etableras, och, för att prata i förra vinterns uttryck, beteenden ska återautomatiseras. Det kan såklart komma att kosta. Men sen tycker jag det varit ganska tydligt från Pehrsson-håll att det inte nödvändigtvis måste in en AC-kopia. Hans egenskaper och uppgifter kan fördelas på flera huvuden och fötter.
Rent teoretiskt ser ju till exempel, från höger till vänster, en mittfältsrad bestående av Larsson, Lewicki, Bachirou, Svanberg och Traustason OK ut. Och! Jag håller det för högst troligt att det inte är färdigvärvat. Så det där med oron ... jag ser det som ett konstant tillstånd, och personligen tycker jag inte det är så mycket värre än det brukar vara så här års.
Ulf Nilsson
Många? Nja… Men det skulle nog behövas någon. Framförallt är väl känslan att vi skulle behöva en offensiv mittfältare - Gärna en skitstövel och poängmakare i ett, likt Mange Eriksson men det behövs ju i vilket fall som helst en offensiv spelare som kan luckra upp ett försvar.
Man kan väl tänka sig att vi kan gå runt lite på det spelsystemet vi hade förra året med en wingback i vår nye Häckensnubbe och att Traustason får en mer central roll för att på sätt få in mer kreativitet centralt - Ungefär som Rakip hade fast han utgick från höger och jag tänker mig att Traustason utgår från vänster.
Svanberg får förhoppningsvis mer speltid och tar nästa kliv i utvecklingen.
Men förutom Traustason och Svanberg kryllar det inte av offensiva mittfältare som kan köra mål och assist. Jämför mer förra året exempelvis då vi hade spelare som Eikrem, Berget, Rakip, Cibicki, AC och även Sarfo...
4. Personligen skulle jag älska om Bonke Innocent visar att det var rätt att lägga runt 10 miljoner på honom. Dels för att tesen “Danne har alltid rätt” visar sig riktig igen, och dels för att jag hyser en förkärlek till utdömda eller ibland bespottade spelare vilka senare ger sina belackare fingret. Japp, jag är ett fan av amerikanska hjältefilmer där mannen eller kvinnan i början är någon som ingen tror på. Av det lilla vi såg av Bonke i fjor är det nästintill omöjligt att säga något om hans möjligheter till ett happy ending, men har ni något att säga om honom? Och finns där andra i laget som ni hoppas lite extra på? Spelare som kanske inte får den speltid ni tycker de är värda, eller där ni hoppas på ett genombrott efter att de rättmätigt har varit utanför startelvan?
Henrik Sjöström
Jag har inte så mycket till övers för tidiga gallringar eller avfärdande av spelare. Alla blommar olika, i olika faser och i olika tempo. Vad vet vi om Bonkes sommar och höst? Vad vet vi om vad som försiggick i hans huvud? Ska vi avfärda en spelare som sen kanske hamnar i annan klubb och som blommar där, med motiveringen ”MFF visste inte att jag mådde dåligt pga XYZ, men nu är det problemet över”.
Nä, ge karln samma chans till utbildning och tålamod som andra yngre spelare. Det handlar om förväntningar och utveckling. Spelare som i lugn och ro fått utvecklas i sin takt har nått otroliga resultat, precis som att andra ”som inte fick chansen” har sett sina karriärer gå i stöpet. Vissa blommar ett år senare, andra aldrig. Vissa behöver kanske mer träning av viss sort. Resultat av specialträning visas sällan över en dag eller en månad.
Minns gärna när Roland Nilsson tog med sig Markus Halsti från Gais inför 2008. En då förmodad ytterback som inte gjorde succé, hamnade på bänken. Fick sen spela mittback ett tag senare, gjorde det så småningom bra och fick mer speltid. Rikard Norling placerade honom som defensiv mittfältare och plötsligt var han kung och legend, till och med i Champions League.
Avfärda inte Bonke, se honom som en oslipad diamant. Snart kan han också vara en Halsti.
Henrik Zackrisson
Det är lustigt med Bonke. Den samlade bedömningen för bara nån vecka sen tycktes ju vara att det är en katastrofvärvning (även om, visst, det fanns en del röster som redan tidigare som manade till tålamod). Sen kollade jag runt lite på forumet häromdan, och i mångas ögon tycktes han fått upprättelse tack vare den – i ärlighetens namn – ganska intetsägande just-tillbaka-efter-semestern-träningen i måndags.
Jag står vanligtvis inte och tittar på träningarna, så jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Bonke. Egentligen tycker jag, rent principiellt, att det är alldeles för tidigt att ge upp och döma ut honom. Men beroende på vad som värvas tror jag ju att det är risk/chans att han lånas ut. Eller rentutav säljs.
Andra jag hoppas på? Våra ungdomar. Jag hoppas att Mattias Svanberg exploderar i år. Det har han spetsegenskaper nog till att kunna göra. Sen gillar jag det jag sett av Samuel Adrian. Han har liksom något vårdat, något omsorgsfullt och noggrant, över sitt spel. Så ett genombrott där hoppas jag också på.
Ulf Nilsson
Jag tillhör ju den kategorin som sällan räknar ut en spelare. Det finns ofta kapacitet i spelaren och under rätt förutsättningar kan spelaren ofta bli en väldigt kompetent spelare i många fall.
Tittar vi på Bonke så har jag bara sett honom på match - Här och någon match i Norge. Det han visade här går ju inte att utvärdera men jag tyckte att det var en ganska intressant spelartyp i det jag såg i Norge.
Däremot är det ju inga glada rapporter man får från träningarna och liknande. Han verkar ju ha en bra bit kvar till att överhuvudtaget konkurrera. Men vi får väl se. Jag hoppas fortfarande.
Vad gäller genombrott i övrigt på spelare hoppas jag självfallet att Svanberg ska få mer speltid och visa att han är värd det. Han står inför ett mycket svårt kliv här nu - Från lovande till etablerad i ett allsvenskt topplag. Det är många som har fallerat där, men jag känner mig rätt säker på att han har vad som krävs. Han kanske inte kommer dominera Allsvenskan i år, men jag utesluter det inte heller.
Sen är jag lite förtjust i Dennis Hadzikadunic. Jag tycker väl egentligen inte att han fått för lite speltid då jag tycker att framförallt Lasse och Rasmus är toppkvalitet och att Frans ligger strax bakom.
Men jag undrar om inte Dennis är en talang med högre potential än Frans. Är väldigt välskolad i det defensiva spelet och verkar dessutom trygg med bollen. Klippt och skuren för vårt spel.
