Lagbanner
Tårar av glädje - vi är bäst, vi har flest

Tårar av glädje - vi är bäst, vi har flest

Att vinna guld: Lycka, tårar, stolthet.

När slutsignalen gick efter en match som jag hade haft så mycket ångest inför, men som visade sig bli en promenad längs en vacker strandpromenad, så ringde jag hem till min sambo. Hon följer MFF:s matcher på text-teven när jag är iväg; hon tycker alltid det är bra att veta på vilket humör jag är när jag kommer hem.
 
Nu hade hon haft koll hela första halvlek, men sedan började Uppdrag granskning. Hon är förlåten, hon står ut med rätt mycket ändå. När jag ringde skulle hon just sätta på text-teven. Hon hann inte, i stället fick hon en hes och överlycklig man i andra änden, från Falkenbergs Idrottsplats.
 
- Guld, sa jag. Guld, vi vann guld.
 
Och då började tårarna rinna och rösten stocka sig hos mig.
 
Det var inte som 2004 när jag hade kunnat sälja mina tårar till ett ökenområde i Sahara och försörjt en hel familj med vätska i en vecka. Då lipade jag som en bebis som tappat sin napp. Men jag trodde inte där jag stod i kylan den här kvällen att jag skulle reagera som jag gjorde. Det stod ju rätt tidigt klart att om vi inte vann guldet just den här kvällen så skulle vi i alla fall ha ett försprång på sex poäng och massiv poängskillnad mot Norrköping inför de sista två omgångarna. Elfsborg gjorde ju sitt jobb mot Norrköping, och även om de skulle tappa till oavgjort så… Ja, det kändes tryggt helt enkelt.
 
Men just som jag sa ordet guld till min kära började det rinna tårar av glädje. Försiktiga tårar, inte många, men de kom. Och jag som aldrig gråter annars. Senast var väl på en begravning för en väldigt god vän i fjor. Innan dess? Guldet 2010 tror jag.
 
All anspänning jag haft den här onsdagen med diverse skräckscenarion (förlust mot Falkenberg och sen mot Gefle, samtidigt som Norrköping besegrade Elfsborg och så vidare) släppte. Det var klart. Vi vann. Vi är mästare. Vi är bäst. Lätt bäst i serien.
 
Östersund senast blev just det fartgupp som vi nu kan stoppa i en plastpåse och förtränga, som jag skrev i min Måndag morgon för två dagar sedan.
 
Lycka. Det går inte att sätta ord på det. Säger som giganten Adu: Fantastiskt!
 
När jag satte mig i bilen till matchen kom jag att tänka på att falkenbergarna kunde få vara med om att för evigt bli inskrivna i den malmöitiska historien. Inför matchen hade MFF tagit fyra guld på 2000-talet, och de avgörande matcherna hade spelats på fyra olika arenor: Gamla Malmö Stadion 2004, Nya Malmö Stadion 2010, Borås Arena 2013 och Friends Arena 2014.
 
Falkenbergs Idrottsplats finns numera med i de himmelsblå annalerna som en guldarena.
 
När jag berättade om detta för en kompis inför matchen så sa han att jag inte skulle ta ut något i förskott. Det märktes att Östersundsmatchen satt sina spår. Det märktes att han och andra var nervösa. Det märktes verkligen att mycket stod på spel. Och det märktes sannerligen att alla ville att det skulle avgöras den här kvällen, onsdagen den 26 oktober 2016.
 
Och det gjorde det. Vi vann. Malmö FF är mästare för nittonde gången. Mesta mästare.
 
Jag känner en klump i halsen, här där jag sitter i min soffa när klockan slagit midnatt. Det kan i och för sig vara början på en förkylning men jag tolkar det hellre som att jag är ovanligt lättrörd. Det är inte konstigt i så fall; en säsong av längtan efter guldet har nått sitt mål och det med två matcher kvar att spela.
 
Mycket ska ut. All press låg på laget. Bara guld räknades, som det i och för sig ska vara när laget heter MFF. Men större under, eller misslyckanden om man så vill, har skett än att ett favoritlag har gått på pumpen.
 
Vi höll för trycket. Jag är överlycklig. Den känslan delare jag med några tusen till som var på Falkenbergs IP i kväll. Jag delar den med mångfalt tusen i Malmö, i Skåne, lite överallt i Sverige.
 
Vi är bäst, vi har flest! Nu går jag och lägger mig. God natt. I morgon är det, som det heter, en ny dag. Då njuter vi alltjämt. 

Magnus Johansson2016-10-27 00:27:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF