Tack Jo Inge!
Jo Inge Berget lämnar Malmö FF efter tre år och det är ett tomrum han lämnar efter sig.
När Jo Inge Berget anlände till Malmö var jag glad. Jag mindes honom från tiden i framförallt Molde som en offensivt väldigt skicklig spelare och jag såg framför mig en offensiv spelare som skulle komma in med flinka fötter och målfarlighet.
Och det var en sida vi fick, men vi fick också sidor jag väl inte riktigt hade förstått på förhand men som jag är än mer tacksam för.
När jag tänker tillbaka på spelare som hamnat närmast hjärtat slutar det nästan alltid med spelare som visat hjärta. Jag beundrar alltid spelare som är skickliga på fotboll och kan imponeras av spelare som kommer till en ny klubb och vara nyckelspelare utan att kanske egentligen bry sig om vilken förening han eller hon representerar - En legosoldat egentligen. Men det är klart att en sådan spelare aldrig kommer riktigt djupt in i själen hos de flesta av oss.
Jag är inte så naiv att jag tror att man bara kan visa på hjärta på ett sätt, men självfallet är vissa sätt tydligare än andra.
Jag vet inte om Berget älskar Malmö, men jag vet att många av oss älskar det han tog till bordet. En spelare som alltid gav allt i dueller, löpningar och situationer. Han kom ju samtidigt som Eikrem med en liknande bakgrund så det är lite svårt att inte jämföra dem - framförallt när det är två spelare som är väldigt högkvalitativa men samtidigt skiljer sig väldigt mycket.
Eikrem den klassiska tian, som i klassiskt nog inte kunde ta en tiaroll i Malmö (Har vi sett det förr) utan placerades ut mot en kant. En finlirare med enorm blick, fantastiskt tillslag och som på egen hand kunde bestämma tempot i en match.
Berget - En terränglöpare med offensiv spets. En spelare som aldrig slutar löpa, i det närmaste aldrig förlorar en nickduell och som vinner dueller både offensivt och defensivt. En spelare som kunde användas på flera positioner - Till och med defensiva roller, vilket han visade i höstas.
Eikrem var spelaren som antingen var bäst i serien eller spelaren tränaren inte kunde hitta en roll till.
Eikrem var spelaren som kunde sätta en frispark i krysset från 30 meter eller hitta en målgivande passning när alla hade gett upp hoppet om ett segermål.
Eikrem var samtidigt en spelare som ibland såg rädd ut i duellerna och som periodvis inte ville svara på frågor om exempelvis hans fysik och höll sig i någon form av anonymt tillstånd trots sin uppenbara status som en av seriens bästa spelare.
Berget var spelaren som ibland såg långsam ut i målchansläget, men som aldrig slutade försöka.
Berget var spelaren som nötte ner motståndet med dueller, löpningar och inställningen som aldrig tillät honom att sluta försöka.
Berget var samtidigt en spelare som visade pondus och stjärnglans. Hans skägg, kläder och solglasögon satte honom i en kultstatus som få uppnått.
Jag ska vara ärlig. Eikrem är en spelare som visat en klass jag sällan sett på den här nivån. En magisk spelare under sina bästa stunder, men även om jag gärna hade sett en spelare som han i Malmö även kommande säsonger är det nog inte en spelare och person jag direkt kommer sakna. Var sak har sin tid.
Berget däremot. Han har kommit en bra bit längre in i mitt hjärta. Så är det.
Jag ser både Eikrem och Berget som hjältar som hjälpte Malmö att nå längre. Där är ingen skillnad.
Jag hoppas båda kommer lyckas framöver - var de än hamnar. Där är ingen skillnad.
Men jag kommer sakna Berget nästa år. Jag kommer verkligen sakna honom.
Jag kommer sakna hans nickdueller, som vi aldrig utnyttjade att han vann.
Jag kommer sakna hans komplexitet i spelet som gjorde att han kunde utnyttjas på så många olika positioner och på så många olika sätt.
Jag kommer sakna hans skägg.
Jag kommer sakna Berget.
Jo Inge! Tack!
