Trollhättan – MFF 1-4: Cupgruppspel väntar
Malmö FF tog en programenlig seger i cupmötet med division 2-laget FC Trollhättan. Fast det satt längre inne än vad slutsiffrorna antyder.
Efter Kalmar pratades det om vår strålande form, och visst, både spel och resultat i den matchen imponerade. Men dessförinnan? Mötena med Sundsvall och Djurgården gav oss sex poäng, men var de i övrigt särskilt mycket att finna tröst, löftesrikedom och glädje i?
Lördagseftermiddagen hade flera effekter, och en av dem var att den satte igång mörka tankar.
På jobbet har vi såklart, i sann Snillen Spekulerar-anda, luftat farhågor och insikter från AFC-mötet inför dagens match. Vad händer om det är kryss, eller till och med underläge, i paus? Detta har vi kraxat, med olycksbådande ton i både röst och blickar. För det går inte att förneka att lördagen väckte en viss oro över vår lägstanivå. Som ju då framstod som rätt ... låg.
Upp till bevis, både vad gäller taktik, inställning och individuell skicklighet, idag. Mot en på pappret klart sämre motståndare. Som ändå gjort sitt bästa för att elda upp massorna via rubriken ”Nästa drag för kungen Agrest – hindra bönderna från Skåne” i en inför-intervju på sin hemsida. Rubriken visade sig dock vara en koppling till mittbacken Anton Agrests schackintresse.
En annan intressant – rentutav pikant? – detalj är att FC Trollhättan tränas av Tor-Arne Fredheim, som spelade för Norrköping i den olycksaliga SM-finalserien 1989.
Från AFC-matchen plockades tre namn ur startelvan – ut med Erdal, Cibicki och Berget; in med Sarfo, Svanberg och en debuterande Carlos Strandberg. Det innebar alltså:
Dahlin – Tinnerholm, Nielsen, Brorsson, Safari – Svanberg, Christiansen, Lewicki, Sarfo – Jeremejeff, Strandberg.
Trollhättans lag:
Filippos Sachsanidis – Andreas Schmidt, Anton Agrest, Pontus Johansson, Sean Conaboy – Charlie Ikenna Kean, Pelle Ödlund, Jonas Emanuelsson, Johan Lundgren, Marco Garcia Rodriguez – Fredrik Söderqvist.
Första halvlek
Det hann gå ungefär två och en halv minut innan Behrang Safari spelade med för små marginaler. Ikenna Kean stal bollen, sprintade fram på sin högerkant och krutade upp bollen i Dahlins bortre kryss. Om Buya Turays 1-0 i femte minuten var en chockstart sist, vad kallar vi då detta?
Ingen panik i MFF dock. Heller ingen desperation, och dessvärre inte heller någon tempohöjning. Första kvarten bjöd inte på något etablerat eller ordnat anfallsspel på Trollhättans planhalva. Inget alls. Vi kom ingen vart, det såg omständligt ut och de lite längre bollarna i djupet var konsekvent feladresserade. Framemot tjugominuters-strecket började det se lite bättre ut, vi vann en del bollar högt, och vaskade fram vår första målchans: Svanberg trampade in i banan och spelade Anders Christiansen, som från just utanför straffområdet skruvade bollen i ribban.
Bara ett par minuter senare kom kvitteringen. Sarfo chippade in i straffområdet och Strandberg nickade fram Jeremejeff som volleysköt i bortre gaveln.
Vi tog tydligare kontroll, men Trollhättan var inte ofarliga när de väl stack upp. Och Behrang Safari hade vissa problem på sin vänsterkant med målskytten Ikenna Kean.
Framåt var Sarfo nära (skottet täckt till hörna) och Strandberg följde upp ett blockat skott med att cykelsparka bollen i stolpens utsida.
1-2 skulle dock komma innan paus. Christiansen lyrade in en frispark som Franz Brorsson knoppade in i mål.
Vi gick till paus i ledning, men det var ingen episk halvlek av Malmö FF direkt. Vi hade svårt att driva upp tempot och avsluten var förhållandevis få. Möjligen är en av förklaringarna att mattan, i alla fall från TV-soffan, såg långsam (ovattnad?) ut. Men också hatten av för motståndet, som visserligen spelade ett kompakt försvarsspel men också försökte gå framåt och hålla i bollen när chansen gavs. Intressant med Carlos Strandberg. Inledningsvis såg han rostig ut, men han hade ett par fina aktioner mot slutet av halvleken. Stolpskottet är nämnt, och han såg också så där obändigt kraftfull ut när han vid ett tillfälle gjorde bort ett par Trollhättan-försvarare och bröt in från högerkanten. Skottet högt över dock.
Andra halvlek
Ett raskare och beslutsammare MFF efter paus? Nja, snarare var det Trollhättan som gjorde ett försök till uppryckning i början av andra. Vi hade ett par tillfällen som fastnade på försvarare, men motståndarna hade – tilläts ha – hand om bollen en del.
En bit in i halvleken fick vi äntligen ett smakprov av Trollhättans egen Rory Delap, Fredrik Söderqvist, som Sydsvenskan varnade för häromdan. Enligt scoutingen finns det ingen i allsvensk spelare som kan kasta lika långa inkast som Söderqvist. Han slängde in bollen i straffområdet, och i efterdyningarna dök det upp ett chansyngel.
Efter en kvart borde det varit 1-3. Strandberg frispelade Christiansen, som obegripligen valde att spela tillbaks, snett inåt bakåt, till Carlos. Hans avslut blev för tamt och fångades lätt av Sachsanidis i mål. Några minuter senare byttes Strandberg ut mot Berget.
Vi kontrollerade matchen. Fast utan att imponera. Vi hade några chanser och ännu fler halvchanser, men det var inte tal om någon kraftigt nedtryckt gaspedal. Trollhättan hade egentligen ingenting av värde eller tyngd, men allteftersom tiden gick blev i alla fall jag både allt nervösare för att det skulle trilla in en onödig kvittering och allt mer irriterad över att vi inte lyckades utnyttja vår rimligen överlägsna förmåga till fart för att döda matchen.
Anders Christiansen blev sittande på plan med en kvart kvar. Vet ej hur allvarligt det var, men han kunde i alla fall gå av för egen maskin – och utan synbart haltande. Erdal ersatte.
Med tio minuter kvar, en sån där situation som fick mig att dra efter andan och Anna Book-likt vifta med händerna framför ansiktet: Franz Brorsson upp i rygg på motståndare, motståndare omkull i straffområdet. Domarens pipa förblev tyst, med all rätt … men det var nån otäck sekund där.
Till sist, eller närmare bestämt när vi nått minut 88, kunde lättnadens suck äntligen dras. Tinnerholm blev upphakad och det blåstes för en alldeles solklar straff. Den placerade Berget i målvaktens vänstra hörn – och Sachsanidis, som såklart sett att straffarna mot Kalmar och AFC lagts i det högra, slängde sig åt fel håll.
Cibicki bytte av Svanberg, och i 90: e minuten spelade Jeremejeff snyggt fram Erdal som chippade in 1-4.
Under tilläggstiden hände intet.
Vi vann, och det är såklart det viktiga. Och det är förstås inte alltid så himlarns enkelt att möta lag från lägre divsioner, med spelare som spelar sitt livs något-att-berätta-för-barnbarnen-match. Särskilt inte när de hamnar i ledning och får vittring på stordåd. Men jag hade på något vis haft lättare att förstå matchscenariot om vi INTE just kommit från en hopklappning mot den allsvenska jumbon. Jag hade nog trott på mer frustande, kompromisslös jävlar anamma i den här matchen. Måhända är det en orättvis bedömning, men på TV såg det långa stunder lojt och trögt ut.
I övrigt kan vi konstatera att alla allsvenska lag som spelade idag gick vidare - utom AFC. Vissa hade besvär: för Elfsborg och J Södra krävdes förlängning, medan både Sirius och AIK fick nöja sig med uddamålsvinster.
Tävlingsmatcher redan i februari-mars 2018 alltså! Rent generellt tar jag ogärna ut saker i förskott, men jag törs ändå göra antagandet att vi kommer att återfinnas på övre halvan av årets allsvenska sluttabell. Det innebär att vi får två hemmamatcher i vårens cupgruppspel. Härligt.
Med det pustar jag ut, och säger tack för visat intresse.