Någonstans längs med vägen
Häromdagen nåddes jag av mäkta ärofylld förfrågan. Det var Almer Ljutika som undrade om jag skulle vilja skriva lite inlägg här på Svenska fans om sådant som berör Åtvidabergs FF. Tänkte börja med att lite kort beskriva hur just jag lyckades omfamnas av detta anrika, klassiska, unika och stolta fotbollslag.
Det är egentligen som med känslor som det är med tiden.
Ingen av dom står någonsin still.
Resan hemifrån mitt hus i min barndoms Sölvesborg upp till mormor och morfar på sockenvägen 6 i Åtvidaberg tog över 4 timmar och var 32 mil lång.
Det var här uppe i Åtvidaberg som det i slutet av sjuttiotalet mellan en blond liten pojke och ett fotbollslag föddes en kärlek.
Ofta hann vi precis bara landa och morsa på mormor och morfar, innan jag full av iver och med virvlande ben begav mig från sockenvägen och genade över Edberga fälten vidare mot Kopparvallen och B-planen för att kolla om det var träning. Där fastnade jag så länge som träningen pågick, antingen som bollkalle eller bara som en passionerad betraktare av det som skedde ute på gräsplanen. Jag möttes av beröm och tacksamhet när jag hämtade bollarna, någon växlade några ord eller bara morsade artigt och vänligt.
Det räckte.
Jag var fast, mitt hjärta kände direkt en samhörighet med dessa killar i blåa tröjor, vita byxor och röda fotbollsstrumpor som hette Åtvidabergs FF och som kallades ÅFF.
Närmare 35 år har sprungit förbi sedan den där lilla blonda pojken som var jag, så totalt fastnade för detta fotbollslag Åtvidabergs FF. Tiden har aldrig stått stilla sen dess, så mycket har skett och hänt under alla dessa år som passerat. De där känslorna för Åtvidabergs FF som föddes hos den lilla blonda pojken där vid foten av Kopparvallen i slutet av sjuttiotalet har inte heller stått stilla under alla de år som nu passerat förbi oss. De starka känslorna har hängt på mitt övriga liv och alltid funnits med mig något helt naturligt och självklart.
Tiden och känslorna står aldrig still.
Så inte heller Åtvidabergs FF.
Jag fick tidigt berättat för mig om alla de stolta åren i början av sjuttiotalet då ÅFF inte bara var störst och nummer ett i Sverige, utan också frambringade eko ute i fotbollsEuropa. ÅFF kryllade av stjärnor, som aldrig slocknat, deras namn och personlighet lyser lika starka än idag. Detta var dåtid, men ända sedan den dagen mitt hjärta tog steget in i Åtvidabergs FF, så har rubriker om hjältedåd, bragder och mirakel fortsatt omge vårt lag. Nya stjärnor och nya framgångssagor har fötts och skrivits in i den redan tjocka historieboken om det anrika laget från Sockna.
För mig är Åtvidabergs FF som en saga utan slut, som ett pussel som aldrig blir klart. Genom alla år så har glädjerus krockat med djupa sorger, hoppfulla visioner kolliderat med hopplöshet, ständigt har det pendlat mellan djupa svackor och känslor höga som höghus.
Men aldrig någonsin har känslorna för ÅFF sprungit vilse eller bort någon annanstans.
Efter miraklet i höstas då Åtvidabergs FF kunde titulera sig som seriesegrare i Superettan så väntar nu ännu en säsong i fotbollens finrum, allsvenskan.
I morgon måndag inleds förspelet inför det stora som komma ska.
Beväpna er med vingar.
