Vi vet, vi kan: Pirret innan matchen
Några av mina starkaste ögonblick i livet har jag upplevt på fotbollsarenor; både i Sverige och utomlands. Många av dem är också förknippade med Malmö FF. Som en augustikväll för åtta år sedan...
Matchen mot Zalgiris på onsdag kväll har potential att bli stor; något att minnas; något att berätta för barnbarnen. Men vi börjar för nio år sedan.
– Det är vi som är stormen, sa Guillermo Molins hösten 2013 när MFF slog Elfsborg borta och tog klubbens 17:e SM-guld.
Vad han inte visste då, och inte vi andra heller, var att det var egentligen då som allt började. Det var på plats i Borås som trycket skruvades upp till det som blev “Hexenkessel” i augusti 2014. Läktarinsatsen i Borås 28 oktober 2013 var sjuuuk.
Stormen och guldet i Borås ledde till CL-kval 2014 som inleddes mot lettiska Ventspils, som liksom Zalgiris i tisdags pressade Malmö i hemmamatchen. I andra omgången förlorade vi borta mot Sparta Prag med 2-4. Och känslan var att det här kunde gå.
Inspirerade av läktarinsatsen 2011 i matcherna mot Glasgow Rangers och Dynamo Zagreb, där MFF var ett mål ifrån att gå till CL-gruppspel, mobiliserade de större supportergrupperna en kampanj för att dra folk till Stadion. Och som de lyckades med Sparta Prag (“Hela stadion ska gunga”) och RB Salzburg (Hexenkessel).
Prag-matchen 2014 kunde jag inte gå på, men hemmamatchen mot Salzburg den 27 augusti var självskriven. Lyckades få biljetter till både mig själv, min bror och pappa, i hörnet ovanför Salzburg-klacken.
Hela tågresan ner från Mariefred var ett enda nervpirr. Försökte jobba men det var stört omöjligt. De olika supportergrupperna runt MFF gjorde ett fantastiskt jobb att piska upp stämningen och sociala medier var fullt med bilder, filmer och annat. Gjorde ett nytt jobbförsök. Inte en chans.
Kom till Malmö vid 15-tiden. Matchen skulle börja 20:45. Om det var pirrigt på tåget var det inget mot vad det var i Malmö. Det var elektriskt. Himmelsblå kläder överallt. Förväntan dallrade i luften. Det märktes rent fysiskt i kroppen att det var match ikväll.
Vi hoppades självklart att det skulle gå vägen. Visste att det kunde gå. Samtidigt visste vi alla att Salzburg var ett bra lag. Ett riktigt bra lag. Men det darrade i klubben. Det ryktades att stjärnanfallaren Sadio Mané inte följde med laget till Malmö eftersom han påstods flytta till Liverpool.
Förhoppningen växte. Kunde det gå? Pirret innan match var obehagligt skönt. Klart det kunde gå. Men…
Vi vet alla hur det gick. Minnesbilderna från matchen är fragmentariska - av förklarliga skäl. Vi pendlade mellan hopp och förtvivlan. När domaren blåste av grät vi av glädje. Vi trodde inte våra ögon.
Jag var helt slut i kroppen. Det kändes som att jag sprungit ett maratonlopp. Vi cyklade hem i den svala Malmönatten. Utan att tala om det (inte jinxa) hade min bror lagt en flaska champagne på kylning. Stolta, glada och rörda drack vi champagne den natten.
Den hösten spelade vi CL-gruppspel mot Olympiacos, Atletico Madrid och Juventus. Man fick gnugga sig i ögonen och nypa sig i armen för att fatta att det var sant. Vi spelar i Champions fucking League!
Matchen på onsdag är inte bara för dig eller för mig. Matchen på onsdag är för vår historia och för vår förening. Den är för Eric, för Håkan, för Todde och för alla andra himmelsblå hjältar.
Seger mot Zalgiris ger oss inte bara ett CL Q3. Det gör också att vi är garanterade ett gruppspel i minst Europa Conference League.
Det är dags för Malmö att sluta upp bakom klubben och laget och lyfta fram killarna till seger mot Zalgiris. Matchen har potential att bli en stor match i klubbens historia.
Kom igen nu Malmö!
PS. Behöver du mer inspiration? Lyssna på WWWK nr 55 och 56, där Erik Niva och Håkan Andreasson under runt fem timmar initierat och detaljerat beskriver hur det gick till när MFF gick till det första CL-gruppspelet i klubbens historia i augusti 2014.
