Vi tycker om MFF: Ilska, besvikelse och mörker

Himmelrikets panel pratar om Swansea-MFF, HBK-MFF och så tidernas bästa nordiska spelare.

Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Micke Frohm
Journalist sedan 25 år tillbaka. En hel del av dem på Arbetet, en del som frilans och sedan 1998 redaktionschef på Allas i Malmö. Har följt MFF i princip sedan Bosse Larssons första år - om inte på plats så åtminstone med ett öra på sportradions sändningar.

Magnus Hertonsson
Har följt MFF sen mitten av 80-talet men började först gå mer frekvent i början av 90-talet. Tycker förluster är mycket tyngre än vad segrar är härliga, vilket inte är helt hälsosamt.

Del 1 av mötet med Swansea avklarat. Vad är dina känslor efter matchen och inför returen på torsdag?

Micke:
Ilska, besvikelse och mörker. Det känns så trist att en domartabbe ska bli avgörande på den här nivån. Efter straffmissen får Swansea en energiboost samtidigt som MFF tappar i uppmärksamhet. Pang så blir det 0-2 och 0-3 och sen handlar det ju bara om att försöka hålla nere siffrorna till hemmamöte. Tungt, tungt, mycket tungt. 0-4 gör det näst intill omöjligt.

Magnus:
Mög.Vi är med bra i första halvlek. De gör 1-0 när Helander halkar annars skapar de inte mycket mer.

Domaren missar en solklar straff i början av andra och i minuten senare, när vi är förbannade på domaren, gör de 2-0 bara för att göra ett till när vi fortfarande har fokus på domaren.

Med 4-0 i slutet är detta mötet dött, tyvärr.I returen tycker jag att vi spelar med b-laget och därmed fokuserar på det väldigt formstarka AIK hemma. Allsvenskan är så mycket viktigare än att avsluta snyggt i EL-kvalet.

På söndag väntar match mot HBK på bortaplan. Ett klassiskt möte mot alla spelares moderklubb. Vad förväntar du dig av matchen? Klar seger och guldjakt igen eller nytt poängtapp och få stå kvar på perrongen när tåget går?

Micke:
Jag hoppas att Malmö kan ta en trepoängare. 1-0 är väl ett bra och klassiskt resultat mot den andra Hodgson/Hougton-inspirerade klubben i allsvenskan. Risken är dock överhängande att ”Moderklubben” i sin desperata jakt efter poäng brottar ner oss till ett oavgjort resultat. Men jag hoppas naturligtvis att Rantie avgör med en dribbling likt den på hemmaplan.

Magnus:
HBK tillhör definitivt de lag som vi bör slå såväl hemma som borta. Vi misslyckades med det hemma (1-1) men premiärer är premiärer.

Vi kommer säkert vara spelförande och HBK kommer kontra med sin islänning i spetsen.

Jag förväntar mig ingen enkel match, men en seger är ju definitivt ett måste om vi ska hänga med i guldstriden.

Swansea har en av tidernas bästa spelare som tränare - Michael Laudrup. Åtminstone om man tittar på Norden. Själva har vi ju haft några hyfsade spelare –Zlatan, Bosse och Patrik är kanske de mest framstående svenska. Men även Jari Litmanen exempelvis.
Listdags! Ranka de fem bästa nordiska spelarna någonsin - Motivera samtliga med någon kort rad.

Micke:
1. Bosse – Bosse storhet låg i hans förmåga att läsa spelet och göra precis det som krävdes i nästan varje situation. När han spelade i anfallet så gjorde han mål. När han spelade på mittfältet, levererade han assists och spelade han mittback så stoppade han Crujff & co. Slog han en hörna, så skruvade han den direkt i mål och slog han en straff så satt den där den skulle! Allt detta gjorde han utan åthävor, det enda han krävde var att få ta en cigg i pausen.

Zlatan – Ja, han är så lik Bosse i nästan allt. En härförare i vilket lag som helst och med samma kvaliteter som Bosse. Till för några månader sedan var Bosse fortfarande obestridd Kung, men efter den långes uppvisningar mot England och i PSG har han nu tagit sig upp på samma nivå. Tänk; två av nordens bästa spelare kommer från Malmö – det är stort! Det som skiljer är väl egentligen bara imagen – och Zlatans fenomenala fysik och internationella framgångar!

3. Laudrup – sju ligatitlar i Serie A (Juventus), La Liga (Barcelona 4, RM 1) och holländska ligan (Ajax), en Champions League och en massa andra bucklor säger väl egentligen det mesta. Förutom hyfsat målfarlig (för att var mittfältare) var Laudrup också en enormt skicklig strateg och en elegant spelare. Han liksom gled fram över gräset och fick motståndarna att se så klumpiga ut. Hans framspelningar och stora arbetskapacitet gör honom också till en av Nordens största.

4. Schmeichel – Utsedd till världens bästa målvakt två gånger gör Schmeichel självklar på den här listan. Ingen annan målvakt har väl så stått som galjonsfigur för en klubbs framgångar som han. Under sina år i Manchester United (1991-1999) vann han PL 5 gånger, FA-cupen 3, Ligacupen 1 och Champions League 1. Han hann också med att bli Europamästare med Danmark 1992 och utsedd till världens bästa målvakt 1992 och 1993. Peter Schmeichel regerade sitt eget straffområde totalt, där var han både kung, kejsare och tsar på samma gång. Hans styrkor: modet, reflexerna, smidigheten och speluppfattningen. Fråga mig inte om hans svagheter, för vad jag vet så hade han inga (det kan nog Arsenals straffläggare Dennis Bergkamp intyga). Schmeichel var helt enkelt komplett. Det är inte för inte som han fick smeknamnet ”Peter den Store”!

5. Jari Litmanen – Litmanen visade Europa under framförallt 90-talet att finnar och fotboll visst går ihop. Framförallt fick holländarna i Amsterdam njuta av hans storhetstid i Ajax. Fem liga, två cup och Champions League pratar man inte bort i första taget. Litmanens var tvåfotad, dvs han kunde driva bollen och dribbla med både höger och vänster. Och visst, han gjorde de flesta målen med högerdojjan (vem minns inte frisparken mot Dif 2006?), men känslan i vänstran låg inte långt efter, något han visade efter behov. Han var också en mästare på att ”springa rätt” och blev därför också väldigt målfarlig även som mittfältare. De exceptionella framgångarna på fotbollsplanen har förlänat den gode Jari en staty i födelsestaden Lahtis!

Magnus:
Jag väljer att ta ut spelare som jag har sett spela och då mitt fotbollsintresse startade 87/88 och jag inte började gå på fotboll förrän tidigt 90-tal så tar jag inte med Bosse Larsson (som rent meritmässigt lätt tar sig in här annars).

1. Zlatan Ibrahimovic.

Har vunnit så oerhört mycket och tokdominerat i landslaget de senaste åren. Saknar bara CL-titeln (landslagsmedaljer är svårt att rangordna då du måste tillhöra en stark nation/generation).

2. Jari Litmanen.

Var briljant i Ajax och visade i MFF hur fantastisk fotbollshjärna han hade, trots att kroppen var sliten och långsam, så hittade han alltid fria ytor och var nog den bäste spelare jag sett i Allsvenskan. Tyvärr i alldeles för få matcher.

3. Michael Laudrup.

Rätt hyfsad i Serie A och i La Liga. Synd att han nobbade landslaget 92. Hade varit fint o se honom med brorsan Brian, Schmeichel, Faxe, Povlsen & co.

4. Patrik Andersson.

Dominant i landslaget. Dominant i Bundesliga (Mönchengladbach nobbade tom Real Madrid en gång). Vann CL.

Var strålande även han när han vände tillbaka till MFF. Alltid en tanke om nästa situation. Majstorovic som då var så hyllad, såg ut som en korpspelare i jämförelse vad det gäller spelförståelse.

5. Jonas Thern och Brolin.

Delad plats.

Thern: Var briljant i MFF och sedan i Benfica. Ersatte Maradona i Napoli. Simons far.

Brolin: Fantastisk när han var i Italien. Synd att hans karriär spolierades när han pajade foten när han slog det där inlägget mot Dahlin.