"Misslyckade" Hammarby!
Trettio genomförda matcher är vad som utgör en allsvensk säsong, det har nu spelats tio. Oavsett vad det gäller är en tredjedel av vad som helst en avgörande mängd. Därför skall våra tio spelade matcher givetvis betraktas som avgörande för årets allsvenska och därför utvärderas.
En säsong består av många olika delar. Vissa av dem är så små och korta som tiondelen av en sekund där en avgörande löpning avgör en match i dess kvävande slutsekunder. Andra är långa, som seger- och förlustsviter eller trender vilka varar en hel höst. Jag vill dela in en sammanfattning av Hammarbys säsong hittills under rubrikerna revansch, segertåg och misslyckande. Detta är de tre kapitel som tillsammans utgör den tragikomiska berättelse året hittills varit.
Det ”misslyckade” lagets revansch – Försäsongen
Avslutet på säsongen 2021 var väl på flera sätt det sämsta vi kunnat föreställa oss. Räknar vi in uttåget mot FC Basel i ekvationen så är jag nog inte ensam om att känna människor vilka knappt mäktade med att titta på sammanfattningar, repriser eller nyhetsinslag. Frågar du oss varför är det för att de visar hur vi var millimeter från att gå vidare i Europa, på egen hand sumpade en fjärdeplats i Allsvenskan och som krona på verket behövde i realtid beskåda vår dåvarande huvudtränare göra sig själv till åtlöje och försätta oss i den sämsta av sitsar.
Vi var ett lag som misslyckats med vad vi kunnat och stod där utan en utstakad väg framåt.
Den lösning som kom hette Marti Cifuentes och visade sig trots den sena ankomsten synnerligen snabbt vara vägvinnande. Redan under försäsongen började det pratas på forum, på arbetsplatser, i relationer, mellan vänner och i skolor. Det återkommande bland alla dessa åsikter var det att i år har vi något nytt, vi kan vinna och vi tycks kunna spela fotboll över hela planen. Min mamma, ni på forumet, reportrar, laget själva och alla andra som såg laget spela tycktes unisont kunna se en och samma sak:
Hammarby hade hittat en väg framåt.
Nyfikna på resultaten var vi och för den som gillar segrar så blev årets försäsong i det närmaste en perfekt resa.
Vinst.
Vinst.
Vinst.
Förlust.
Vinst.
Vinst.
Vinst.
Vinst.
Vinst.
För en jävla och förbannad gångs skull tycktes vi klara av det vi sällan gjort: att göra fler mål än motståndaren och därtill sällan släppa in några. Sällan hade vi inlett så här bra tänkte säkerligen många av oss. Sällan hade heller mitt Hammarby så snabbt gått från att definieras som misslyckat, uträknat och överskattat till övertygande, succé eller framgångssaga. Efter träningsmatcher och cupspel stod vi ju i år nästan obesegrade med en säkrad cupfinal och 29 gjorda mål på 9 matcher. Spelet därtill var ju enligt oss bland det bättre som skådats sen jag vet inte vad..?
Plötsligt började Billborns 2019 nämnas i jämförelser liksom Linderoths och Hammarbys ”gyllene era” under tidigt 2000-tal. När någon ifrågasatte om vi skulle kunna göra mål så östes de in som svar. De som tvekade på spelartruppen tvingades se spelarvärden öka med tiotals miljoner. Vi som oroat oss över för betydande och avgörande försäljningar och svaga rekryteringar tvingades omvärdera vad vi egentligen förstod av fotboll. Säsongsinledningen och vår bild av Hammarby anno 2022 tvingades plötsligt att formuleras utifrån en säsongsinledning av den högre klassen där nyss orealistiska önskemål om placeringar blev just realistiska och en sargad självbild läkte snabbare än Jeahze kunde springa.
Det ”misslyckade” lagets segertåg – Säsongsinledningen
En bajare mådde under årets fem första allsvenska omgångar givetvis jävligt dåligt.
Vi skrek på spelare, rasade mot domare, klagade på varenda liten passningsmiss och ordade säkerligen högt om att vi behövde se en annan startelva i nästa match. Jag var inte alls nöjd efter Helsingborg, folk lämnade läktaren mot Mjällby och borta mot Degerfors vet jag många som stängde av sin TV. Här på forumet var väl nästan ingen nöjd men när vi sen sansade oss en aning och tittade på tabellen behövde vi konstatera det faktum att efter fem omgångar hade vi lyckats vinna samtliga matcher och gjorde något vi sällan gör:
Vi ledde Allsvenskan.
Det var klurigt på väg till matcherna för den där inre inbitna pessimisten som vi alla bajare bär på tycktes sökte varenda liten väg ut den kunde hitta. Att vara vinnare är ju inte vad vårt supporterskap utgörs av och därför är varenda liten spricka i självförtroendet och framgångarna ett tillfälle för cynismen och misstron att gro, smitta och söka sina uttryck. Trots att alla dessa saker kunde pressas tillbaka genom segrar, mål och i delar bländande spel så såg de ändå till att ständigt göra sig påminda vid minsta möjlighet. Den där pessimisten hade väntat länge men nog fan skulle dess öppning så klart visa sig. Vår starka start trodde väl ingen skulle vara så länge som den gjorde men inför ett allsvenskt möte mot Malmö Fotbollsförening var det nog många som hoppades kunna förlängt den en endaste liten match till.
Här startade golgatavandringen och den sjätte omgången var överdrivet betydelsefull.
Ormen Milojevijs lag som köper sina guld år efter år skulle komma på besök. För många av oss var detta i den djupa förhoppningens sjukdomstillstånd tillfället där vi, Hammarby, kunde påbörja en ny historieskrivning. Vi såg läget att etablera en ny sanning och framtid där Hammarby skulle bli vägvisande. En framtid där vi kunde göra skåneföreningen med sitt tomma själsliga innehåll till en parantes och själva bli föremålet för framtidens rubriker. Som vi gång efter gång smärtsamt fått lära oss infrias ju sällan höga ambitioner och så blev inte heller fallet för oss. Istället kom vår reaktion efter den matchen att heta besvikelse.
Vi är inte bättre än såhär!
Vi kan inte vinna mot topplag!
Vi är inte bra!
Det ”misslyckade” lagets misslyckande - Avslutningen
För många var det väl det väntade avslutet på förhoppningen om att kunna vara det där vägvisande laget. Tyvärr blev det ju också så att det var inledningen på en uppvisning i oförmåga och ett blottläggande av svagheter vi dittills inte sett. Den följande och än större käftsmällen blev förlusten mot Kalmar, en match som vi alla nog är överens om vi behöver vinna för att lyckas med att vara vinnare. Till derbyt mot AIK hade jag med mig min 74-åriga mamma och nog fan var även hon upprörd när straffmissen med stor sannolikhet innebar att vi torskade en match där vi annars var vinnare.
Det hade nu bekräftats, skeptikerna fick rätt och vår inre pessimist slog sig glatt för bröstet. När det som mest gällde och när vi fick chansen att bevisa något så gick det inte.
Det återstod till slut två ynka matcher innan ett uppehåll som ingen riktigt visste om vi borde välkomna eller gruva oss över. Efter segern mot Norrköping var vi nog ganska ense i känslan att nu jävlar kör vi över allt och vi har studsat tillbaka och uppehållet är till vår nackdel och, och, och… En cupfinal som knappt bör nämnas genomfördes och när vi sen stängde av TVn efter att ha förlorat mot Värnamo var vi oss själva. Vi hade tvingats se en av de blekaste insatserna vår förening stått för på många år avrunda . Kröningen av den inre pessimisten genomfördes med pompa och ståt där tystnaden bredde ut sig till förmån för all annan typ av optimism vi känt innan dess.
Det svänger om Bajen och det är inte lätt att förstå hur det som i ena stunden är perfekt i nästa får en att vilja glömma vad man precis beskådat. För oss är det närmast omöjligt att få uppleva en säsong vilken ingjuter hopp och tro på sportsliga framgångar. Poeten Bruno K Öijer skrev följande:
Jag sökte inte tröst hos någon,
jag visste mycket väl att det inte finns någon tröst att få.
Likt honom så är det väl detta som kännetecknar hur så många av oss närmar sig Hammarby. För oss är nog däremot en bättre formulering att:
Tröst är vi inte vana att söka eftersom vi inte behöver den.
Överdrivet förenklat så är ju vi föreningen som inte vinner. De som haft problem med detta har rimligtvis inte kunnat bibehålla intresset och är därav antagligen inte längre en del av den grundbult som från och med säsongen 2010 såg till att skicka oss tillbaka till vinnarrummet. Vi är så som allt ser ut ett topplag på alla de sätt. Säsongen har inte varit så perfekt som vi lurades att drömma om men nog fan har den varit bra. Resultaten har inte alltid gått vår väg men framtiden ligger för oss, faktiskt.
En utvärdering av säsongen hittills är därför svår att göra mer än de spretiga reflektioner jag presenterat. När helheten är avslutad och ska värderas så hoppas jag däremot att misslyckande inte är det ord vi supportrar kommer välja.
