Zlatan och jag
Jag minns det som igår, den första kontakten med honom. Sydsvenskan lyfte fram lagets två supertalanger i en införartikel den hemska säsongen 1999. Artikeln handlade om Zlatan och Tony och de två tonåringarna var sådär härligt kaxiga och skämtade om vem som skulle göra flest mål i matchen. Helt ärligt minns jag inte om vi torskade matchen eller inte och jag minns inte ens om de fick hoppa in eller starta, men artikeln minns jag.
Att växa upp i Malmö i början av 90-talet för mig var speciellt. Mina föräldrar hade kommit till Sverige i mitten av 80-talet utan någon aning om hur deras liv skulle bli men de försökte göra sig hemmastadda så snabbt som möjligt och inom några månader hade de en liten familj. Hemma pratades bara spanska, för mina föräldrar visste inte när de fick åka hem och hela livet fanns i ett par resväskor. Inte förrän min syster var på väg packade de upp, här skulle vi nog få stanna ett tag.
Malmö kändes mycket mer homogent på den tiden, i alla fall där jag växte upp och jag kände väldigt tidigt att jag inte kände mig som de andra. De andra var då mina klasskamrater och även om alla inte var helsvenska så talade de flesta svenska hemma. Den där känslan av att inte vara som de andra stärktes av att intr alltid hitta de rätta svenska orden när man beskrev något och att behöva gå till en speciallärare som skulle försöka putsa bort mina latinamerikanska talfel.
Hemma fanns alltid det jag behövde men även om man var ett litet barn så förstod man hur mycket ens föräldrar kämpade. Mamma pluggade samtidigt som hon jobbade med att städa på hotell på helgerna. Pappa jobbade på SAAB-fabriken som lades ner och fick sadla om och börja plugga något helt nytt, från grunden. Även om jag och min syster aldrig saknade något, även om vi aldrig gick hungriga så visste man att det aldrig fanns utrymmen för extravaganser, de flesta av våra kläder var ärvda från äldre vänner.
Jag minns en dag, hela familjen gick till parken som låg nära hemma, den kallades för päronparken för att det fanns några päronträd där och jag och lillasyster ville gärna ha päron så pappa klättrade upp för att plocka några till oss men råkade knäcka en gren. I samma ögonblick cyklade det förbi en gubbe som slängde ur sig något i stil med att pappa kunde flytta tillbaka till sitt hemland istället för att förstöra träden här. Jag har aldrig sett min pappa så knäckt som då och det var fruktansvärt att beskåda som liten grabb. Men så såg det ut på den tiden. En dag när han väntade på bussen för att ta sig till jobb efter att ha pluggat hela dagen så var det någon som cyklat förbi och spottat på honom. Malmö var annorlunda i skarven 80-90-talet, den rasismen som vi ser återvända igen var väldigt öppen där och då.
Det var det Sverige och det Malmö som formade mig. Jag kände mig inte som svensk, kände mig inte som alla de andra. Mina vänner utanför skolan var alla från Latinamerika. I ett sätt att skapa någon form av trygghet för oss så umgicks vi väldigt mycket med andra familjer som flytt till Sverige på samma sätt som vi. Mina vänner var som jag och vi kände oss inte svenska, man hittade en gemenskap hos varandra.
Showtime!
En dag dök det upp en artikel i Sydsvenskan, om två unga killar som kunde göra debut i MFF:s A-lag. Jag minns artikeln som om det vore igår. Killarna såg inte ut som alla andra och de uttryckte sig inte som alla andra. De tävlade med varandra om vem som skulle göra flest mål i debuten. De var härligt kaxiga, vad man då kallade för osvenskt, jag kunde relatera.
MFF på den tiden var inget jag egentligen höll koll på särskilt mycket mer än att jag visste att de existerade. Mitt lag var Inter från Milano som samlade på sig spelare från hela världen och Sydamerika framför allt. Men 1999 åkte MFF ut och jag minns att det gjorde mig ledsen. Pappa hade flera gånger tagit mig till Stadion för att se Malmö spela och jag minns hur härligt jag tyckte det såg ut att vara på Ståplatsläktaren, men hooked va jag inte. Men ändå satt man där hösten -99 och kände sig knäckt för att Malmö åkt ut.
År 2000 spelade vi i Superettan, men det kändes ändå fräscht med en nystart och så hade vi Zlatan på topp. Med sin karisma utanför plan och sin underhållning på plan blev han som en drog för mig. Jag började ta mig till Stadion för att kolla på matcherna. Oftast stod jag och kollade på matchen på storbildsskärmen som man kunde se om man stod utanför Norra. Jag blev hooked i Malmö och Zlatan.
Zlatan blev min stora idol, en kille från samma stad med liknande bakgrund som hade showtime varje gång han spelade. Jag dyrkade honom, det gjorde vi alla. Det dröjde såklart inte länge innan man ändå hörde för första gången att han inte var svensk, iaf. inte en riktig svensk. Och jag kände att ”Nä, det är han inte och ni ska inte heller få honom, han är vår!”
Men Zlatan höll inte med, redan som väldigt ung gjorde han en poäng att han representerade Sverige och var svensk och kände sig som svensk. Det gjorde en enorm impact på en ung kille som aldrig känt sig hemma där han var född, som absolut inte var det när han var i föräldrarnas hemland, för där var jag bara svensken och stack ut ännu mer än vad jag gjorde i Sverige. Om Zlatan är svensk då är jag också det. Inte som alla andra utan på vårt sätt. Självkänslan som växte fram var grym!
Samtidigt hade Malmö också växt och utvecklats. Det svåra 90-talet ersattes av ett 2000-tal med Bo01, Turning Torso, gymnasieplugg och nya vänner från andra delar av Malmö. Det kändes verkligen som att man integrerades, man kände sig mer och mer som svensk, som en riktig Malmöit i takt som att Malmö också fylldes av nya människor som var som jag, svenskar med bakgrund i andra delar av världen. Vi var alla så olika, från så olika bakgrund och med olika historier att berätta men alla hade vi en gemensam nämnare i Zlatan.
Zlatan växte sig stor, han blev enorm. Han tog över Holland, Italien, han kom till Inter! Jag följde honom överallt! Blev sur när han hamnade i Milan, blev arg när han lovade damlandslaget en signerad cykel. Tyckte först det var roligt när han snackade om sig själv i tredje person för att så småningom irritera mig på det. Klarade aldrig av lejonsnacket. Den charmanta pojken man en gång i tiden hade förälskat sig i kändes så långt borta. På planen var han dock fortfarande magisk och man följde honom överallt.
Zlatan och Lennart.
Men i takt med att åldern gjorde sig påmind och de fantastiska insatserna mattades mer och mer samtidigt som lejonmanen bara växte och växte kände man inte längre igen husguden. Jag behövde honom helt ärligt inte längre, jag var inte en liten tonårspojke längre som inte visste vart hans hem var. Jag var vuxen nu. Jag var pappa, jag var lärare, jag var Malmöit och svensk. Zlatan och jag hade gått skilda vägar. Att hans avsked inte kommit något år tidigare kändes bara tråkigt, man vill inte minnas MLS-Zlatan som gör besök hos Jimmy Kimmel. Man vill minnas Zlatan som avgör sitt första derby della Madunnina, sitt första el Clasico. Man vill minnas kingen som förlöser ett helt land med en klack som inte finns. Man vill minnas pojken som i sin första start i Allsvenskan gör två sjuka mål mot AIK och som dribbar sönder Djurgårdens försvar.
Och så dök den upp, SVT:s dokumentär om Zlatan "För Sverige i tiden". Vanligtvis brukar jag konsumera ALLT som handlade om Zlatan på direkten. Varenda dokumentär, varenda bok. Hans självbiografi slukade jag på en och en halv dag. Men den här gången pallade jag inte. Orkade inte lyssna om nån Amerika-äventyr och nån Lejonkung. Men till sist började jag se den i alla fall och helt plötsligt var han där igen: den charmiga pojken som busade runt med Tony i artikeln. Och han berättade sin historia och den historian är hans och ingen annans men den är också din och min och jag satt ute på balkongen och grät och skrattade om vartannat när jag, tillsammans med Zlatan gick tillbaka till 90-talets Malmö. När han berättade om sina föräldrars kamp, deras hårda stil och deras kärlek så var det enkelt att dra paralleller till min egen historia.
Idag behöver jag inte Zlatan. Jag vet vem jag är och vad jag kommer ifrån. Jag älskar Malmö och jag älskar Sverige. Men jag är ganska säker på att jag inte varit allt det jag är och blivit utan Zlatan och för det är jag så oerhört tacksam för. Han är och kommer alltid vara den enskilt största svensken i mitt liv.
***
Fotnot: Krönikan skrevs för ett par veckor sedan, bara dagar efter Zlatan-dokumentären "För Sverige i tiden" men den är ständgit aktuell. Inte minst fick vi se det efter Tysklandsmatchen där Jimmy Durmaz hamnade i skitstormens öga där hans svenskhet ifrågasattes samt de efterföljande dagarna där bl.a.Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi förslog tre olika graders svenskhet.
