Mitt-i #18 - En formlös lagkapten
Hammarby har nu spelat fyra omgångar av årets allsvenska och det har hittills renderat i två vinster och två förluster. För mig var detta ett ganska väntat scenario när jag såg spelschemat för första gången.
Det är liksom kotym att vi vinner hemma mot kölagen på ”Nya Söderstadion”, precis som det är lika vanligt att vi inte kommer hem med mer än något enstaka poäng, då och då, i bortamatcherna mot våra förväntade toppkonkurrenter. Och det oavsett vilken tränare eller spelartrupp vi har haft att tillgå sedan vår återkomst till allsvenskan 2015.
Det har varit mycket snack i media om att Hammarby har föryngrat sin trupp rejält och att detta faktum kommer att göra att våra prestationer kommer att vara instabila tills de unga spelarna i Hammarbys trupp blir vana vid att spela i allsvenskan.
Här kan jag hålla med till viss del, men inte fullt ut. Våra prestationer har varit upp och ned. Men hur många ungdomar har egentligen fått spela kontinuerligt i de första fyra matcherna. Inte många är svaret, Oliver Dovin undantagen.
Visst har Erabi (158 minuter), Mahjed (149 minuter), Adjei (86 minuter), Djukanovic (173 minuter), Hammar (23 minuter) och Demirol (73 minuter) fått en del speltid, men det är ju inte direkt på ett så pass kontinuerligt sätt som de behöver för att utvecklas optimalt. Samtidigt skall de bästa spela varje match och det känns som att Marti valt att starta med många rutinerade spelare, för att sedan ge ungdomarna inhopp under den sista tredjedelen av matcherna. Inget konstigt med det.
Med det sagt, så kan vi därmed slå tanken ur hågen att det är de unga spelarna som gör att våra prestationer varierar. Istället får vi titta på andra parametrar, som exempelvis våra rutinerade spelare.
När vi sålde både Veton Berisha och Gustaf Ludwigson så var den första frågan som dök upp i mitt huvud:
”Vem/vilka skall göra de mål som krävs för att Hammarby skall vara ett topplag 2023?”
Jag fann då en viss tröst i Nahir Besaras prestation 2022, där han med elva mål och lika många assist var mer eller mindre en garanti för poäng, och det i stort sett i varje match.
Problemet så här långt, denna säsong, är att det inte alls är den Nahir Besara som vi var vana att se 2022, spelaren som var ett ständigt hot och alltid spelbar och som med mycket boll i stort sett alltid tog bra beslut. Dessutom en spelare som gjorde de där viktiga målen som behövdes.
Besara, anno 2023, är istället en spelare som försvinner i matcherna, har alldeles för lite boll, som inte längre är ett lika stort hot och som missar istället för att sätta dit chanserna när de dyker upp, undantaget premiärmålet mot Degerfors, vilket för närvarande är hans enda poäng på 304 spelade minuter. Det är helt enkelt för dåligt för en spelare av hans kvalitet och i den position han spelar på.
Nahir är, numera, också lagkapten och det känns, även om jag förstås överdriver en del, som att han har spenderat mer tid med att diskutera och be om ursäkt till supportrar än att faktiskt, som lagkapten, ta tag i saken och prestera och visa vägen för resten av laget.
Det kan låta hårt men med tanke på det poängmässigt tapp som skedde inför denna säsong så måste han kliva fram och leverera, och göra de poäng som förväntas av honom. Gör han inte det så skall Nahir inte spela, och det oavsett hur bra han var 2022. En osynlig lagkapten som inte presterar gör ingen glad.
Det får, helt enkelt, inte finnas några ”heliga kor” i laget, spelare som aldrig petas, oberoende av prestation I alla fall inte om man förväntar sig att vara ett lag som slåss i toppen och som dessutom skall ut i Europa.
Alternativa lösningar
Juryn är fortfarande ute i avseende om August Mikkelsen kommer att bli den där toppvärvningen som det snackades om. Det jag däremot är övertygad om är att han måste få spela centralt om han skall få ut allt som finns i honom som fotbollsspelare.
Det var otroligt tydligt mot Varberg, då han stod för några riktigt bra aktioner centralt. Det var lika tydligt att han är alldeles för svag defensivt för att spela på en kant, för där blev han överkörd av Varbergs spelare gång efter annan i närkamperna.
Jag lanserar därför här idén att, om Besara fortsätter att underprestera, så bör vi testa August Mikkelsen i hans roll, en position och roll som Mikkelsen känner sig hemma i, och har levererat poäng i, sedan tidigare i Norge. August är, som sagt, ingen kantspelare eller ”falsk nia”, han är antingen en offensiv mittfältare (åtta) eller en släpande anfallare (tia).
Jag skulle även kunna tänka mig att se trion Tekkie, Besara, Mikkelsen på plan samtidigt i vissa matcher, där då Tekie får ta rollen som defensivt ankare istället för Loret Sadiku. Återigen så vill jag endast se detta när Besara levererar igen på den nivå som i alla fall jag förväntar mig.
När jag skriver detta så är jag förstås medveten om att den allsvenska säsongen bara har startat och att Nahir Besara kanske helt plötsligt kommer i form och börjar leverera som han skall.
Givetvis skall han få flera chanser att starta, men om han fortsätter att inte leverera så måste han konkurrensutsättas. Det gör, i mina ögon, August Mikkelsen bäst på hans position även om Adi Nalic, Fredrik Hammar, Alper Demirol och Pavle Vagic kanske inte håller med och tycker att de är de bästa alternativen.
Slutligen hoppas jag verkligen att Nahir knyter näven i byxfickan och bevisar att han kan vara lika bra som 2022, genom att göra två topprestationer, samtidigt som han leder laget, på bortaplan mot Malmö och Norrköping i nästkommande två omgångarna.
För om han inte gör det så är risken överhängande att Hammarby står på sex poäng efter sex spelade matcher och därmed har en rejäl uppförsbacke upp till toppen.
Det är förstås något vi vill undvika till varje pris.
Forza Bajen!
