Stor intervju med Jens Fjellström: "Hade glömt bort hur glad man blir efter en sketen jävla 1-0-seger"
I en stor intervju med Himmelriket berättar Jens Fjellström bland annat om sin roll i föreningen, vad han tillför i pauser och vad aktiefonder har med fotbollspassion att göra.
Först och främst, välkommen tillbaka till Malmö FF!
– Tack så jättemycket.
Det har väl inte undgått dig hur mycket det gladde många himmelsblå, antar jag?
– Det var väldigt många fina ord och väldigt fin mottagning och respons, som jag är jätteglad för. Det känns fint. Sen vill man i slutändan att det ska bli bra resultat av det hela, och att det ska leda till något gott också. Det är det jag får ägna tid och energi åt så att det blir så.
Har du hunnit någon bit på vägen tycker du? Några dagar efter att du presenterades för en månad sen hörde jag av mig till dig angående en intervju. Du förklarade då att du inte ville ställa upp på några intervjuer med något media eftersom det dels var så mycket att sätta sig in i, och dels ville du lägga all kraft och fokus på det. Var det mer eller mindre att sätta sig in i än vad du trodde?
– Jag har inte satt mig in i allt. Och det jag kände då var att jag bara kunde berätta hur kul det skulle bli att starta, att gå in i den här rollen, men egentligen visste jag inte alla delar som rollen innebar. Det håller jag fortfarande på med tillsammans med Allan (Kuhn), Olof (Persson) och övriga, att forma det så att jag ska kunna bidra på så bra sätt som möjligt med den övriga ledarstaben. Och för att komma underfund med hur man ska göra det, så måste jag lära mig hur man arbetar idag. Och det har varit mycket att sätta sig in i. För det är ju inte förrän jag har full kunskap och hur man har arbetat tidigare som jag egentligen vet på vilket sätt jag kan bidra.
– Och det är fortfarande en process, men som jag har kommit en hyfsad bit in i alla fall. Jag tror emellertid att vissa bitar inte kommer att sätta sig fullt ut innan nästa säsong drar igång. På något vänster har jag kommit in i ett jäkla bra maskineri som tuggar på som tusan, och vi är mitt inne i säsongen. Men som sagt, det är först när säsongen är över som det finns möjligheter att renovera motorn och kolla om det finns kolvar som man kan förfina, förbättra eller till och med byta ut.
Den rollen som du har idag, den 30 augusti, efter en knapp månad på arbetet – kan du berätta hur den ser ut i detta nu?
– Det kan jag göra. Assisterande tränare innebärandes en del tid ute på träningsplanen och vara ett bra stöd och en bra del i att göra träningarna bra.
– Vid sidan av det blir det en hel del tittandes på den fyrkantiga skärmen för att gå igenom och analysera de motståndare som vi ställs inför, samt presentera styrkor, svagheter och möjligheter för vår spelartrupp.
– Efter matcherna ska jag utvärdera vår egen insats; vad gjorde vi riktigt bra, vad kan vi göra mer av, vad kan vi göra bättre.
– Utöver det har jag också individuell återkoppling till spelare. Rent generellt är det så lätt att man går från den ena matchen till den andra matchen och till nästa och nästa igen. Det blir svårt att hinna med att titta på spelare individuellt. Och jag kan komma ihåg det från min egen karriär att det blir mycket lagtänk, vilket är det mest naturliga och viktiga, men emellanåt hade jag önskat att någon kunnat titta på mig. Berättat vad jag gjorde bra, vad jag kunde göra oftare, vad jag måste bli bättre på. För kan man få varje spelare att utvecklas lite parallellt med att man utvecklar kollektivet, så tror jag att där finns mycket att vinna.
– Så där är mina fyra ben i dagsläget: Träningsplanen, analys inför match, utvärdering av match och återkoppling individuellt.
Extra intressant tycker jag att det är att du också har ansvar för det fjärde benet, det om individuell återkoppling. Efter många intervjuer jag har gjort med spelare genom åren, så har jag slagits över att det är något som av och till dykt upp, att spelare har önskat mer av den biten. Och finns det en huvudtränare och en assisterande med en trupp på runt 20 utespelare, så kan man förstå att tiden inte räcker till heller, men som du säger så bör det finns mycket att vinna på att utveckla det området.
– Jag tror så här, att om man måste sätta upp en prioriteringslista på vad man måste hinna med, så är det nog lätt hänt att den punkten hamnar lite längre ner. För den har ingen direkt koppling till nästa match på söndag, utan kanske mer på längre sikt. Jag försöker nu hitta formerna för hur man ska göra detta. Ibland kanske man ska titta på en lagdel som till exempel på två forwards som jobbar ihop, eller hur en ytterback och en yttermittfältare samarbetar. Så emellanåt kan det var olika typer av återkoppling. Och just återkoppling kan man aldrig få för mycket av.
Du rönte stor uppskattning som teve-expert på grund av din tydlighet och förmåga att lättfattligt förklara händelser på planen som mannen eller kvinnan i gemen inte har förmågan att upptäcka. Pratar du med spelarna på samma vis eller har du fått ändra ditt sätt att förklara och peka på saker?
– Jag använder fotbollsvokabulär på ett mer detaljerat och, vad ska man kalla det… avancerat sätt när jag pratar till spelare och lag, då de har en djupare grundkunskap än vad man får förvänta sig att en vanlig teve-tittare har. Därför kan jag gå flera nivåer djupare ner i det hela,
– Det som däremot är det samma som med teve, det är vikten av tydlighet. När man presenterar någonting så ska man försäkra sig om att det förstås. Där tror jag inte att man kan bli nog tydlig. Och där har teve varit en bra skola för mig. För teve innebär ”kill your darlings”. Du kan inte hålla på att berätta allting som skett eller allting som är viktigt inför en match. Det är lätt att rabbla alla fotbollens hemligheter och så har du ryggen fri. Det gäller i stället att välja ut vilka saker som kan bli viktiga i den här matchen och presentera dem på ett tydligt sätt. Det handlar om att ge spelarna en bra chans att hämta in information och ta den till sig.
Under matcherna sitter du på läktaren med en laptop i knät. Hinner du i pausen med att förmedla information från den första halvleken till spelarna?
– Det vi gör är att jag går ner i omklädningsrummet i paus, men huvudsakligen förmedlar jag min bild till Allan och sen lägger han samman det med vad han har upplevt från bänken. Därefter får han välja vad han ska ta upp. Sedan kan jag ge ett och annat tips till enskilda spelare från något jag har upplevt uppe ifrån läktaren. För det är ju lugnt så att läktarpositionen är långt mycket bättre än bänken, som dessutom ibland är nersänkt.
– När jag sitter på läktaren med laptopen söker jag fortfarande rätt arbetssätt för mig att sammanställa intryck och händelser i matchen. Men jag har börjat göra ungefär så som jag gjort i teve, och det är att jag har matchen i datorn med viss fördröjning. Detta innebär att jag kan se händelser igen på datorn. Ta ett anfall exempelvis, där det går fort och man undrar vad fan som hände där egentligen. Då kan man få en extra titt på skärmen och göra en bedömning om det är något som är viktigt eller inte viktigt, något som vi bör eller inte bör fånga upp.
Om vi tar den senaste matchen mot Sundsvall som ett exempel, fanns det saker du såg från den första halvleken som du särskilt ville lyfta fram i pausen?
– Ja, jodå. Det gjorde det… Nu känner jag att jag är rätt öppen med dig, men det finns en gräns för hur mycket som jag kan berätta för dig. Jag vet inte…
Jag förstår mer än väl att du inte kan berätta allt, och det vill jag ju inte heller. Jag skulle bli en värdelös journalist eftersom jag hellre ser att det går bra MFF än får ett scoop från dig. Men berätta det du kan berätta, så får vi se.
– Jag kommer inte att berätta vilka saker jag tog upp med Allan i halvtid, men som grund brukar jag ha med två saker offensivt och två saker defensivt. Det är likadant där; gör det begripligt, ta ner det till det som är viktigast. Det funkar inte att komma med 10 saker som spelarna ska ta in, för det klarar ingen att ta in så mycket information på kort tid.
– Inom teve- och radiovärlden så är det något med att efter tre grejer så har du tappat lyssningen från folk. Och jag har gjort samma erfarenheter. När jag har gjort analyser på teve så har jag tänkt, hur många saker kan jag stoppa in i en sekvens? Titta här, mittbacken är uppe i rygg. Det är en sak. Då öppnas ytan här bakom. Det är två saker. Här finns en möjlighet för yttermittfältaren att sätta in. Det är tre saker.
– Det har jag upptäckt för egen del är att två eller max tre instruktionspunkter klarar man av att ta till sig av. Om det sen blir ytterligare pilar, ringar, lampor eller vad det kan vara, då upplever jag: boink – där tappade du den du pratade till. Därför, två saker offensivt och två saker defensivt, det är fullt tillräckligt.
Beroende på hur matchen gestaltat sig, kan det bli sammanlagt fyra negativa saker offensivt och defensivt som tas upp eller tvärtom med fyra positiva saker offensivt och defensivt? Eller finns det någon värdering hos dig att det ena ska uppvägas av det andra?
– Det kan man nog säga. Men samtidigt, ta Jönköping Södra hemma senast: där är det väldigt mycket som ska berömmas. Det var en av de bästa matcher jag har sett MFF spela på väldigt, väldigt länge. Det var oerhört mycket som var bra där. Å andra sidan finns det alltid något som kan bli ännu bättre, alternativt att ta upp att våra motståndare kommer nu att bla bla bla. Ja, du förstår.
– Så visst, beroende på hur matchbilden sett ut så kan det variera från vad man tar upp. Men allt ska vara konstruktivt. Det vill säga, jag erbjuder en lösning. Att upptäcka att saker är bra eller att upptäcka att saker inte är bra, och berätta bara det; det ger ju ingenting. Men om man konstruktivt kan visa på hur något kan bli bättre, det är ju det viktiga att leta efter.
Din pappa Åke, jag hoppas att allt är bra med honom.
– Absolut. Han är 78 år nu och vid god vigör.
Gott att höra. Jag träffade honom 2008 och jag gillade honom skarpt.
– Okey. Var var det någonstans?
Han var med på lägret i Orlando som psykolog slash mental rådgivare. Jag gjorde en del intervjuer med honom, men framför allt satt vi mycket och bara pratade över en kopp kaffe eller på en bänk samtidigt som laget tränade. Något han då presenterade var bland annat plus- respektive minusspelare i en trupp. Används de uttrycken alltjämt?
– Nej, det gör det inte. Men jag har hört talas om det, även om jag på rak arm inte kommer ihåg den exakta innebörden. Hur skulle du beskriva vad som menas med plus- och minusspelare?
Som jag minns det var det begrepp som innehöll rätt mycket, men i korthet, så som Åke beskrev dem, så var en minusspelare någon som lätt hängde upp sig över motgångar under eller efter matcher, och därigenom kunde sprida dålig stämning i en trupp. Åke menade också att alltför många sådana spelare inte var till något gagn för ett lag, utan kunde bidra till sämre resultat. Plusspelare var då förstås de som hade förmågan att agera tvärtom.
– Nej, de termerna används inte idag vad jag vet. Vi har ju en idrottspsykolog i form av Sverker (Fryklund) kopplad till oss, och jag är inte fullt insatt i hans arbete, men han har säkert sin vokabulär och sina saker som han bygger på som är extra viktiga.
– Jag tycker för övrigt att det är en viktig roll, den som Sverker har hos oss idag. Både för att få gruppdynamiken att bli så bra som möjligt, och att få spelare individuellt att fungera i mesta möjligaste mån. Detta är en bit som jag tycker att man kan arbeta ännu mer med.
Förutom att det var trevligt att höra att din far mår bra och har hälsan, så hade jag en tanke med den ingången. Nu används kanske inte begreppet minusspelare längre, och än mindre då minusledare. Men om jag ändå tillåts att använda det senare – mitt intryck av dig är att du inte är en sådan. Hur lätt har du att släppa en förlust, gå vidare och analysera vad som gick fel i stället för att gräva ner dig i en grop några dagar?
– En månad in i det hela är jag återigen påmind om hur ont en förlust gör och hur lätt det påverkar ens mående. Den känslan har jag varit ifrån ett tag. Visst, man har känt besvikelse eller glädje tidigare, men inte alls på samma sätt som nu. Den där känslan, hur lycklig man blir efter en seger eller hur oerhört glad man blir av ett mål, den har jag blivit påmind om.
Hade du saknat den känslan?
– Jag förstår det nu att jag har saknat den. Bara det när vi gör mål, hur mycket glädje det skänker. Det hade jag glömt bort. Jag hade glömt bort hur glad man blir efter en sketen jävla 1-0-seger. För man vet ju också hur mycket det påverkar oss som spelare och ledare precis som alla MFF-supportrar.
– Med det sagt, så har man ingenting att vinna på att gräva ner sig vid en förlust även om det kan kännas som att vi borde gräva ner oss eftersom vi gjorde en så dålig match. Men det är ju inte vägen upp och tillbaka. I stället får man tänka: vad kan vi lära oss av detta, vad kan vi göra annorlunda, vad kan vi göra bättre? Det är dit vi måste få vårt fokus och framför allt spelarnas fokus. Och helst så fort det bara går.
Privilegiet att få hänge sig åt ingenting och skita i allt har du inte som ledare?
– Nej. Det gäller att leta efter nycklar så att vi helst inte gör om samma sak igen.
Blev du smärtsamt påmind om detta efter matchen mot Landskrona i torsdag?
– Det kan man säga.
Lite är det ju samtidigt det som är grejen med att hålla på ett lag, att det som vi pratade om tidigare - hur fruktansvärt glad man blir efter, som du sa, en sketen jävla 1-0-seger, och att rutschkanorna ner i mörkret efter förluster är så fruktansvärt jobbiga. Samtidigt är det få förunnade att känna så i det vardagliga livet där känslokurvan är mer utplanad.
– Det ligger en hel del i vad du säger. När jag har varit utanför detta, så har jag jämfört det lite med att man kan ta sina sparade pengar och sätta dem i räntefonder. Det ger en försiktig avkastning och du riskerar egentligen ingenting. Å andra sidan kan du placera pengarna i aktiefonder, och då spetsar man till det lite grand. Jämförelsen är lite taskig, men dock en jämförelse: Insatsen är högre, vinsterna är högre men förlusterna är också större. Som supporter eller ledare eller spelare, så är det aktiefonder du sätter dina pengar i.
Min jämförelse haltar också en del, men ibland kan jag uppleva det som att jag har en bipolär sjukdom, där förluster får mig att gå ner i en slags depressionsliknande ledsamhet, medan vinster får humöret att svänga upp mot något som nästan kan liknas vid ett maniskt tillstånd. Och däremellan lever man livet i ett tillstånd som får betraktas som det habituella, det vanemässiga. Detta givetvis sagt med respekt för de som verkligen lider av denna psykiatriska sjukdom, men du förstår vad jag menar. Och jag vet att jag inte skulle vilja vara utan de där svängningarna, för även om dalarna är fruktansvärda så är höjderna underbara.
– Jamen, så är det ju. Absolut.
2012 gjorde jag en intervju med dig och frågade dig om de allestädes närvarande ryktena som placerade dig i MFF. Då svarade du efter en viss tvekan att ”det tycker jag inte man pratar om”. Kan du idag berätta om det då eller annars varit tal om att du skulle komma tillbaka till Malmö?
– Eh…
Ha ha, jag känner igen den där tveksamheten från förra gången.
(Skratt) – Jag säger ”inga kommentarer”. Eller vad var det jag sa då? Det tycker jag inte man pratar om.
Jag förstår. Då säger jag bara att det var på tiden att du återvände och än en gång välkommen hem.
– Tack så jättemycket. Verkligen. Det känns jäkligt bra.
