Mitt förtroende för Rikard Norling är intakt
Det har dykt upp diskussioner om vi ska byta tränare, och vem MFF i så fall ska ersätta Rikard Norling med. Det riktas skarp kritik mot vår tränares sätt att ta ut laget och att han åkte till Portugal för att titta på nyförvärv efter en usel första halvlek mot Norrköping.
Jag vill börja med att citera signaturen christian_79 på Himmelrikets forum, som skrev: ”Det hade varit hål i huvudet att byta tränare mitt i vårsäsongen efter en förlust på åtta matcher. Hamnar vi under topp 3 när säsongen är slut så är det motiverat men inte nu. Folk beter sig som om vi är Aik eller något. Vi är fyra poäng efter serieledarna.”
För han har inte bara en poäng i det han skriver, han har helt rätt. Vi hade en usel första halvlek mot IFK Norrköping, och vi hade en dålig respektive en värdelös halvlek mot Djurgården. Tack vare detta ska vi enligt vissa byta tränare. Är det så kort tålamod vi ska ha med alla våra ledare och spelare när det går dåligt? Vem vill jobba i en sådan miljö?
Jag var också efterklok i söndags efter matchen. Jag var arg, ledsen, besviken, på ett sätt som jag inte var i närheten av efter IFK Göteborgs sena 1-1-mål. Det påminde mer om känslorna efter det oavgjorda resultatet mot Örebro i näst sista omgången i fjor. Då när vi mer eller mindre tappade guldet. Jag ville också ha en syndabock i söndags, och vem ligger närmast till hands om inte tränaren. Det är hans lag, det är han som bestämt hur det ska se ut och vilka som ska spela.
Det är ju bara det att när jag såg startelvan inför matchen så hade jag inget att invända. Tvärtom tänkte jag att det kunde vara klokt att testa Miiko på vänsterbacken, och naturligtvis flytta över Hamad för att bibehålla deras goda samarbete. Kroon och Concha lät också som något som skulle kunna bli bra. Thern i mitten. Mumma. Och vem skulle ner i mittförsvaret om inte Halsti, där finns ju inte så många andra. Och så vidare.
Jag hade alltså inget att invända. Fast därmed inte sagt att Rikard Norling gjorde rätt. Det blev inte lyckat, och när ett lag förlorar på det sätt som MFF gjorde så kan man förstås aldrig påstå att en tränare tog rätt beslut. Det blev en så blek insats att en diskussion kom helt följdenligt. Var det fel spelare på fel platser eller var det något med taktiken som fallerade? Inställningen hos spelarna brukar användas som argument, något de själva alltid förkastar med resonemanget att ”ingen vill ju förlora”. Eller var det en kombination av många olyckliga faktorer?
Det här laget har haussats ordentligt av många inför Allsvenskan. Även av Rikard själv. Och det är inte något konstigt med det. Jag vidhåller att Rikards sätt att framhålla sitt eget lag som en klar guldfavorit är både upplyftande och så så kallat osvenskt att man inte annat kan än att beundra det.
Och för bara några dagar sen förklarade den store Patrik Andersson att inget annat lag i serien är i närheten av den kvalitet som MFF har på sina bra dagar. Majoriteten av Himmelrikets redaktion tippade inför premiären att MFF vinner guld i år. Vi är alltså rätt många som trodde på det här laget.
Själv tror jag fortfarande på det. Det är möjligt att det inte blir guld i år, där är några lag som imponerar rätt mycket för tillfället och serien är lång, men att ta ut en förlorad högstaplacering, eller se en framtida mittenplacering, redan nu är minst sagt negativt tänkande. Malmö FF ska alltid sikta på guldet, och jag ser inget som hindrar den målsättningen. Vi har spelat 8 omgångar. Vi har en förlust. Vi har gjort några dåliga halvlekar i rad. Det är inte läge för räfst och rättarting redan nu. Långt därifrån faktiskt.
Mitt förtroende för Rikard Norling är fortfarande starkt och intakt. Jag tror att med den medvetna satsning på ett ungt MFF som är gjord, så är detta möjligtvis något vi får räkna med. Att det kan gå upp och ner. Jag ska inte komma dragandes med i med- och motgång bla bla bla, men att ropa efter en tränares avgång efter en match känns rätt övermaga. Det känns som att köp- och slängmentaliteten har tagits ett steg för långt då.
