Snillen spekulerar: Behövs Oscar Lewicki som mittback?

Snillena är tillbaka och heter som vanligt Ulf Nilsson, Henrik Sjöström och Henrik Zackrisson. De berättar idag hur vi ska spela med AC tillbaka, varför Rasmus behövs och en hel del annat.

1. Vi börjar i mörkret och går mot ljuset. Senast jag hade era skarpa taktiska hjärnor att leka med var inför cupfinalen mot Djurgården i början av maj. Då fanns det ändå en viss optimism i lägret och vi var väl alla eniga om att snart skulle vi nog vända efter några matcher med minst sagt klena resultat. Men så blev inte fallet, det blev som bekant bara allt värre med förlust i finalen, förlust mot Trelleborg och avsked för Magnus Pehrsson. Jag vill inte att ni grottar ner er i besvikelsens ravin, men förklara gärna vad det var som egentligen hände. Var det bara en mix av dåligt självförtroende och skador på för många spelare, eller såg ni något taktiskt som ni anser var förödande för poängutdelningen?

Henrik Zackrisson
Precis som så många andra tror jag att det var många olika saker som gick fel. Som du skriver, skador och ett sviktande självförtroende, absolut. Presspelet som jag tyckte såg lovande ut i höstas var inte där längre. Visst bidrog det säkert att duracellkaniner som Tinnerholm och Berget försvann, men för mig är det ändå märkligt att skillnaden var så stor. Sen tycker jag också att Poya Asbaghi hade en poäng i sina pikar om vårt inläggsspel. Var tanken att vi skulle variera med att försöka såga oss genom i mitten? I så fall misslyckades det.

Personligen tror jag det psykologiska spelat en stor roll i att våren blev så mörk. Jag känner att vi hade blivit för övertygade om vår egen förträfflighet - lite tjock-och-nöjd-tendenser, som man säger på engelska. Nånstans verkade det som om vi inbillade oss att segrar skulle komma lätt, nyförvärv kom hit och pratade om att vinna titlar, och så tycktes vi glömma bort den där extra procenten hårt jobb som krävs för att vinna (exempel: det svaga duellspelet).

Min känsla är också att krisberedskap saknades. Det var som om man såg det som otänkbart, det fanns liksom inte på kartan, att det skulle gå knackigt. Och när det gjorde det stod vi handfallna. Magnus Pehrsson hittade inga lösningar.

En annan grundläggande sak som bekräftar tesen om en aningen uppblåst självbild är truppsammansättningen: relativt få etablerade spelare och många lärlingar. Som om man resonerat i termer av att det räcker ändå, och att lärlingarna kan få komma in och få speltid sista tjugo, när vi redan avgjort och bara ska defilera hem. De lärlingar som fått speltid har förvisso inte gjort bort sig, men de kan ju knappast förväntas agera trendvändande ledare.

Henrik Sjöström
Jag skulle vilja peka på tre spår som föreligger den svaga våren.

Magnus Pehrssons teoretiska ledarskap fick för stort utrymme och spelarna hamnade i ett läge där de tänkte mer än spelade. Teori och taktik i all ära, men den som springer mest och snabbast vinner oftast. Det var alldeles uppenbart att spelarna tog emot en passning, stannade upp och tiden rann iväg medan de funderade på nästa steg. Det må ha utbildat spelarna, men det gick helt enkelt för långsamt och proportionerna för taktik blev för stora.

Den andra delen är spelartruppen. Vi värvade ett par spännande namn, men såväl Rieks som Traustason har presterat under de nivåer de uppnådde i IFK G och IFK N. Bachirou är svår att klaga på, men han har varit skadad mycket och ligger längre ner i banan än vad AC gjorde åren innan. När Svanberg inte kunde ersätta ACs kvalité så uppstod helt enkelt en lucka i offensiven som hade negativ inverkan på vår målproduktion. Med tanke på att ersättarna för vårt flyktande mittfält (Berget, Rakip, Eikrem, AC) inte har levererat så har tomrummen upplevts stora.

De tredje delen stavas mättnad. ”Här vinner vi”, säger MFF:are glatt. Men vinster är inget mentalt tillstånd, utan frukten av ett arbete. Nu finns det ju ingen officiell statistik för löpmeter i Allsvenskan, men jag kan garantera att MFF anno 2018 har sprungit kortare distanser och färre maxlöpningar än föregående år.

Ulf Nilsson
Nja, det var väl flera olika orsaker. Vi hade otur med framförallt två av skadorna - Bachirou och Bengtsson. Det var backlinjens och mittfältets viktigaste spelare och dessutom spelare som i sina roller (ledaren i backlinjen och spelfördelaren) inte hade någon vettig ersättare. Det gjorde att det började hacka och sen kom vi aldrig riktigt in i det. Periodvis såg det hyggligt ut, men totalt sett tyckte jag inte det var tillräckligt bra. Vi skapade inte tillräckligt och var inte tillräckligt heta när läget dök upp. Anfallarna löste inte upp de knutarna som de behövde göra.

Jag vet inte egentligen. Det är lite märkligt att en så oerhört analytiskt och, upplever jag, kunnig tränare som MP nästan alltid faller andra året. Det hade varit rimligare om en tränare som kör på mycket inspiration och ren kamp tappar men MP kan ju det här... Jaja. Det är som det är.

Jag tycker väl också att vi inte riktigt hade spelarna för att spela det presspel vi ville och en av få mittfältare som kunde det fick sitta i frysboxen (Bonke).
Jag gillar Svanberg jättemycket men centralt är han ingen stor pressman och det, bland annat, gjorde att vi inte fick helheten i pressen.
Vi hade Rieks som ofta chansade i pressen och skapade ytor bakom sig.
Vi hade en backlinje som bjöd på ett mål/match.

Något hade behövts göras - Likt det Kuhn gjorde när han var här. Gå i från principerna. Titta på vad som finns. Arbeta med det.
För lite ändrades.

Sen ska ju sägas också att det är lite svårt att utvärdera hur bra MP var. Med de spelarna som vi hade förra året kunde mycket vinnas på ren individuell kvalitet. I år har väldigt få spelare, framförallt offensivt, presterat på tillräcklig nivå och då faller mycket...

2. Vi släppte in massor av mål och defensiven såg inte helt stabil ut, för att vara snäll. Det vill säga med Rasmus Bengtsson frånvarande. Dessvärre var han borta betydligt mer än han var på planen (tre av tolv matcher), vilket naturligtvis bör märkas då han i mina ögon är Allsvenskans bästa mittback. Fast så mycket? Vad är det som inte klickade mellan Franz Brorsson och Lasse Nielsen, och vad är det som klickade mellan Rasmus och såväl Lasse och Franz? Och med tanke på Rasmus skadehistorik, är det inte så att vi behöver värva in något väldigt bra eller ser ni hellre att Oscar Lewicki går ner i banan och blir mittback till hundra procent?

Henrik Zackrisson
Min uppfattning är att Rasmus Bengtsson är en spelare som sällan gör misstag och som är relativt bra med bollen. Sprider trygghet omkring sig. Lugn och placeringssäker. Å andra sidan spelade han mot Göteborg, och då var inte försvarsspelet heller nåt vidare. I alla fall inte i andra halvlek. Så finns det möjligen en tendens att vi i dåliga tider idoliserar skadade eller flyktade spelare alltför mycket?

Jag minns ju till exempel att vi år 1999 längtade efter att den då skadedrabbade Sverrir Sverrisson skulle återvända och frälsa oss. Sen kom han tillbaks och ... ja, frälsta blev vi inte.

Jag tycker också att Franz Brorsson pekats ut som syndabock i alltför stor utsträckning. Ja, han har gjort en del kostsamma missar och ja, han har emellanåt sett osäker ut. Men att vi släppt in mycket mål i år ser jag inte som enbart hans, eller mittbacksparets, fel. Misstag har gjorts ute på kanterna också, och laget har varit allmänt passivt och svagt på defensiva fasta situationer.

Med det sagt: visst ser försvarslinjen och laget tryggare ut med Rasmus Bengtsson. Jag har flera gånger hört synpunkten att både Brorsson och Nielsen behöver någon som hjälper till att styra dem, att de är beroende av en ledare och försvarsgeneral. Möjligt att det ligger något i det. Kanske detta att de båda spelar med mindre marginaler och högre risk än Bengtsson i sig också bidrar till osäkerheten.

Självklart välkomnas alla eventuella nyförvärv med öppna armar och breda leenden. Ändå ser jag ett visst dilemma att värva in en riktig klasspelare för att täcka upp för någon som eventuellt är skadad. Så jo, jag ser det som ett alternativ att flytta ner Oscar Lewicki. Jag tycker han gjort det ganska bra när han spelat där. Men permanenta honom som mittback? Mnja. Det tycker jag beror på vad som händer i laget i övrigt under transferfönstret. Och spelsystemet; se fråga 4. Det har ju exempelvis ryktats om Franz till Ryssland. Fylls den platsen i så fall av att Dennis Hadzikadunic återvänder från lån? Vi får se.

Henrik Sjöström
Det finns ju olika egenskaper bland mittbackar, och nackdelen i vår uppsättning av dito är att Brorsson och Nielsen båda saknar ledaregenskaper. De är ”soldater” med oförmåga att styra och i behov av ett befäl. Med Rasmus på planen framgår det tydligt att organisationen funkar bättre, spelarna hamnar oftare i rätt position och misstagen blir färre. Hans skador omöjliggör en hållbar defensiv och jag ser definitivt ett behov av en ny mittback.

Lewicki har ju mer av Bengtssons egenskaper, men är han själv motiverad att ta den rollen? Med Bachirou och AC på innermittfältet har vi ju fortfarande Bonke, Adrian och Svanberg som kan ersätta någon av dem. Ska vi ha Lewicki som spelande mittback eller kompletterande mittfältare? Det är inga lätta frågor för Rösler att lösa. Kan han motivera Lewicki att ta steget ner ”för gott” och utbilda honom till MFFs egen Cannavaro, ja då kan vi ha en mer hållbar defensiv över tid. Då ska man också ha i åtanke att Lewicki är något kort i rocken, och han har själv medgett att hans spänst inte alltid kan kompensera för det i närkampsspelet mot stora spelare. Vi väljer helt enkelt en ”säkerhetsrisk”, även om han givetvis bidrar med mycket positivt däremellan.

Jag tror att Brorsson skulle må bra av lite ombyte, få chansen att blomma i en ny miljö under en tid. På så vis öppnar det för att Hugo Andersson kan komma ett steg närmre spel i a-laget.

Sen tycker jag att ytterbackarna har sitt ansvar också. Eric Larssons defensiva egenskaper är än så länge odokumenterade. I Sundsvall var han framförallt skicklig i offensiven, och laget läckte som ett såll. När Safari, vårens bästa back i mina ögon, inte spelat så har Binaku inte lyckats fylla de skorna rent defensivt heller. Om därtill Bengtsson varit skadad så har vi haft fyra backar på plan där ingen känts tillräckligt stabil.

Ulf Nilsson
AC in och Lewicki ner känns som en bra lösning. Den vettigaste för de flesta.
Alternativen är tre som jag ser det.

Värva en ny mittback som är van vid att leda en backlinje. Givetvis vill jag ha en spelande mittback också och inte en ny Kari-lösning (om vi nu tänkt oss att spela någon form av offensivt presspel), men det viktigaste är att det är en van ledare. Jag tror dessutom inte det skulle påverka Rasmus så mycket. Han kan leda tillsammans med en annan ledare.

Flytta in Safari centralt. Han verkar ju inte heller riktigt vara en ytterback för 30 matcher a 90 minuter och då vore det kanske vettigt att se över situationen. Han har många år kvar. Det är jag övertygad om. En lösning här skulle kunna vara att köra Oscar som ytterback (även om högerbacken är mest lämplig) där han ju varit riktigt bra.
Gå över till 3-5-2. Då kan vi använda Safari mer i trean och ledaren blir naturlig. Antingen med eller utan Rasmus.

3. Efter tre matcher med Daniel Andersson som tränare (en seger, en oavgjord och en förlust) blev det häromveckan klart att mannen vi ska sätta hoppet om stora förbättringar till heter Uwe Rösler. Jag kände igen namnet, men erkänner att det inte hängde samman med en tysk fotbollsspelare/tränare. Hur välbekant var han för er, och vad har ni att säga om själva värvningen? Det är inte lätt att uttala sig om taktiska förändringar under Uwes ledning efter blott två matcher, som dessutom inte varit av tävlingskaraktär, men är det så att ni redan upptäckt något nytt? Och om inte, vad hoppas ni att han tillför?

Henrik Zackrisson
Jag kände absolut inte igen honom när han traskade upp på presskonferenspodiet. Men jo, namnet var bekant, jag mindes lite vagt en Manchester City-forward – lockigt hår, smal, snabb, målfarlig – från tiden då de inte var ett topplag. Jag hade däremot inte en aning om att han blivit tränare. Så egentligen har jag inte koll på honom.

Med det sagt tycker jag han gjort ett bra intryck inledningsvis, och spelarna uttrycker sig positivt (skulle i och för sig vara rätt förvånande om de sagt att de tycker den nya tränaren är kass). Fart förefaller vara ett nyckelord, och det är svårt att ha några invändningar mot det. Jag tycker också det är principiellt rätt att Malmö FF plockar in en tränare med lång internationell erfarenhet, och att man inte återvinner någon från den svenska tränarkarusellen. I Allsvenskan är Uwe Rösler ett nytt namn, och det känns bra. Jag missade Moldematchen och streamen från Midtjylland lämnade bortre halvan av planen i suddigt mörker, så jag vill eller kan inte dra några slutsatser från våra träningsmatcher.

Henrik Sjöström
Ser man till hans meriter så är det en mycket lämplig tränare. Lång och framgångsrik karriär som spelare, följt av många tränaruppdrag i spännande internationella miljöer. Karln kan definitivt sin fotboll, organisationen kring laget och har dokumenterade ledaregenskaper. Resten är kemi och gruppdynamik, dvs. hans personlighet och egenskaper som ledare ska funka med våra befintliga spelare och ledare.

Som jag förstår hans CV så har han ofta haft framgångar i början av sina vistelser runt om i England och Norge. MFF är i akut behov av dessa så jag hoppas verkligen han kan få ett lika fint facit här. Skulle han få oss på vinnarspåret igen, i Allsvenskan och i europaspelet, då kan vi få en rolig höst och en riktigt fin känsla inför 2019. Han lär ha god förmåga att motivera spelarna och det finns ju utan tvekan mer att ta av i nuvarande trupp.

Vad som kan bli extra roligt är att nya ögon och en ny röst kan få nya spelare att blomma. Ser han större potential i någon av lärlingarna än vad MP gjorde? Felix Konstandeliasz fick starta mot Molde, blir han en ”Rösler-favorit”?

Jag gillar också att han tidigt pekar ut ett par områden som måste ändras, däribland hur spelarna måste komma upp i bättre fitnessnivå. Man gillar ju när ens lag är fysiska monster.

Ulf Nilsson
Jag ska för en gångs skull hålla mig rätt kort. Jag vet att han var ett namn som nämndes vid något tidigare tillfälle - men mycket mer än så vet jag inte förutom det jag läst mig till.
Men i det stora hela verkar det positivt och framförallt är jag trygg i att Åge har rekommenderat honom.

Vad gäller taktik och grejer från de två träningsmatcherna så avstår jag. Det säger nästan aldrig någonting och jag drar inga slutsatser från det.

4. Och så måste vi förstås prata om Anders Christiansen och hans comeback. Är han vår Messias så att vi nu omedelbart kommer att rusa mot toppen? Utifrån att ingen av oss i stort sett ser några träningar och att det är jäkligt lätt att vara läktar-tränare: hur hade ni formerat mittfältet till den allsvenska återstarten? Är AC alldeles självskriven och i så fall varför?

Henrik Zackrisson
Först och främst vill jag säga att jag tycker det är fantastiskt att han är tillbaka. Jag hade aldrig vågat hoppas på att det skulle ske så snabbt. Samtidigt känner jag att det vi nog får ta det lite lugnt med Messias-stämpeln. Christiansen kommer från ett skadefyllt halvår där han, enligt soccerway.com, gjort sammanlagt 149 minuters ligafotboll. Rimligen är han matchrostig, så att förvänta sig att han ska leda laget till stordåd från match ett känns inte riktigt rättvist.

Men givetvis tycker jag att han ska spela. Lite lagom besserwisser-näsvist inflikar jag att Christiansen inte är spelklar till den allsvenska återstarten ... men jag antar att du undrar hur vi tycker att mittfältet ska formeras han väl är tillgänglig. Är alla andra också redo för spel (om det nu någonsin händer) ser flera alternativ bra ut.

Mina synpunkter kring mittfältsformation är högst konventionella. Först och främst tycker jag att två så bra bollspelare som Christiansen och Bachirou, de ska spela om de är friska. Och så vill jag gärna att Mattias Svanberg får speltid – vi vet alla att han kan bättre än han visade i våras – men om vi nu fortsätter på 3-5-2-spåret från Midtjyllandmatchen, var kan han ta plats? Fixar han det utökade defensiva ansvar som wingbackrollen innebär? Kanske. Annars, ett centralt mittfält med Bachirou, Christiansen och Svanberg ter sig onekligen spännande, men ser samtidigt … ja, väl smånätt balanserat ut. Mer stadga med Lewicki.

Är Eric Larsson, Andreas Vindheim, Sören Rieks och Arnor Traustason samtliga skadefria, i form och vid gott självförtroende har vi en räcka väldigt duktiga spelare som konkurrerar om kantplatserna. Eventuellt tillsammans med Svanberg, då. Friskast och formstarkast ska spela, tycker jag.

Henrik Sjöström
Det finns mycket med denna värvning som är positiv. Dels har han bara varit borta i ett halvår. Dels har han gjort motsvarande transfer tidigare, där han utan speltid på länge skulle komma in i MFFs lag. Men framför allt så är han inte en formspelare som lever på sina dribblingar och skott, utan på sitt hårda arbete och fina funktionella teknik. Han behöver bara komma i matchform och hitta sin plats i Röslers taktik för att nå samma nivåer som han uppnådde under förra sejouren. Ett safe bet, så länge han är frisk!

Spelar vi 4-4-2 så har jag gärna AC med Bachirou på innermittfältet. Varken Rieks eller Traustason har ju levererat under våren, men kanske gör de det med Rösler? Eller blir det Konstandeliasz som ska bli höstens succéman? Eric Larsson flyttas upp? Det finns såklart en del att ta av, men navet i mitten känns oerhört spännande och bollskickligt. Så länge dynamiken mellan Bachirou och AC funkar så kan det bli ett av de mest spännande innermittfälten vi sett i MFF på mycket länge. Så mycket boll i de två!

Ulf Nilsson
Mot toppen? Nja. Mot övre halvan? Ja.
Det är ju lite det läget vi sitter i. Gör vi det riktigt bra av det som återstår kan vi komma trea (rent teoretiskt kan vi såklart vinna) och gör vi det hyggligt kanske vi blir topp 5. Det är många lag att ta sig förbi och många poäng upp.

Sen är det klart att AC är självskriven - om inte för att han är i form just för att han får symbolisera omstarten. Han behövs som symbol.

Hur vi formerar mittfältet beror väl på två saker - om vi spelar med två eller tre centralt på mitten.

Om två så AC och Bachirou - och så får vi se om de reder ut bollvinnandet. Gör de det inte så får vi väl helt enkelt ställa över Bachirou...

Eller så går vi på tre centralt med Lewicki som bollvinnare till AC och Bachirou. Det är väl kanske det som lockar mest. Ser spännande ut.

Lite mer spännande hade det sett ut, tycker jag, om vi inte bara hade haft smurfar på mittfältet utan också någon som växt färdigt - Typ som vi hade i Halsti (därmed inte sagt att jag tycker att han skulle ha värvats tillbaka).