Väsentligheter #5: Svart och vitt och lite grått
Det är dags för det femte avsnittet av (o)väsentligheter, en serie i kanske bara fem delar.
Samtidigt i en annan del av världen, i en annan värld.
På en mörklagd perrong står en kvinna och väntar under en trasig skylt som på det inhemska språket meddelar att det är förbjudet att röka. I munnen har hon därför en tänd cigarett. Hon kisar mot ett inkommande tåg. Röken från kvällsdimman viker undan när fordonet allt snabbare närmar sig kvinnan.
Inga färger syns någonstans. Allt är svart, vitt och grått. En sorgsen saxofon spelar i bakgrunden, men ingen musiker syns. Det märks att kvinnan finner detta underligt.
Kvinnan tar upp något ur sin överdimensionerade handväska, som mer påminner om en resväska. Det är svårt att se vad det är hon slutligen håller i handen, men det kan vara en pistol. En kortvuxen man med kinesiska drag passerar henne och tittar vaksamt. Han rycker inte ens till utan fortsätter gå bort mot en läskautomat. Han stoppar i några mynt och en duns hörs när burken faller ner på botten.
När tåget stannar med en suck öppnar mannen med kinesiska drag burken och dricker girigt. Han ger ifrån sig ett belåtet rapande just som den första av två passagerare kliver ner på perrongen. Passageraren ser sig lojt omkring. Han saknar ett ben. Hans ena hand håller om en tygsäck, den andra är fast förankrad i en krycka.
Bakom honom står en ljushårig pojke. Han kan vara 10, möjligtvis åtta eller 12. Hans ena öga är dolt bakom en tyglapp.
Det går några sekunder. Minuter. En klocka inne i stationsbyggnaden slår 22.00. Pojken rycker till. Mannen med kryckan vaknar till liv. Mannen med kinesiska drag häller i sig de sista dropparna av läskedrycken.
Kvinnan med den överdimensionerade handväskan tar ett steg framåt. Och ytterligare ett. Hon stannar en meter framför mannen, som knappt rört sig sedan han steg av tåget. Hon ler. Han ler. Pojken ler.
Mannen med kinesiska drag undrar vad alla ler åt innan han stoppar i ytterligare några mynt i läskmaskinen. När han fått sin burk nummer två sträcker han på ryggen och kastar en sista blick på sällskapet några meter bort. Sedan går han med bestämda steg mot tågets restaurangvagn och kliver ombord. Han vinkar mot oss som ser på detta från avstånd.
Mannen upptäcker vad kvinnan har i handen och leendet fryser i hans ansikte. Varför, frågar han, varför jag? Varför inte du, säger kvinnan samtidigt som hon tänder ytterligare en cigarett mot den hon redan röker. Sedan skrattar hon. Pojken stämmer in i skrattet. Snart skrattar även mannen.
Är det sant, säger han. Kvinnan nickar och överräcker det svarta hon håller i handen. Det är alls ingen pistol, utan en sko. Jag hittade den på rean som avslutades igår kväll, berättar hon. Det är just en sådan fotbollssko som du vill ha, eller hur? Mannen nickar. En tår rinner nerför kinden på honom.
Efter en tafatt omfamning (mannen är rädd för att bli bränd av kvinnans cigarett) går alla tre därifrån, mannen använder vant sin krycka. Pojken går sist. Han tittar plötsligt åt vårt håll. Och säger, varför är den här världen svartvit? Varför ger ni mig inga färger? Men han ser inte olycklig ut när han ställer frågan. Mer undrande.
Vi har inga svar. Vi försöker förgäves stänga av teven, och häller upp varsitt glas vin. Vinet är rött. Det syns tydligt.