Vi tycker om MFF: John Alvbåge bölar i 90 minuter
Veckan efter guldet drar sig mot sitt slut och vi diskuterar Supercupen, guld och säsongen. I veckans trio återfinns en Magnus, en Henrik och en Ulfstrand. Inte illa det!
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Henrik Sjöström
Henrik har jobbat för Himmelriket och med Fan-TV under många år. Följer MFF slaviskt från Stockholm tillsammans med andra exilare.
Magnus Hertonsson
Har följt MFF sen mitten av 80-talet men började först gå mer frekvent i början av 90-talet. Tycker förluster är mycket tyngre än vad segrar är härliga, vilket inte är helt hälsosamt.
David Ulfstrand
Exil-MFFare boendes i Stockholm och som följt Himmelsblått sen mitten av 70-talet. Är en fotbollsallätare som gärna ser andra lag och ligor även om det riktiga fotbollshjärtat bara börjar dunka på allvar när MFF spelar.
Guldet och firandet är i hamn, och nu väntar en välförtjänt vila för mästarna. Eller vänta nu.. Nähä.. Det är tydligen match på söndag. Så.. Hur taggad är du inför supercupen och vad förväntar du dig av matchen? Hur går det?
Henrik:
Det där med ärevarv är ju trevligt. Vi är så mycket bättre än IFK Göteborg och jag slår dem gärna en extra gång innan vi summerar säsongen. Supercupen känns väl knappast som en klassiker, men en titel är en titel är en titel. Och vi tar hem den, med övertygande 4-1 och John Alvbåge bölar i 90 minuter.
Magnus:
Inte speciellt. Men tack vare att vi ska möta IFK Göteborg finns där trots allt en viss nerv.
Men man får ta det för vad det är. Det är en plasttitel. En träningsmatch. Vinner vi Supercupen, kommer jag inte att fjönta mig med att vi vann två titlar 2013. Vi har vann en titel 2013, oavsett hur det går mot IFK Göteborg på söndag.
Jag kan icke begripa varför man har lagt denna tramsecup efter säsongens egentliga slut.
Intresset är lågt, tippar på kanske 3000 personer.
Allsvenskan är till ända.
Givetvis ska denna match spelas helgen INNAN Allsvenskan drar igång.
Då har man ju gått en hel vinter utan allsvensk fotboll och man törstar efter att få se sitt MFF spela.
MFF-IFK Göteborg den sista lördagen i mars och det hade kommit över 10 000 personer.
Hur det går? Om MFF-spelarna är motiverade vinner vi utan tvekan mot ett extremt formsvagt IFK Göteborg, som dessutom saknar den sympatiske Hysén.
Annars kan det gå hur fasen som helst.
Tips: 1-0 efter mål av Hamad.
David: Jag är magnifikt icke laddad inför Supercupen. Det finns en poäng att ha en sån här match inför seriestarten när man är nyfiken på hur bra lagen/laget är efter en lång vintersäsong. Att spela en “jippomatch” en vecka efter seriens avslutaning är vansinne. Gör om gör rätt, lägg matchen helgen före Allsvenska starten 2014.
Efter den långa väntan fram till 2004 har gulden kommit i trevligare takt. Om du rankar gulden i MFF-historien (eventuellt de du själv upplevt - men ok att gå längre tillbaka). Ranka de tre bästa och motivera dem!
Henrik:
Guldet -04 var verkligen speciellt. Spänningen i hela Malmö under hela säsongen var olidlig. Inför den avgörande Mjällbymatchen hade jag skaffat min första mobil med videokamera. Man hade väl 16 megabytes minneskort eller nåt. Jag använde alla till att filma mig själv, bölandes på läktaren av glädje.
Guldet -10 var riktigt fint, men jag missade sista avgörande matchen och kunde knappt följa den på radio. Fortfarande arg för det. Men guldet i år har något oerhört fint över sig. Den unga truppen, den excentriske tränaren och det fantastiska spelet. Och en supporterskara som håller så makalöst hög nivå, både vad gäller ramsorna och ljudnivån men också i direkt betydelse med sitt tålamod och ofta avgörande inställning till sista matchminut.
Guldet 2013 vanns gemensamt och alla tog sitt ansvar.
Magnus:
Då jag bara var 11 år när vi vann guld 1988 så minns jag inte alls mycket. Men 7-3 är ett respektabelt resultat.
Och att berätta nostalgiskt om guld man inte har upplevt känns konstigt.
Så jag väljer de tre jag har upplevt och varit en del av:
1. 2004 - Vi hade inte vunnit på sjuka 16 år. Höiland får slå in straffreturen och det målet kommer jag inte glömma förrän jag är gammal och dement. Om ens då. Jag såg om matchen på TV för någon månad sen och hade helt glömt bort att vi hade flera avslut i virket (tre stycken?). Det enda jag mindes var vårt mål och Lukanovics gula kort.
Och det var knappast ett enkelt guld att ta. Bjärred gick mycket skadad, Majstorovic lämnade och Igor (denna tragiska historia) misskötte sig till den grad att han fick sparken. Dessutom tramsade vi med trebackslinje under våren.
2. 2010 - En helt sanslös kamp mellan MFF och HIF. Bägge lagen var ruskigt bra och egentligen förtjänade väl båda två guld, sett till poängskörden.
Men vi var bäst av de bästa och 67 poäng med 35 plusmål leker man inte bort. Vårt höstspel denna säsong leker man inte heller bort.
Intressant att MFF och HIF hamnade sjua respektive åtta säsongen innan.
3. 2013 - Med detta unga lag vars spel som hackade rejält under våren, trodde jag aldrig att vi skulle vinna guld. Framförallt inte när Rantie gick och vi inte hade en naturlig ersättare vad jag kunde se. Men istället så blev spelet allt bättre (redan med Rantie) och Guille utvecklades till en klassforward.
David:
1. Torkan tar slut - 2004 - 16 års osedvanlig svår titeltorka tar slut. Det avgörs i sista omgången och arvfienden IFK Göteborg hjälper oss till guldet efter att Ölme Johansson sätter en straff mot Halmstad. Känslorna efter matchen, festen på Möllan och den outsläckliga glädjen var obeskrivlig.
2. Den personliga triumfen - 1986 - vi mötte AIK i finalen (jävla hockeyslutspel, men ändå). Jag bodde i Uppsala och umgicks med flera personer som höll på AIK och såg dessutom de bägge finalerna med en av dessa (förstår fortfarande inte varför vi gjorde det). AIK vann första mötet med 1-0 och snacket under veckan som gick kan ni ju bara föreställa er. I den andra matchen i SM-finalen körde MFF över AIK med 5-2 och Lasse Larsson gjorde 3 mål och Mats Magnusson 2. Tiden efter den matchen var underbar för en MFFare boendes i AIK-land.
3. Champagne - 1988 och vi kör över DIF hemma med 7-3 i avgörande matchen. Upplagan med bland annat Dahlin, Ljung, Lindman, Borg och Sveriges numera överlägset bästa sportchef Ågren var magnifik.
Om vi tittar tillbaka lite från säsongen. Vilka är dina tre höjdpunkter?
Henrik:
Det finns egentligen 90 höjdpunkter man kan rabbla direkt men jag ska välja tre betydelsefulla för mig.
Tokelo Rantie - en sådan virvelvind har jag inte sett tidigare. Otroligt underhållande trots att han var så oskolad. Målet mot Elfsborg där han springer 74 meter MED boll i typ 85e minuten och kör "peta-spring-finten" på Niklas Hult som framstår slö som en manet, för att sen runda målvakten och avgöra matchen. Vilken underhållning.
Filip Helander - Killen ser så apatisk ut på plan att jag ibland blir orolig att han ska äta upp någon. Snabb, placeringssäker och total orädd för allt. Men framförallt apatisk och jag undrar ibland ifall inte psykolog-Sverker också undrar vad som pågår i Helanders huvud under match. Så länge han spelar som han gör så får han vara hur apatisk han vill. Påminner om Drago (Dolph Lundgrens karaktär) i Rocky-filmerna.
Den tredje är punkten blir den mentala styrkan i laget. Att vinna i näst sista omgången på det sättet kräver sin mentala kapacitet. Med Jiloan Hamad har MFF visat upp mental styrka säsongen igenom. Vem tar över det ansvaret från och med nu? Norling har förmodligen svar på det.
Magnus:
1. När vi krossade HIF på bortaplan (3-0). Det var en defilering som hette duga. Och då kom ändå HIF rejält billigt undan.
2. Segern mot AIK borta (1-0). Vi gör inte direkt vår bästa match offensivt, men defensiven var riktigt vass. AIK skapade inte mycket att hänga i julgranen. Det var främst några (förvisso bra) långskott. Sen ska det givetvis påpekas att vi hade flyt att deras mål underkändes felaktigt (men det skulle ju jämnas ut under säsongen, med tex IFKGs kvitteringsmål efter tackling i ryggen samt Ranties onsidemål som vinkades av felaktigt.
3. 2-0 segern borta i Borås. Av någon anledning hamnar denna först på tredjeplats, trots att det var här vi säkrade guldet.
Det har nog göra med att vi skulle ta hem det här oavsett hur det gick i Borås, samt att vi var så mycket bättre under matchen (sett till skapade chanser var vi ju överlägsna) vilket gjorde mig förvånansvärt lugn under matchens gång.
David:
AIK-MFF, 0-1, på vägen till matchen på FriendZzzz så pratade vi exilare om att det finns inget skönare än 1-0 segrar. På vägen därifrån så konstaterade vi att det finns något som är skönare än 1-0 segrar och det är oförtjänta 1-0 segrar.
KFF-MFF, Malmö åkte till ett Kalmar som inte förlorat hemma under säsongen för en riktigt svår match. Vi åker därifrån efter att ha avfärdat hemmalaget med 1-4, mästerligt spel under stora delar av matchen och höjdpunkten är så klart när Gische gör sitt första mål för säsongen och är så tagen att han börjar gråta. Anade vi redan där var guldet var på väg?
IFE-MFF, Malmö gör en strålande match på balkonggräset i Borås och säkrar den allsvenska segern. På sättet som MFF klarade av årets (möjligtvis?) svåraste match och faktiskt vann på en arena där vi aldrig vunnit tidigare lovar mycket inför framtiden och gör dessutom att man kan avfärda eventuellt struntprat om icke värdiga mästare som okunnigt nonsens.
