När MFF-familjen inte får gå upp mot Stadion
"När träden lyser gröna i en Malmö-vår. Och MFF-familjen upp mot Stadion går." En av mina favoriter bland våra MFF-sånger. Inför årets premiär var jag dock väldigt ensam i min promenad upp mot Stadion. I den här texten får ni som vill göra mig sällskap längs vägen.
Hemmamatcher är verklilgen underbara dagar! Redan här hemma i Eslöv brukar det vara ganska gott om MFF-klädda människor på väg mot samma mål: Stadion! Och ju närmre man kommer desto tätare blir det himmelsblå lämmeltåget.
Jag hade turen att, som skribent för Himmelriket, få vara på plats på premiären på pressläktaren. Jag hade svårt att själv få in matchdagskänslan ordentligt och undrade lite om det längs vägen skulle gå att få nån känsla för att det var match på gång. Även om alla riktlinjer tydligt sagt att vi inte skulle samlas i stora grupper tänkte jag att det kanske ändå skulle vaja flaggor och strosa omkring folk klädda i världens vackraste färg.
När man sitter bland mediafolk och andra ”officiella personer” känns det inte helt bekvämt att sitta som supporter i matchtröja, även om jag har gjort det då och då. Inför den här matchen hade jag klätt mig i Malmösystrar T-shirt och mina MFF-örhängen var på. Alltså ingen klädsel som skrek Malmö FF men ändå med tydligt budskap om min kärlek för dem som är insatta. Precis vid stationen mötte jag en kille i MFF-tröja. Jag har ingen aning om vem han var, men instinktivt ville jag hälsa. Inte säga hej, men ni vet sådär som till exempel motorcyklister och busschaufförer gör. En liten, nästan nonchalant vinkning, som för att visa att man är en del av någon gemensamt. Jag gjorde det dock inte och det blev bara att vi tittade lite halvkonstigt på varandra nån sekund.
Framme på Triangelns station brukar matchresenärerna delas upp. En del går direkt mot Stadion och en del vänder istället upp mot Möllan för att hänga med kompisar över en öl eller två eller fler och diskutera laguttagningar, tabelläget eller bara livet i allmänhet. Krogarna runt torget brukar vara klädda med MFF-flaggor och en solig dag är i princip hela uteserveringarna himmelsblå. Egentligen skulle jag begett mig direkt till Stadion, men jag kunde inte låta bli att istället gå med raska steg för en avstickare till torget. Visst, vi skulle undvika att samlas men kanske skulle där ändå sitta lite flaggor uppe för att markera att det var premiär? Och vara några supportrar? 
Men på själva torget syntes inget sådant, åtminstone inte på avstånd. Inga flaggor och ingen färg som stod ut. I efterhand har jag ju hört av folk som såg matchen på Dplay att där var en hel del MFF:are på Ölcafeet. Det borde jag kanske kunnat räkna ut, men jag tänkte inte så långt just då. Stadion kallade.
Inte nog med att det en vanlig matchdag brukar gå en strid ström MFF:are mot Stadion när det närmar sig matchstart. När det är himmapremiär brukar det ju dessutom ordnas marsch. Proppfullt med folk på både torget och gatorna runtomkring, sång, glädje och gemenskap i en enda röra. De enda få MFF-klädda jag såg på min väg mot Stadion till den här matchen var ironiskt nog på väg åt motsatt håll. Jag hoppas de var på väg för att se matchen i någon slags (lagom stor och utspridd) gemenskap.
Kvällsmatcher brukar det svårt för mig att hinna käka innan avresa mot Malmö. Eftersom maten på Stadion, let’s face it, inte är nån höjdare, leder detta då och då till stopp på korvkiosken mellan Triangeln och Stadion – ett stopp jag är långt ifrån ensam om att göra. På matchdagar jobbar där nästan alltid en tjej i luckan som jag är så grymt imponerad av! Det är köer både inne och ute, men det spelar ingen roll hur många röriga beställningar som kommer in, hon har stenkoll och styr hela stället. ”Nästa är en kebabrulle special med mycket blandad sås, utan lök, extra sallad, sen en korv med bostongurka, en halv tesked lingon och grovt bröd och så en barnmeny glutenfritt bröd, extra tomat, ingen ketchup, extra senap…” Igår jobbade där en annan tjej. Hon var säkert också väldigt kapabel men de beställningar som fanns just då hade även någon med gravt teflonminne kunna hålla koll på. En mjukglass utan något på var på listan innan min beställning. Jag hann knappt ta den här bilden innan jag fick min korv med bröd i handen.
Vägen genom Pildammsparken fortsatte likadant, det vill säga i mer eller mindre total avsaknad av andra medlemmar i MFF-familjen. Även på gångbanan brukar man få kryssa mellan cyklar och försöka undvika att bli påkörd av elsparkcyklar. Helst vänder man bort huvet längs den sträcka där det tydligen plötsligt blir omöjligt för alla snubbar att hålla tätt ett par hundra meter till så de måste tömma blåsorna offentligt strax intill vägen. Nu gick där en tjej som ledde en cykel en bit framför mig och det kom en snubbe joggande förbi. (Han tog inte nån pissepaus).
Så över vägen och förbi gammelstadion. När jag såg henne där på marken kom promenadens första leende. Malmösystern, samma symbol som på min tröja. Jag tänkte på alla mina fina vänner i föreningen, och där nånstans började det smyga sig på en liten känsla av att jag faktiskt var på väg till match.
När jag kommer till Stadion brukar köerna till ståplats ringla sig ganska långa och musik brukar ljuda från Ståplatstorget, en plats som alltid värmer i hjärtat att vara på hur snålt och kallt det än blåser där. Alltid. Även när det egentligen är vindstilla. I samband med match träffar jag alltid Carsten, världens trevligaste publikvärd, som brukar stå mellan östra och ståplatstorget. Men såklart inte den här matchdagen. Inget var ju som vanligt.
Det var med en liten klump i magen jag gick in i pressrummet och upp på pressläktaren, in på en nästan helt tom Stadion. Jag tittade över på min plats på sektion 27 och hur tacksam jag än var över att faktiskt få vara på plats så kände jag ända in i märgen att det ju var där borta jag ville vara. Med alla mina härliga läktargrannar. ”Ingen annan plats kan va så bra som här”.
Men att titta ut över banderollerna som supportrar varit på plats och hängt upp värmde. Och att höra hymnen med ytterligare ett gäng modiga supportrar i ett riktigt fint arrangemang likaså. Det visade på något sätt att MFF-familjen var där ändå, om än inte rent fysiskt. Jag ska inte påstå att jag tänkte på det där och då, det var alldeles för mycket och konstigt att ta in. Men det är ju så: Vi väntar och vi längtar och framför allt älskar vi Malmö FF så, oavsett om himlen är blå eller inte.
Vi kommer säkert att få vänta ett tag till innan vi får uttrycka känslorna på det sätt vi helst vill. Men tills dess: Fortsätt visa våra pågar att vi finns där, om än på avstånd! Klä Stadion i ännu fler banderoller och flaggor till nästa match!
Jag hoppas verkligen jag slipper gå den där turen ensam alltför många gånger till.
Vi ses på Stadion hörni. Så småningom...
