När livet blev större än framgången
När slutvisslan för säsongen i matchen mot Östersund ljöd i början av november 2012 var känslan hos mig och alla andra att det kommer dröja oerhört länge innan bajen blir ett lag som hör hemma i Allsvenskan.
Drömmen om det magiska 2013 började egentligen på sommaren 2012 när Gustaf Grauers presenterade Erik Sundin och Kennedy. Det var redan för stort avstånd till den övriga toppen det året men nästa år, när Nya Söderstadion dessutom skulle invigas skulle Hammarby gå upp , det fanns inget snack om den saken. Istället för toppstrid och fest på läktaren slutade allt med en långsam utdragen lidelse, där allt toppades med att se ett håglöst Hammarby förlora hemma med 3-0 mot Falkenberg. Det mest talande för säsongen 2013 var dock inte att vi förlorade med 3-0 mot Falkenberg utan det var när Mattias Adelstam missade öppet mål i den matchen och reaktionen på läktaren var skratt istället för besvikelse. För man kunde inte annat än att skratta åt situationen.
Innan säsongen var det ett favorittippat Bajen som “bara” skulle vinna serien, allt talade för det. Vi hade den dyraste truppen, avslutade säsongen 2012 på ett väldigt bra sätt. Truppen var spetsad med Kennedy, Gregg Berhalter hade fått ännu en säsong att sätta sin prägel på laget. Allt raserades dock väldigt snabbt, 0-0 i premiären mot Ljungskile och 1-1 mot Värnamo i den sista hemmapremiären på Söderstadion gav en fingervisning på att detta året kanske inte heller skulle bli vårt år.
Sista matchen på Söderstadion mot ett taggat Ängelholm som på något sätt alltid skulle spela en huvudroll i vår Superettan sejour slutade i princip på ett sätt som symboliserade var vi befann oss i näringskedjan. Men just där och då var inte resultatet det viktiga för mig och jag tror att jag pratar för många Hammarbyare. Det viktigaste var att Kennedy fick sätta punkt för Söderstadion epoken med det sista målet, som lämpligt nog var på frispark och att vi för sista gången någonsin fick ha en fest på platsen vi älskade som mest. Efter matchen kommer jag ihåg att folk grät och folk försökte trösta varandra och slutresultatet i matchen var det inte en enda som tänkte på.
Söderstadion skulle bytas ut mot ett modernt rymdskepp, hela Hammarbys själ skulle gå förlorad trots att flytten var ett överlångt inlägg från Billy Berntsson. Våra fina soffor på den södra läktaren på Söderstadion skulle bytas ut mot flashiga loger, det var sköna sittplatser istället för träbänkar, pissoarerna byttes ut till fräscha toaletter. Det var en ny tid för Hammarby, vi skulle gå in i framtiden. Framtidens fotboll fick dock vänta ungefär ett år innan Nanne Bergstrand kom in i Hammarby med sin manual på hur fotboll skulle spelas.
Gregg Berhalter fick bara uppleva en match på den nya arenan, 0-0 mot Örgryte och en svag vår blev för mycket. Spelartruppen var splittrad och kritiserade öppet sin tränare. Allt var en stor röra, klart var att vi behövde göra något. Och det gjorde vi, istället för en ganska så butter jänkare fick vi in en mysfarbror och en Bajare i form av Thomas Dennerby. Resultaten vände tyvärr inte och det var ingen större chock att Hammarby skulle försöka hitta en ny väg med en omtag av hela den sportsliga organisationen.
Jag kommer ihåg att snacket bland bajare innan den första matchen på den nya arenan var att detta kanske är en av få gånger vi fyller den nya arenan. Ingen hade egentligen innan 2014 kunnat tro att vi skulle snitta över 20.000 per match. Och det var inte så att publiken charmades av fotbollen som spelades, vi fick vänta närmare en och en halv månad innan Nick Ledgerwood gjorde det första Bajen målet på den nya arenan och vi äntligen fick fira vår första seger.
Varför ska vi minnas 2013 undrar ni kanske, jo för att vid denna tid för 9 år sedan var vi en klubb som andra lags supportrar med all rätt undrade vad vi höll på med. Misslyckande efter misslyckande. Det enda vi hade för 9 år sedan var oss supportrar, det var det enda barn på skolgårdar runt om i Stockholm kunde skryta med. Det var inte Luke Rodgers som enligt Hasse Backe skulle bomba in 30 mål och ta oss till toppen av allsvenskan som lyckades vända vår negativa spiral som hade pågått sedan 2009.
Det var vi supportrar som lyckades vända på skutan, vi stod kvar och supportade laget när allt var som mest hopplöst, vi stod kvar när ens kunde träffa mål från en meter. Det är något vi ska vara väldigt stolta över, och vad är det man brukar säga? För att vara lycklig så måste du veta hur det känns när det är som mörkast. Och som mörkast i mitt supporterskap till denna klubben var det 2013, trots att allt skulle vara perfekt kändes det mediokert att vara Hammarbyare. Och då ska vi ändå komma ihåg säsongen 2011 men den avslutades på något outgrundligt sätt lyckligt i att vi lyckades hålla oss kvar i superettan med den sista sparken. Då hade jag framtidstro - hösten 2013 var den borta och jag trodde att jag aldrig mer skulle få uppleva en allsvensk toppstrid.
