Nånstans står en bödel och väntar med sitt elaka flin...
Jag lade märke till det härom dagen när jag satt utomhus med en mugg Löfbergs och njöt av ett magiskt nummer av Svensk sensommar. Himlen lyste i den vackraste kulören av blått och det var då jag bakom solbrillorna saknade de virvlande svalorna i luften. Och samtidigt förstod att dessa fenomenala akrobater och en av sommarens trognaste återvändare hade lämnat oss och flytt sin kos i god tid innan sommaren hunnit dra sin sista och slutliga suck.
Svalorna vet vilken förändring och vilket mörker som väntar och valde att i god tid fly söderut.
Det existerar också en annan typ och modell av mörker. Som är sjudubbelt värre än höstens långsamt tilltagande dunkel och som ylar värre än alla vinterstormar. Ett mörker som nu lagt sig över Åtvidabergs FF och stänger in och omringar alla flyktvägar bort ifrån en situation som stavas hopplös. Möjligheterna att rulla igång ett mirakel inför den allra sista tredjedelen av säsongen har gång efter annan stupat vid en vass och elak taggtråd, en gränsvakt som på något vis blivit signifikativ för Åtvidabergs FF:s tjugonde allsvenska sejour.
Alla vägar bortifrån jumboplatsen är snart helt avstängda. Vart man än vänder sig så möts man bara av trånga och dimmiga återvändsgränder eller av den där felvänt enkelriktade uppförsbacken som enbart leder mot en adress, en värld och ett namn som går under Superettan.
Dit jag inte vill.
Men alla experter har varit överrens länge. Och styrelsen har redan påbörjat sin kursändring och börjat se över och planera för en tillvaro och existens långt bortom de röda mattorna och glamouren som tillhör allsvenskan. Det är dags att packa ihop och krympa verksamheten. Anpassa den för en ny verklighet. Ekonomin blöder fortfarande svårt efter en skada som åsamkats av vår klubbs tidigare skyskraps benägna styrelse. Ett djupt sår som kommer att få konsekvenser under lång tid framöver för alla oss med hjärtat rotat i Åtvidabergs FF.
En bödel står nånstans redo och väntar på oss med ett elakt flin vid sin galge.
####
Jag var en bara tolvårig liten blond pojke när jag för första gången i mitt liv mötte denna elaka bödel. Året var 1982 när jag tvingades bevittna det öde då mitt älskade Åtvidabergs FF ramlade ur fotbollsallsvenskan. Begravd av en otröstlig förtvivlan och av tårar som gjorde så fruktansvärt ont där jag stod med min morfar och pappa på den gamla ståplatsläkaren på Kopparvallen, och såg på när ÅFF efter kvalspel förlorade mot självaste Mjällby AIF och fick lämna den allsvenska jag växt upp med hand i hand tillsammans med ÅFF.
Under de 28 år som därefter följde utanför allsvenskan sinade aldrig kärleken till mitt Åtvidabergs FF. Jag lämnade barndomens och tonårens enkelriktade resa, blev vuxen, skaffade jobb, mötte min hjärter dam, köpte hus, fick barn och gifte mig, allt medan tankarna på allsvensk fotboll i Åtvidaberg i takt med de flydda åren sinade och till slut inte fanns med i några som helst framtidsplaner eller ens som en härligt fantasifylld hägring nånstans långt in i framtiden.
I en värld som leddes och enbart styrdes av stålars blinda värde så var jag smickrad, stolt och nöjd över att ha ÅFF i Superettan och på en hedersvärd plats inom Svensk elitfotboll.
Allsvenskan var för mig nu en något främmande värld och saknade mitt hjärtas djupaste engagemang, ända tills ett underverk plötsligt föddes och förvandlades till en sagolik verklighet och mitt livs största idrottsliga ögonblick någonsin föddes på Skytteholms idrottsplats hösten 2009, när Åtvidabergs FF på nytt nådde allsvenskan. Ett sanslöst mirakel som fick tårarna från 1982 att äntligen tina upp och förbytas till glädjetårar och alla mina känslor att ta en limousin upp till månen.
Sejouren blev dock bara ettårig och mitt hjärta drabbades än en gång av en djup, svart sorg. Och i mina tankar under de efterkommande svartklädda månaderna så tvivlade jag på nytt om det någonsin igen skulle få skådas mer allsvensk fotboll i trakterna kring idylliska Bysjön och intill den stillsamma kanalen , där det över de klassiska nejderna satts fotsteg av en oändlig mängd tidlösa och oförglömliga profiler och av stjärnor som aldrig nånsin slocknar.
Mina tvivel släcktes dock av ett återtåg dränkt i bubblande Champagne efter ett oförglömligt triumftåg rakt genom Superettan tillbaka till den allsvenska sfären och där har vi 2012, 2013 och 2014 än en gång klätt historien i den vackraste av kostymer genom att övervintra som Sveriges åttonde bästa fotbollslag tre år på raken.
Men nu är det 2015 och långt innan årets resa tog fart och lämnade perrongen så stod det klart för oss att årets resa inte skulle bli en färd vare sig i första klass eller i några eleganta VIP fåtöljer.
Vilket det heller inte blivit tal om.
####
Ljuset jag anade när de nittio minuterna på Kopparvallen var spelade i mötet med Norrköping var det starkaste och hoppfullaste ljus jag nog skådat någonsin den här mörklagda säsongen. Jag såg äntligen jumboplatsen som någon annans egendom och avståndet upp till världen ovanför nedflyttningsstrecket låg plötsligt så nära att jag redan längtade livet av mig till nästa match som skulle kunna ge oss chansen att äntligen kravla över det där förhatliga strecket.
Jag andades en allt klarare morgondag när matchklockan nådde minut 91 och sedan slog över till minut 92, när det sedan från ingenstans plötsligt blev 1-1 och klockorna slutade slå, tiden upphörde att existera och världen slutade att snurra.
Det blev bara svart.
Derbymiraklet kraschlandade och förbannelsen överlevde än en gång.
Knappt en vecka senare var det dags för nästa mörkläggningsfas. De fjäderfjun vi var på väg att sno från Änglarnas färd mot guldet och som skulle beväpnat oss med ytterligare dunfjädrar av hopp inför en suddig och vinglig framtid, slutade med att vi för andra gången på mindre än en vecka fick lämna Kopparvallen helt avklädda och med en känsla att ha blivit bestulna på allt vi äger och har. Nytt baklängesmål på övertid efter ännu en enastående kämpainsats av hela laget som ändå inte räckte till något annat än ännu en förlust.
Baksmällan ekar sig fortfarande efterhängset kvar.
Och inte blev den ett dugg lindrigare när Falkenberg härom kvällen knep en ny trepoängare.
Mörkret bara tätnade ännu mer.
####
Och mitt i alla tårar av besvikelse så är jag också riktigt jävla förbannad.
Han fick stå i fokus på en hel presskonferens, han har fått uppmärksamhet, han har fått chansen att visa vad han går för i såväl A-laget som i U-laget( där han gjort flera mål), han har haft kopplingar till Atletico Madrid, men Mario Jelavics uppförande som anställd, lagkamrat och medspelare i ÅFF är definitivt inte alltid helt okej i MINA ögon.
Som när han senast mot Göteborg byttes in och inte ens orkade, förmådde eller ville möta handen på John Owoeri som han ersatte. Sådana divalater och högfärdsfasoner hör inte hemma inom fotbollen och definitivt inte i en klubb som Åtvidabergs FF, där det vimlar av godhjärtade människor som ställer upp i ur och skur för sin förening.
Minns en annan incident där Mario Jelavic var inblandad efter att ha retat upp Andreas Thomsson under en match med U-laget. Thomsson skrev bland annat att han var besviken på att Jelavic och Kujovic under den här matchen inte föregick som några goda ledare eller föredömen för alla de andra deltagande yngre spelarna.
Ynkedom kallar jag det.
Det finns andra ord att också ta till, men det får räcka så.
####
Till sist mitt egna ord om beslutet om att säga upp Mats Karlsson som sportchef i Åtvidabergs FF.
Jag minns honom som spelare redan från åttiotalets början. Jag minns honom som tränare, jag minns hans söner Pontus och Christoffers framträdanden i ÅFF, kommer ihåg när han blev sportchef och vad som hänt i och med ÅFF under de åren. Minns oändliga kommentarer från olika spelare och tränare som kommit till Åtvidabergs FF och blivit saliga av det mottagande och den presentation man blivit bemötta av under sitt första besök i klubben.
Den omtalade och välkända ÅFF andan fastnade direkt.
Men ett beslut är taget. Av ekonomiska skäl.
Vi gillar olika.
Jag gillar inte fullt ut detta beslut.
Men livet måste gå vidare och framtiden kommer tids nog att ge oss svar.
Och oavsett vad olika vi gillar idag, så kommer det att sakna betydelse när svaren väl anländer.
####
Denna sista augusti onsdag åkte vårt Åtvidabergs FF än en gång ut ur Svenska cupen i ett tidigt skede. Detta betyder att när våren nästa år anländer till oss, att vi inte heller då under försäsongens förspel är med i Svenska cupens gruppspelspartaj.
Förra året var det division 2 laget Huddinge vi förlorade emot. Med Peter Swärdh vid rodret och en laguppställning som skulle få Kopparvallen att glittra av dregel i en tid som denna. Idag var det division 1 laget Forward som visade att allsvenskt motstånd inte behöver vara något övermäktigt.
Kujovic nätade för ett ÅFF som saknade en del ordinarie spelare i matchen mot ett Forward och en motståndare som till vardags tillhör en två divisioner lägre status än oss.
Om denna förlust var ytterligare ett inslag i det långsamma farväl till allsvenskan som vi under hela säsongen följt och skådat, får väl framtiden utvisa.
Men det känns inte bra någonstans.
Och till helgen väntar nästa guldaspirant AIK uppe i Sthlm. En tuff motståndare som är en av många guldaspiranter i den raffinerade toppstrid som glöder av spänning och dramatik. Långt bortifrån denna folkliga och massmediala guldklimp, fortsätter vi vår kamp för att överleva och att försvara vår allsvenska existens.
Vår blott enda seger av årets hittills 21 försök, måste dubblas några gånger för att vi överhuvudtaget skall ha en chans att ha någonting att säga till om inför fortsättningen nerifrån vår ensamma jumboplats.
Någonting som varit en känt faktum under lång tid.
Och trots den senaste veckans becksvarta repriser av mardrömmar på övertid och megafloppen mot ett division 1 lag, så får vi fortsätta stötta, hoppas och tro på vårt Åtvidabergs FF:s vidare öden i den allsvenska bottenstriden.
En skyldighet vi bär på och det enda val vi har....
/// Allas Broder
