Vi tycker om MFF: Lite som att gå in på en dejtingsajt samma kväll som ens tilltänkta fru gör slut utan att berätta varför.
Säsongen är över, men fotbollssveriges finaste panel fortsätter oförtrutet framåt. Denna veckan diskuterar de bland annat Norlings avsked och vem som borde ta över.
Himmelriket presenterar stolt veckans panel:
Christopher Overton
Legendarisk tidigare redaktör på Himmelriket. Numera främst MFF-tyckare med musikalisk touch.
Ulf Österlind
Världens enda enbenta fotbollsspelare med två vänsterfötter. Skribent till vardags, tidigare redaktör för MFF Supports medlemstidning Nr tolv, zlatanist, nästanmusiker och tidigare medlem i Himmelrikets redaktion. Gillar varken Depeche Mode eller Dire Straits särskilt mycket. Däremot uppskattar han en kopp kaffe, öl, maltwhiskey, bluespentan, distade gitarrer och ostmackor.
Rikard Norling lämnar plötsligt posten som tränare i Malmö FF. Beskedet kan tyckas vara oväntat, då Rikard så sent som samband med guldmatchen i Borås deklarerade att han ämnade sitta kvar även över nästa säsong. Vad är dina första tankar om Rikards avsked? Och för att titta framåt, vem bör ta över?
Christopher:
Jag tror inte någon trodde att Rikard Norling skulle vara tränare hos oss en längre tid. Hela Norlingperioden präglades på något sätt av en dunkel dimma av osäkerhet från båda håll, en slags känsla av att ingen av parterna kände sig riktigt bekväm i situationen. Och det är ju typiskt att avskedet skulle komma i ett läge när Rikard själv sagt att det blir en säsong 2014 också, när klubben äntligen yttrat något som liknade ett fullt förtroende och en organisationsförändring presenterats som låg nära till hands att tro att den var som gjuten för en tränare med managerambitioner.
Sedan avskedet har massvis redan skrivits – och att kommentera nu men en ny infallsvinkel känns som när den tredje jurymedlemmen i Sveriges mästerkock ska försöka ge sin input när de två andra redan konstaterat att lammet inte var genomstekt. Men om jag bara ska försöka konstatera en sak, så är det att MFF måste lära sig en viktig läxa (oavsett om det var grunden för Rikards farväl eller ej): En medarbetare måste känna förtroende från organisationen, tills den dag förtroendet inte finns. Och förtroendet måste komma odelat från ledningen – eventuella andra åsikter måste förbli fördolda. Att som tränare hela tiden känna att stödet är på gränsen till att inte finnas, att det i smyg(?) letas efter ersättare när man fortfarande är ansvarig, att klubben har så förbaskat svårt att säga till media, rakt ut, ”Rikard har vårt fulla stöd, han gör ett fantastiskt jobb. Sluta nu med era spekulationer.”, det är något som vår nye tränare inte får lov att uppleva.
Efterträdare? Tja, ska vi snacka om tydlig röd tråd i vår filosofi så är väl Pep Clotet Ruiz ett bra val. Tror han och Danne hade varit fantastiska. Sen har vänner och kollegor med bra koll på grannländerna, förtäljt mig att en snubbe vid namn Hjulmand i FC Sydsydvaestlollandfalster alternativt Strömsgodsets tränare (Deila, heter han visst), vore kanon. I vilket fall, det är för tidigt för mig att bli upphetsad över vår nye tränare – lite som att gå in på en dejtingsajt samma kväll som ens tilltänkta fru gör slut utan att berätta varför.
Ulf:
Jag blev förvånad. Men vid närmare eftertanke så.... Rikard Norling säger själv att han är en passionerad person, att det är passionen som driver honom. Passionerade personer lever som jag ser det nära sina känslor och får bränsle från dem. Därför tolkar jag hans avhopp som en form av hämnd för den oförrätt som jag tror att han upplevde när han blev ifrågasatt, och närmast petad, två gånger av styrelsen under sin tid i klubben.
Dels efter bråket med Ågren, som jag i och för sig tolkar som att Norling fick i uppdrag att göra ett förslag till verksamhetsplan som kunde spara pengar och när han gör det får han skäll för att försöka skaffa sig makt istället för ett erkännande för att ha sparat in en miljon. Sedan även under sommaren när det tydligen var mer eller mindre klart att han skulle få gå efter säsongen. I grytan finns ju också hans avsked ifrån AIK under mindre smickrande former, något han troligen inte vill vara med om fler gånger. När sedan MFF tar guld kan de inte sparka honom. När han sitter i förarsätet tar han beslutet att avgå, meddelar detta och ensam på sin kammare höjer han näven i luften och utbrister: Där fick ni era jävlar.
Eller så har han ett annat anbud....
Jag har ingen koll men om inte Pep Clotet Ruiz, precis hade signat ett avtal med Swansea hade jag tyckt att han var rätt man.
Silly Season har redan dragit igång med allt vad det innebär och självklart har andra klubbar fått upp värvningsögonen för våra guldpågar. En som av förklarliga skäl är väldigt intressant på marknaden är Miiko Albornoz. Hans vara eller icke-vara i MFF är ännu en infekterad fråga för många. Hur ställer du dig till en eventuell försäljning av Miiko?
Christopher:
Ska jag vara helt ärlig – jag tror inte att det går för mig att besvara den frågan. Därför att den är så otroligt komplex och går att älta moraliskt fram och tillbaka till dess att syrenen blommar igen.
Om Miiko skulle bli såld, så skulle jag säga; ”Grattis Miiko, stort lycka till!”. Och hoppas att klubben fortsätter att jobba hårt med sin värdegrund, trots att den person som gjorde det arbetet än mer angeläget, inte är del av klubben längre.
Ulf:
Om Miiko ska säljas ska vi ha betalt så att vi är nöjda. Han är en lovande back, med fin teknik - ibland på gränsen till våghalsig, och dessutom verkar han vara på väg mot landslaget. Det är som vanligt för lag i Allsvenskan, pengarna talar och får vi tillräckligt betalt. Sälj!
En affär som redan är klar är att Ivo Pekalski lämnar för BK Häcken. Hans tid i MFF har verkligen bestått av höga toppar och djupa dalar. Den enastående säsong han presterade 2010 står tyvärr i skuggan av de enorma skadebekymmer han lidit av. Vad blir ditt bestående minne av Ivo?
Christopher:
På ett sätt tror jag Ivo är glad att Norling sa upp sig, man kan lugnt säga att fokus från Ivogate försvann. Vilket var skönt, därför att om vi pratar bestående minnen så vill åtminstone inte jag ha bitterhet som eftersmak på den så fina anrättningen Pekalski. Vår eminenta forumgäst från Sundsvall, signatur ”Vintertullen”, skrev följande kommentar efter Ivos uttalanden i kvällspressen:
”Rent mänskligt tycker jag att det är svårt att inte ha medkänsla med Pekalski. Han var en ung spelare med en glimrande framtid som burit ett guldlag på sina axlar. Därefter följer ett skadeelände, som både han och MFF ville få ett snabbt slut på. Det blir inte så, tiden går och snart värderas han på ett annat sätt, han blir ett frågetecken. Det fortsätter i samma riktning och helt plötsligt är det ganska länge sedan han var lagets bärande pelare. Klubbledningen ser i bästa fall hans tillfrisknande som en bonus, de kan som många påpekat inte vara sentimentala. Det är en stor omställning för en ung människa att genomgå en sådan förändring av statusen i den grupp som troligen betyder mest för honom. Att gå skilda vägar blir den logiska konklusionen, men något som smärtar för Pekalski, inte något som han snabbt lägger bakom sig. Han säger mer i offentligheten än han borde ha gjort. Men jag vet inte hur många av oss här som skulle ha haft bättre självkontroll i en motsvarande situation, om man fått en mikrofon under näsan.”
Det sammanfattar helt och hållet min åsikt avseende eftermälet.
Det rent sportsliga starkaste minnet är Pekalskis nickmål, 2-0, i hemmaderbyt mot Helsingborg 2012. Firandet efteråt, där Ivo i brist på inövad målgest gjorde något slags mellanting mellan Brian Laudrups klassiska ”lägga-sig-på-sidan” från VM 1994 och en sprattlande rygg/röv-glidning på det våta gräset, är fortfarande underbart att se…
Ulf:
Hans fina spel under guldsäsongen 2010, ett spel som kunde lett honom långt. Tyvärr verkar han inte ha den kropp som krävs för att klara de påfrestningar som finns i elitfotboll. Väldigt trist men 2010... Då var han lysande.
