Min väg in i den blåvita familjen
Alltid Blåvitts Emma Mellgren beskriver sin väg igenom supporterskapet och hur hon tillslut blev en del av den blåvita skaran.
Det började redan i ung ålder. Det finns bilder på mig när jag ligger i en blåvit sparkdräkt endast någon vecka gammal. Det dröjde dock många år innan de där blåvita färgerna betydde något, innan de gjorde avtryck.
Jag har växt upp med en blåvit pappa. Han har sedan jag var liten präntat in i huvudet på mig att IFK är det lag man håller på. När jag växte upp och bodde i Blekinge kollade jag på matcher lite då och då, mest för att jag spelade fotboll själv, men efter ett tag blev det ett gemensamt intresse, mellan mig och pappa. Vi kunde alltid prata fotboll och Blåvitt.
Det var inte själva fotbollen i sig jag fastnade för, utan allt runt omkring. Kärleken, glädjen, passionen. Atmosfären gjorde att jag ville följa med på fler och fler matcher. Men jag kände att jag ännu inte var en del av supporterskapet. Jag hade aldrig tidigare betraktat mig själv som en blåvittsupporter. Även om jag kunde det mesta om laget, gick på matcher och var allmänt intresserad kände jag att jag inte nådde upp till supporterskapet. Jag kände inga andra blåvita och den enda jag gått på fotboll med var min pappa. Jag räknades inte.
För ett par år sedan satt jag och pratade med några killar i min parallellklass. Jag nämnde att jag hejade på blåvitt och blev bemött med en frågande blick och ett uttalande som fick mig att haja till. “Du kan väl ingenting om fotboll, har du varit på en match?”. När jag sen började prata om IFK, spelarna och matcherna blev de här killarna ännu mer förvånade. “Oj, det trodde vi verkligen inte om dig.” Jag frågade dem varför de reagerade som de gjorde och som tonårstjej mötte jag tydligen inte deras ideal om hur en typisk fotbollssupporter är.
Sen hände något. Jag började våga mer. Våga visa mitt supporterskap och mina tankar kring Blåvitt, vågade tycka och tänka även om jag var ny, och det var det enda som behövdes. Det krävdes inte mycket för att jag skulle välkomnas in den blåvita familjen. Även om jag hade lite svårt att hitta min väg in, är jag otroligt glad över att jag inte backat. För den blåvita familjen är så full av glädje, kärlek och passion, exakt det jag fastnade för i början. Jag har sett en gemenskap som är svår att hitta någon annanstans och jag är så glad och tacksam över att få ta del av den.
Förut såg jag upp till er, den blåvita skaran, men det gör jag inte längre. Nu ser jag upp till oss, alla tillsammans.
