Lagbanner
Väsentligheter #6: Naket

Väsentligheter #6: Naket

Det är dags för det sjätte avsnittet av (o)väsentligheter, en serie i kanske bara sex delar.

Vi brukar säga att vi har vår sommarstuga i den lilla byn Bol, som ligger på den södra sidan av den rätt stora kroatiska ön Brac. Vi har nu ingen sommarstuga utan bor inkvarterade i lägenhet, men innebörden är att vi här förlägger vår sommarsemester, alltid från mitten av augusti och några veckor framåt.

Det är en högst trevlig ort och vi har varit här i så många år att vi kindpussar en del av lokalbefolkningen. Böcker läses, vin dricks, många timmar sömn per natt, fantastiska kötträtter samt en och annan pizza. I huvudsak spenderar vi dagarna på stränder.

Vi har besökt de flesta av dem vid det här laget, men de senaste åren allt mer fastnat för en liten, liten vik inte långt från klosterkyrkan som ståtar på en höjd med en av Europas bästa lägen precis vid vattnet.

I den lilla, lilla viken råder lugnet. Det är en bit att gå, och många ser problemen med den krokiga och steniga stigen mer än belöningen som hägrar. Och så är det en nakenstrand. 

Utan att gå in på detaljer så är där rakat, halvrakat, orakat, hängandes, fast, putande magar, små och tjocka, långa och krokiga, raka, fetma, smalhet intill anorexins gränser... Alla är välkomna, ingen tittar ut någon för dess för- eller nackdelar i den kroppsliga benämningen. 

Ändå, det känns lite märkligt att ranta omkring där totalt avklädd. Ens egna kroppsliga tillkortakommanden är man van vid att sambon på sin höjd får uppleva. Det var några år sedan sexpack betydde något annat än sex burkar ljus öl om man säger så. Men det tar någon dag, innan man hur lätt som helst tar av sig alla kläder utan att blinka och slänger sig i havet som en annan Näcken.

Frihet? Ja, till viss del. 

Vattnet är kristallklart. Stranden småstenig (är det något jag har lärt mig så är det att sand + nakenhet + blåst är en otäck kombination). Igår var det 36 i luften, vattnet någonstans runt 25, 26. Paradisiskt. 

Paradisiskt fram till när vi häromdagen tog fram våra medhavda baguetter (inga skämt om det tack) och började äta. Just som jag tog en rejäl bit och började tugga, sa till Ewa att vi har det allt väldigt bra (jo jag vet, man ska inte prata med mat i munnen men det var bara en liten tugga), gick en man och en kvinna förbi. 

De tittade ner på stranden, letade efter något. Fina stenar att ta med hem eller kasta i vattnet kanske. De gick så som Gud skapade dem bara 60 år senare, någon meter framför oss. De stannade. Fortsatte titta ner. Pekade. Jag hann tänka: "Nej, gör det inte".

Men det är klart att de gjorde det. Självklart gjorde de det.

Böjde sig ner alltså. 

Med rumporna mot oss. 

Att ha mat i munnen samtidigt som man på nära håll får stifta bekantskap med andra människors hemorrojder... Inte så mysigt. Inte särskilt mysigt alls faktiskt.

Jag gav ifrån mig ett tjut så att stora delar av födan sprutade ut ur munnen. Det slutade inte bättre än att en bit ägg träffade mannens rumpa. Han reste sig förvånat upp och vände sig om. 

Jag tittade åt en annat håll, låtsades som ingenting och slängde den sista biten av smörgåsen. Aptiten var försvunnen. Men hemorrojden var om inte annat avlägsnad ur mitt synfält.

Magnus Johansson2017-08-29 21:45:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF