Snillen spekulerar: Har laget ätit tillräckligt med currywurst?
Det är åter dags för den monumentala succén ”Snillen spekulerar” där Ulf Nilsson, Fredrik Lindholm och Johan Åkesson ska räta ut en del frågetecken som den taktiskt okunnige Magnus Johansson har.
1. Guillermo Molins började som anfallare, blev omskolad till högermittfältare, kom hem från Belgien framför allt som backup till Jiloan Hamad om denne skulle lämna förra sommaren, men blev placerad som anfallare när i stället Tokelo Rantie försvann till England. Succé är ett för litet epitet på “Guilles” höst 2013; han öste in mål och var kanske den enskilda spelare som på slutet mest bidrog till att Lennart Johanssons pokal kom hem igen.
Han uttryckte vid något tillfälle att han mer än gärna fortsätter på den positionen, men så dök Markus Rosenberg upp och Åge Hareide såg väl inget annat alternativ än att sätta honom på kanten igen. Och troligtvis är det där han kommer att spela om alla är friska och hela. Men är detta inte ett fruktansvärt slöseri egentligen? Eller är det bäst för laget om det innebär att alla tre (Magnus Eriksson, Rosenberg och “Guille”) spelar samtidigt? Berätta för mig vilken duo som passar bäst ihop sett till de egna kvaliteterna, och hur du hade tänkt dig anfallet om du för en match fått bestämma?
Ulf Nilsson:
Rent krasst tycker jag att Guille får ut mest av sitt spel när han spelar yttermittfältare. Hans genombrottskraft är i särklass, och det kombinerat med ett riktigt vasst distansskott gör honom till ett hot från alla möjliga kanter och hörn. Han blir mer dynamisk som yttermittfältare.
Med det sagt - Jag undrar om han samtidigt också är vår bäste anfallare. Vilket spel han visat upp sen han kom hem, och nu visar han att det inte bara var en lidnersk knäpp under våren. Han är iskall i läget, smart i löpningarna, grym i touchen och stark i kroppen.. Det gör honom till vårt hetaste anfallsvapen.
Men som sagt hade jag satt honom på mitten - Dels för att få ut så mycket som möjligt från honom men också dels för att kunna ha både Mackan och Eriksson på på plan. Markus och Magnus är två spelare kompletterar varandra bra. Båda har målskyttet i ryggraden och potential att vinna skytteligan om det börjar gå bra.
Sen har de lite olika kvaliteter. Mackan är en mer löpande anfallare som tar går mycket i djupet och skapar ytor för andra samtidigt som han tvingar ner backlinjen. Magnus söker sig gärna ner mot mittfältet för att kunna dirigera därifrån och såväl vara med tidigt i anfallsupplägget som att sen löpa in i straffområdet och avsluta själv.
Fredrik Lindholm:
I de matcher där MFF kommer vara bollförande ser jag helst att Magnus Eriksson och Guillermo Molins spelar ihop. De är bra på små ytor, känner varandra på plan och Molins har ett fruktat skott. Molins kan ibland skjuta nästan utan ansats och ändå få iväg missiler med oförutsägbar bollbana.
När det blir trångt och bökigt är det alltid bra med en spelare som dessutom är bra på små ytor som Molins har visat de senaste två matcherna. Molins är för mig försteanfallare för han har varit klinisk hittills vad gäller avslut. Gör man 12 mål på de 11 senaste tävlingsmatcherna är man i mina ögon nummer ett. Simon Kroon visade definitivt mot Degerfors och mot Ängelholm att han kan ta rollen som högerytter rent kvalitetsmässigt. Vad säger att Molins blir lika framgångsrik på kanten bara för att han flyttar tillbaka dit igen?
I matcher när man behöver spela lägre och mer på omställning, t.ex. i tuffa bortamatcher ser jag gärna att man spelar Rosenberg tillsammans med Eriksson i anfallet. Det handlar ju givetvis om att Rosenbergs djupledsspel kommer mer till sin rätt i sådana här matcher.
Johan Åkesson:
Onekligen vill man att trion Molins, Rosenberg och Eriksson ska fungera utan problem men ofta är det i teorin de bästa formationerna som stöter på problem i praktiken. Värvningen av Markus Rosenberg är i mitten på mars månad mer betydelsefull ur ett symboliskt värde än ett spelmässigt. Rosenberg har kämpat bra, tagit många löpningar för laget, skapat chanser men det är tydligt att hans minimala speltid i England syns framför mål.
I höst kan han däremot mycket väl vara en spelare som närmar sig 20 allsvenska mål och skjutit MFF långt i Europa. Trots den tveksamma inledningen
Guillermo Molins har producerat så mycket som anfallare att så länge det finns en ytter, Simon Kroon, som också presterar så kommer Molins att starta som anfallare. Då får Magnus Eriksson infinna sig som tredjeval. Att ha tre så kvalitativa spelare att kunna placera på olika positioner är verkligen ett lyxproblem för Åge Hareide. Det SKA enbart vara en fördel för Malmö FF.
2. Om där finns frågor rörande anfallet, så gör det också det rörande innermittfältet. Markus Halsti är väl gjuten. Simon Thern likaså. Men samtidigt har Erik Johansson visat att han vill ta upp kampen om en startplats genom några riktigt bra insatser på sista tiden. Går det att få med alla tre i en startelva, eller ska det roteras dem emellan? Och därbakom finns dessutom Erdal Rakip som rimligtvis bör få matcher för att kunna utvecklas. Har Åge Hareide lyxproblem eller funderar han redan nu på värvningar?
Ulf Nilsson:
Vår enskilt viktigaste spelare är Halsti. Han är inte bäst, men han är viktigast. En man bland våra pojkar.
Så han är given och ska spela alltid - Under förutsättning att han är frisk och inte avstängd alltså. Eller ja, han kan få spela ändå. Så viktig är han. Fenomenalt positionsspel kombinerat med ett starkt, men inte extraordinärt, spel med boll gör honom oerhört viktig för oss. Har ofta ett finger med i spelet i det mesta vi gör.
Så... Frågan är vem som ska spela på den andra.
Utgångspunkten bör vara Thern som jag ser det. Han har en egenskap som sällan överskattas - nämligen att han kan driva bollen i djupled. Det är inte så många som kan det. Han har visserligen en hel del touch på boll, men han är oerhört bra på att växla tempo när han har den vid sina fötter. Också skicklig på att finna passningsalternativ i djupet utan att behöva slå så högt.
Erik då? En klar överraskning på mitten. Förra året såg han bortkommen ut där och kom aldrig in i spelet när han fick spela där. I år ser han starkare ut. Har ett annat spel i sig än Thern. Inte alls lika bra med boll, men däremot är han en box-till-boxspelare som kan vara väldigt nyttigt. Stark i kroppen och på huvudet. Löper mycket och bra.
Så jag tänker mig att de alternerar och den i bäst form spelar. Man kan också tänka sig att man justerar lite efter behov och motstånd. Jag tycker dock inte att Erik gör att det blir en mer defensiv uppställning, men den blir lite mer kraftfull och lite mindre bollsäker.
Rakip? Han kommer förhoppningsvis att få sina minuter som behövs för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Jag tror inte att han är riktigt redo att slåss om en startplats än, men kanske är han det redan i höst.
Nyförvärv? Nja.. Jag tycker att vi kan vänta med det så länge. Ska vi värva till mitten bör det vara en yttermittfältare.
Fredrik Lindholm:
Enligt mig är drömalternativet att spela med två tvåvägsmittfältare på mittfältet. Närmast detta i dagsläget är Erdal Rakip men han är också den mest oerfarne och därför tror jag inte man ska stressa in honom i laget. Erdal måste få växa in i laget och med Erik Johansson som ytterligare ett alternativ verkar han just kunna få göra detta. Jag föredrar i dagsläget Johansson och Halsti centralt för MFF är väldigt offensivt balanserat på kanterna med höga utgångspositioner och dessutom med ytterbackar som ska ligga högt. För den defensiva balansen tycker jag det känns tryggare med denna konstellation centralt.
Det skapar dessutom en härlig konkurrenssituation centralt där man måste vara på topp för att få spela vilket är bra när spelare hamnar i formsvackor. Jag tror Åge vill ha in en löpstark tvåvägsmittfältare men endast om det är toppklass. Jag tror inte någon sådan kommer ansluta förrän tidigast i sommar och på vägen dit kan mycket hända. Jag tror Åge kommer att spela Thern centralt mot enklare motstånd främst på hemmaplan där vi kommer äga bollen och då kan man släppa lite på den defensiva balansen.
Johan Åkesson:
Mot Ängelholm fick Simon Thern göra "sin match", d v s en insats som visar hur mycket fotboll pågen besitter. Både i fötterna och i huvudet. När MFF spelar som bäst så har Markus Halsti hand om positionsspelet och styr både sig själv men framför allt sina lagkamrater när motståndarna har bollen. När han sen själv har boll - snabbt till en medspelare, ofta rättvänd som är skickligare med boll än vad han själv är.
Halsti är en av Allsvenskans smartaste spelare och i dagsläget ovärderlig för MFF. Ska Johansson kunna ta hans position vid skador/avstängning? Tanken är intressant. När Johansson spelade på det centrala mittfältet mot Mjällby i en träningsmatch var han den som skulle ta offensiva löpningar och hjälpa anfallarna på den sista tredjedelen. Gjorde en ok match, givetvis är han inte en optimal spelare för den positionen. Jag ser honom inte göra många matcher på mittfältet. Framför allt inte när Hareide verkar ovillig att spela Pontus Jansson när en kontraktsförlängning med Jansson inte längre ser möjlig ut.
Rakip är spännande. Det skulle inte förvåna mig om Hareide testar att spela med 3 centrala mittfältare i delar av en match eller från start. Då hade Rakip fått ut mer av sitt spel tror jag då han inte utmärker sig som en inriktad defensiv eller offensiv spelare. Ett mittfält med Halsti, Rakip och Thern där Rakip får understödja Thern i offensiven hade varit önskvärt och intressant.
Tror inte på en värvning av ytterligare spelare i dagsläget.
3. Tyskt, sa Åge Hareide. Tyskt, sa Olof Persson. Efter Bayern Münchens och Borussia Dortmunds framgångar i Champions League så är de spanska (läs: katalanska) influenserna ungefär lika moderna som kombinationen röda byxor och gula sockar enligt en del. Men, ursäkta språkbruket, vad fan innebär det att spela tyskt egentligen? Och har ni sett några tecken på att MFF ätit currywurst och druckit weissbier i tillräcklig mängd redan nu?
Ulf Nilsson:
Tyskt i dag är väl egentligen en kombination av den klassiska brittiska fotbollen och den spanska.
Det vill säga ett rakare och snabbare spel än det spanska, men samtidigt väldigt bollskickligt.
Nu handlar inte fotboll, enligt mig, om att spela den "roligaste" fotbollen men, enligt mig också det, är den tyska fotbollen väldigt rolig att titta på.
Man har väldigt skickliga spelare, både landslaget och klubblagen, som klarar av att behärska en fotboll med mycket boll men som samtidigt kan attackera snabbt och effektivt. Spansk fotboll kan bli makalöst trist att titta på när motståndarna backar hem och det rullas boll i all oändlighet.
Sen är jag väl inte så där överdrivet förtjust när man börjar prata om att spela som det eller det laget. Varför måste man hela tiden söka liknelser i större sammanhang? Varför kan vi inte bara vara MFF och vi spelar som vi tror att vi kan nå störst framgång med. Sen kan och bör man givetvis influeras av andra, men att "sno" koncept rakt av tror jag inte på.
Spelar vi tyskt? Vi har vunnit två raka tävlingsmatcher med klarar siffror. Vi spelar som MFF bör... Det nöjer jag mig med.
Fredrik Lindholm:
Man får inte glömma att Tyskland och Bayern har hämtat mycket inspiration och kunskap i Spanien vilket har framkommit i flera intervjuer. Man har åkt till Spanien och tittat på hur de arbetar, hur de tränar och hur de spelar. Två EM-guld och ett VM-guld på de senaste 6 åren inger en viss respekt.
Detta har i sin tur gett ett gott resultat får man säga och man får inte glömma att Spanien är kanske det land tillsammans med Brasilien som producerar de mest intressanta talangerna. I Bayern hittar vi två spanjorer i startelvan i Thiago Alcantara och Javi Martinez.
Tittar vi på Premier League är där snart spanjorer i varje lag som dessutom är stjärnor i sina respektive lag. Jag skulle nog säga att sättet man tränar på i Spanien är det bästa, deras talangverksamhet är fantastisk och deras tränarpark kanske är bäst i världen.
Nu kommer vi till Bayern som under Pep Guardiola spelar mer spanskt än tyskt.. Här är ett klipp på när Bayern mötte Man City i Champions League:
http://www.youtube.com/watch?v=PEPloKKBQnA
Är det Barcelona eller Bayern München som spelar kan man fråga sig? För det såg exakt likadant ut när Barcelona mötte Man City i februari i Champions League. Med spanske Pep Guardiola som tränare är Bayern än mer överlägset än man var i fjor så att det finns någon form av tysk fotboll som skulle vara bättre än spansk köper jag inte.
Det Åge menar med att spela tyskt tror jag är dels, när man är underlägsna, rent kvalitativt och individuellt, måste spela ett rakare spel där man har lägre utgångsposition och sen snabbt ställer om till anfall. Det är då chansen finns att såra ett bättre motstånd.
I Allsvenskan hemma mot Gefle, Falkenberg, Örebro med flera kommer det troligtvis se ganska likt ut mot tidigare år med stort bollinnehav men Åge vill nog att man ska försöka vända spelet oftare genom att spela mer krossbollar och utnyttja kanterna för att dra isär motståndet istället för att passa närmsta gubbe och kombinera sig igenom.
Johan Åkesson:
Ett bra exempel på hur Hareide vill att det ska se ut är MFF:s 2-0 mot Ängelholm. Thern hittade där den mest önskvärda ytan för en offensiv fotbollsspelare - ytan mellan motståndarnas mittfält och backlinje. På så vis kunde han kombinera med antingen en anfallare (Eriksson eller Molins) som gått ner för att möta boll, eller en yttermittfältare. Emil Forsberg med bollen på vänsterkanten, hela laget har flyttat över. Eriksson kommer ner djupt och möter, Thern har hittat en position framför backlinjen och kan ohotat slå en djupledspassning till Kroon som tagit sig in från sin högerkant och utmanat i djupled.
Att kalla det för ett "tyskt" eller "spanskt" mål blir löjligt. Att slänga sig i sådana termer blir också löjligt då många engelsmän i den äldre generationen inte ser Barcelonas kortpassningsspel under 2000-talet som något nytt, Liverpool spelade så under sina glansdagar på 1970-talet. Ungern charmade en fotbollsvärld på 1950-talet och spelade skjortan av England på Wembley 1953 - andra gången England någonsin förlorade på sin nationalarena.
Det jag ser som Hareide vill åt är ett mer direkt passningsspel där spelaren med boll ska ha flera alternativ och inte bara alternativ med en passning längs marken. En av två yttermittfältare ska gå i djupled, likaså ska minst en av två anfallare vara ett alternativ i djupled.
För varje match som går så syns det att två, tre löpningar från olika spelare sker oftare och mer samstämt. Min gissning är att Hareide pratar om kombinationer mer och mer under säsongen och försöker utveckla anfallsspelet på ett sådant sätt. En pedagogik och träning som många tyska lag praktiserar, kanske därför en del väljer att kalla det "tyskt".
4. Jag älskar Ricardinho; enligt mig är han lagets bästa spelare, och dessutom en mycket sympatisk människa. Jag kan krypa ihop i gråtkonvulsioner när han slår en passning in i planen som en motståndarspelare enkelt tar och skapar målchans på, men samtidigt kan jag komma på mig själv med att stå och lyckligt flina när han några minuter senare, som sista utpost framför MFF-målvakten, tunnlar samma spelare. Några frågor: Varför får Ricardinho inte mer uppmärksamhet än han får? Är hans misstag beroende på hans medspelare som inte är tillräckligt smarta och förstår brassens intentioner? Eller är han så bra att han på grund av bristande utmaningar ibland tappar koncentrationen och blir onödigt slarvig? Eller, hemska tanke, är han överskattad?
Ulf Nilsson:
Kort svar: Han är underskattad.
Längre svar: Han är löjligt underskattad.
Ännu längre svar: Ni trodde väl inte jag ska nöja mig med det?
Varför han inte får mer uppmärksamhet än han får? Det är nog först och främst på grund av hans position.
Ytterbackar är väl rent historiskt och generellt de spelarna som får minst uppmärksamhet. Det är svårt att märkas sådär överdrivet mycket, och när man gör det är det oftast på grund av något misstag (antingen på plan eller utanför).
Jag tycker dock ändå att folk allmänt ser Ricardinho som en oerhört kompetent ytterback - För så är det.
Men han är mer ändå. Han är en oerhört bra spelare på den här nivån och tveklöst hade han kunnat spela i en större liga ute i Europa.
Han är visserligen inte så våldsamt stark rent fysiskt, men förlorar sällan dueller när han ges en ordentlig chans (det vill säga att han får någorlunda hjälp och inte ställs ensam mot tre, fyra motståndare). Han är också oftast bra i positionsspelet, vilket gör att motståndarna inte får speciellt många "gratischanser". Ricardinho får väl inte riktigt alltid credd för de här, trots allt, goda defensiva egenskaperna han också besitter.
Offensivt är hans egenskaper tydligare. Han har en väldigt fin passningsfot och är ett väldigt starkt offensivt hot med löpningar, passningar och ett hyfsat skott när det kommer till. Visst - Han är ju sällan en poängspelare, men att motståndarna vet om hans hot kan vara viktigt nog många gånger.
Misstagen beror på honom själv. Det är en spelare som spelar med ganska små marginaler och då blir det ibland fel. Det får man acceptera om man vill få ut det mesta av honom. Oftast går det rätt.
Dessutom tycker jag inte att hans misstag speciellt ofta innebär direkta farligheter för motståndet - i exempelvis jämförelse med Miiko på andra kanten. Miiko har, offensivt, en högre växel men är också ett betydligt större hot för vår egen defensiv.
Ricardinho kan mycket väl vara vår viktigaste defensiva pjäs i år med tanke på osäkerheten kring Pontus. Han är pjäsen vi kan lita på när det blåser.
Fredrik Lindholm:
Ricardinho är den spelare som även jag hävdar håller för att spela fotboll på en betydligt högre nivå än Allsvenskan. Jag tror att Ricardinho är lite nonchalant ibland men han är van att spela fotboll på detta vis, med större risktagande. Det gör ofta riktigt bra spelare för de ser en möjlighet, inte en fara med att slå öppnande passning.
Sen om det inte lyckas får man försöka reparera. Vi är så vana vid att man inte får göra misstag, vi pratar om att minimera risktagande. Titta på de bästa backarna, de tar risker hela tiden och spelar med små marginaler. Jag gillar honom som han är och jag har överseende med hans slarv ibland för hans uppspel, när dom lyckas, kan ställa motståndarna totalt och det är sådana saker som gör skillnad på plan och dessa unika egenskaper ska man värna om.
Johan Åkesson:
Definitivt en av Allsvenskans absolut skickligaste spelare och i min bok den mest kompletta ytterbacken. Under 2013 fick han en hel del beröm och mer så än någonsin tidigare, med anledning av att han och Miiko Albornoz startade det flesta av alla anfallen och framför allt stod Ricardinho för avgörande passningar. Om man hade räknat hockeyassist i fotboll så hade säkerligen Ricardinho fått ännu vackrare siffror på sin statistiksida.
Känslan är att han gör färre misstag för varje säsong, framför allt sett till vad han bidrar med offensivt. Positionsspelet har blivit bättre och de "enkla misstagen" har kanske inte försvunnit, men definitivt minskats till den grad att jag inte kan komma på någon på rak arm från förra säsongen.
Jämför man med Miiko Albornoz så framstår Ricardinho som världshistoriens säkraste försvarsspelare.