När det inte blir som man har tänkt sig
Himmelrikets Calle Angerborn läser om Raoul Kouakou i tidningen Offside, och reflekterar över hur saker inte alltid blir som man tänkt sig.
När jag för några veckor sedan slog upp det senaste numret av den alltid eminenta tidsskriften Offside, scannade jag som vanligt av magasinet efter artiklar, notiser eller intervjuer med MFF-relevans. Oftast hittar jag vad jag söker efter, och oftast handlar texten om något som för tillfället står utanför populärmedias strålkastarljus. Givetvis gäller detta självklart inte enbart alster med MFF-koppling. Inte sällan finner man texter med obskyra teman kring någon spelare med en spännande historia (läs texten om Rob Rensenbrink!) eller en klubb som antingen havererat eller oväntat tagit plats i toppen av tabellen.
Intervjun med Raoul Kouakou i senaste numret faller väl in in under den förstnämnda kategorin.
För de som inte är insatta i Raoul Kouakous väldigt korta karriär i den ljusblå tröjan kommer här en lika kort resumé. Kouakou kom till klubben från norska Sogndal sommaren 2005, i flyttlasset söderut hade mittbacken med sig goda vitsord och ett antal kamper för Elfenbenskusten. På grund av sitt efternamns likhet med en viss fågels läte, fick han snabbt smeknamnet ”Göken” (malmöitisk supporterhumor när den är som bäst).
I konkurrens med främst Peter Abelsson och Olof Persson dröjde det innan ”Göken” fick chansen att bevisa att han var värd en plats i mittlåset, men i säsongsstarten av säsongen 2006 fick han äntligen den chans han suktat efter. I matchen mot Hammarby hemma på ett soligt och vårdoftande Malmö Stadion var det meningen att han skulle räta ut de frågetecken som i takt med den uteblivna speltiden hade satts efter hans namn.
Istället lyckades han med det obeskrivliga konststycket att inom en tidsrymd av ett par minuter krydda en redan dålig insats med att nickskarva in bollen i eget mål bakom en utrusande Mattias Asper och sedan krossa backkollegan Christian Järdlers okben i en nickduell. En sällsynt miserabel insats som för evigt är plågsamt inpräntat i de MFF:are som hade oturen att beskåda genomklappningen. Trots att ”Göken” faktiskt var kvar i klubben till efter säsongen 2007, är det få som har några minnesbilder av honom efter katastrofinsatsen. Idag är karriären över, och Raoul utrycker i intervjun en klar bitterhet över saker blev som de blev.
Intervjun med Raoul Kouakou fick mig att reflektera över det öde han gick till mötes och de faktorer som styrde utvecklingen dithän. En fotbollsspelares bransch överträffar på de flesta sätt andra branscher. Mycket pengar på banken, fina bilar i garaget och det där kändisskapet många drömmer om. Framförallt får du tjäna ditt levebröd genom att göra det du kanske tycker är allra roligast i världen.
Däremot är det få branscher där det så snabbt kan svänga mellan gladaste dur till dystraste moll. Det kan lika gärna handla om något självförvållat som någonting som ligger utanför din egen kontroll.
Det är oundvikligt att tänka på vad som hänt med Kouakous karriär om matchen mot Hammarby hade gestaltat sig annorlunda. Vad hade hänt om han istället för att placera bollen bakom Asper hade satt bollen bakom Ante Covic i motståndarmålet? Vad hade hänt om situationen med Järdler aldrig hade uppstått? Vad hade hänt om han aldrig ens spelat? Givetvis är sådana spekulationer på många sätt onödiga och applicerbara på precis varenda situation i livet som någonsin uppstår.
Samtidigt går det inte undvika att hamna i exakt de tankebanorna. Framförallt måste dessa tankar ha uppståt oräknerliga gånger för huvudpersonen själv. Vem vet, kanske hade vi idag haft en MFF-ikon att se upp till om Kouakou istället för att skicka Järdler till akuten hade suttit på läktaren med en envis förkylning.
Liknande funderingar går självklart att ha om andra spelare som kommit till klubben med axlar tyngda av förväntningar, men lämnat efter att bara ha satt ett obetydligt intryck i periferin av en lång och framgångsrik MFF-historia. Jag tänker på Jesper Bech, jag tänker på Johan Andersson och jag tänker på många andra.
I en bransch där klubbledningar sällan har tid, möjlighet eller vilja att se längre än pågående säsong är det så oerhört lätt att få en stigande framgångskurva att snabbt peka brant utför. För mig är detta en tankeväckande reflektion kring en bransch där tålamod inte alltid är den främsta riktlinjen.
