Väsentligheter #7: Cigg
Det är dags för det sjunde avsnittet av (o)väsentligheter, en serie i kanske bara sju delar.
Det stora problemet med att sluta röka är att man efter varje kopp kaffe, varje god middag, varje glas rödvin blir påmind om att något saknas. Njutningen är nämligen inte fulländad utan den där cigaretten efteråt. Det bara är så. Folk som aldrig haft några laster i sitt liv kan säga vad de vill, och det gör många av dem också (högljutt och fyllda av patos, de vet ju bäst minsann), men livet är inte längre detsamma. Inte i det korta perspektivet förhoppningsvis.
Det går inte att förklara för den oinsatte hur det känns. Det är en saknad efter något mer, en saknad som säkert kan vara individuell. Hos mig sitter den i munnen. Jag söker inte smaken av rök, och jag längtar sannerligen inte efter hostan, och lukten i mitt hår är mer av schampo än Camel nuförtiden. Men jesus vad jag ibland skulle ge mycket för att stoppa en cigg i käften och tända på. För att om inte annat få döva den där känslan i munnen som inte går att beskriva.
Men allra mest saknar jag det som jag inledde med, att göra koppen espresso och glaset tinto fullständig med ett rökverk. Göra njutningen full i stället för trekvarts. Jag tror att det en dag går över, och i ärlighetens namn är kampen om att hålla suget på armlängds avstånd inte så märkvärdigt tuff som jag inbillade mig att den skulle vara.
Fast emellanåt funderar jag över om det var så smart att sluta samtidigt med att min största utom-mänskliga kärlek (Malmö FF alltså) har ett uppehåll.
Nu tog jag mer tillfället i flykten än att jag hade planerat det, så frågan huruvida MFF:s icke-matchande skulle påverka min psykiska status var aldrig aktuell. Jag råkade ut för förkylningen från helvetet en vecka efter guldceremonin på Stadion i fjor. Hostan var skrällande, långvarig, intensiv, slemmig. Att röka var det inte tal om. Dagarna gick, blev till veckor och när det äntligen var bra igen och jag inte längre lät som en astmatiker i fullt anfall så hade det gått en månad och jag tänkte, tja det kan ju vara kul att se hur länge jag kan vara rökfri.
Ja, särskilt kul var det nu inte men när det gäller gifter så är det ju kanske främst det kroppsliga välmåendet framför hur ”kul” man har som avgör beslut. Men frågan är om det hade varit bättre om Malmö FF spelat tävlingsfotboll?
Jag tror det ibland. Under säsong, så att säga, fyller man utan problem sitt liv med att åka på matcher, titta på tabeller, diskutera senaste matchen, ta ut kommande startelva, vädret är oftast bättre vilket gör att du är utomhus och aktiverar dig på ett annat sätt…
Fast så är det ju då det här med nervositeten kring matcherna. Som rökare låg jag på runt sex till åtta cigaretter om dagen de dagar då alkohol inte var inblandat. Jag försökte att aldrig slentrianröka utan hålla mig till ”efter-frukost-ciggen”, ”efter-förmidagskaffe-ciggen” och så vidare. Det var bara det att på matchdagar fanns det inga sådana regler. Då var det all in. Det handlade troligtvis om runt sex till åtta kring varje match i stället för per dag. ”Nervositets-ciggen”, ”halvtids-ciggen”, ”fira-segern-ciggen” alternativt ”dränka-förlusten-ciggen”.
Cigaretterna blev en livboj under matcher, om än en falsk sådan. För inte blev jag mindre nervös av att röka. Inte hjälpte en cigg mot tyngden i hjärtat och hjärnan vid en förlust. Den hjälpte dock alltid när jag stod med en öl efter en seger, för då var det som sagt fullödig njutning.
Så jag vet inte. Kanske var det bra att sluta när tillfälle gavs utan närmare tanke på vad Malmö FF håller på med för tillfället. Jag tror det. När man är redo så är man.
Jag trodde också att livet skulle bli rätt tomt utan mina Camel, och det blev det väl delvis också. Men så sakteliga släpper det. Gångerna då jag desperat längtar efter en cigg, gångerna då jag har den där känslan i munnen som jag inte kan beskriva, kommer allt mindre tätt.
Nu blickar jag framåt… Eller, det där lät nyreligiöst. En sån person som jag inte vill vara. Jag tänker inte förmana folk att sluta röka, det är upp till var och en, och jag ska ärligt säga att om jag fick garantier för att det vore riskfritt så skulle jag tända en cigarett här och nu. Och som jag skulle njuta; det är ingen idé att låtsas något annat. Jag älskade att röka. Nikotin, mon amour!
Men jag hatade att vara beroende. Jag hatade att lämna middagssällskap under en diskussion om något intressant bara för att jag skulle gå ut och ta ett bloss. Jag hatade att sitta på flygplan och lägga upp planer på hur jag skulle hinna med en cigg i mellanlandningen. Hur jag la upp dygnets aktiviteter för att få in de nödvändiga rökpauserna. Jag hatade att jag blev irriterad på sambon för att hon inte förstod att jag behövde en kaffe och cigg NU OMEDELBART så sluta prata med den där människan och följ med hem. Beroendet. Inte så kul.
Men med blickar framåt menar jag mot vad som komma skall. Matcherna, resorna, nervositeten, gemenskapen, glädjen och stoltheten. Livet som fylls av detta, livet som det också kan vara. Inte alltid fullständig njutning, men tillräckligt ofta för att jag inte ska behöva en cigarett för att känna det. Lyckas det så har jag min kärlek till Malmö FF att tacka för det till stora delar. Vi får se hur det går.
