Neråtsången behöver byta melodi

Neråtsången behöver byta melodi

Den här dagen är det dags för säsongens första besök i vår så vackra Kungliga huvudstad 08 Stockholm. Djurgårdens IF på anrika Stockholms stadion med sina traditionella löparbanor och med minnen doppade i arsenik, sen sist vi var där och efter ännu en förlust stämplade ut därifrån med en svartklädd sorg som korsfäste varenda kilometer ut genom staden som aldrig sover, hem mot ett Åtvidaberg som en del hävdar däremot verkligen sover.

Vi var förlorare när vi anlände till Sthlm den gången 2010, vi var fortsatta förlorare också efteråt, trots att Haris Radetinac, Da silva och Pontus Karlsson gjort matchens alla tre mål.

En märklig sanning.

Denna lördag är en dag efter Mjällby, Helsingborg, IFK Göteborg, Häcken och Malmö FF.

Fem matcher, fem förluster och fem raka svidande nederlag som fått återkomstens inledande vackra kyss att förintas och våldtas av den gråa verkligheten som tagit över befälet och nu styr kursen.

Tre gånger 1-2 visar att det ändå inte handlar om någon sorts mental kollektiv kollaps som fångat in den här upplagan av Åtvidabergs FF.

Vi är med, hade vi också fått med de så viktiga marginalerna på rätt sida av domarens sista visselskrik, kunde vi haft några fler poäng än dom som redan införskaffats i den blodiga kampen vi befinner oss mitt i, för att överleva det här så gigantiskt viktiga året.

Sen gong gongen ljöd efter ännu ett makalöst långt förspel a`la Svensk hemvävd modell, så har åtta fighter gått av stapeln i fotbollsallsvenskan.

ÅFF har korats som antingen vinnare eller förlorare i alla dessa fighter.

Ännu har ÅFF inte delat lika i någon match.

Det har varit antingen eller som gällt.

Take it or leave it.

Jag minns ännu ögonblicket då mina ögon mötte orden på text tv som förkunnade att Djurgårdens IF och Åtvidabergs FF inlett ett samarbete. Från min sida möttes denna sanning av positiva vingslag, ÅFF led av dålig ekonomi och på något vis kom samarbetet med DIF väldigt lägligt eftersom ÅFF just vid den här tidpunkten behövde någon form av förändring av inriktningen mot framtiden.

Känslan var att ÅFF stod och stampade mellan elitfotbollens vara eller icke vara. Kampen handlade först och främst om att klara nytt kontrakt i superettan, samtidigt som det för våra ekonomiskt ansvariga emellanåt var ett rent helvete att försöka hitta pjäser nog att hålla ekonomin i någorlunda överlevande schack.

Vilket var anledningen till att ÅFF sökte upp Djurgården, ÅFF behövde vägledning och kunskap i hur dagens moderna fotboll skulle styras ur ekonomisk synvinkel, förmågan att locka fram talanger och spela fotboll med små ekonomiska medel, den utvecklingen behövde ingen lära Åtvidabergs FF, den utvecklingen ledde redan Åtvidabergs FF.

Samarbetet inleddes, det började snackas om allsvensk fotboll i Åtvidaberg igen, visionerna och målsättningarna höjdes, det blev Adidas istället för Uhlsport, Richard Ekunde och Yannick Bapupa hamnade i ÅFF, Bergström var tillbaka, Kristoffer Karlsson hamnade i DIF, Mats Haglund gick till Häcken, det rörde på sig och svängde om anrika Åtvidabergs FF.

Ingenting varar för evigt, Djurgårdens IF regerade inom Svensk fotboll, efter Svenska cup finalen mellan de två samarbetande bröderna, bröts samarbetet dem emellan.

Utvecklingen efter ÅFF:s samarbete med DIF kan väl ingen förneka att den gått åt rätt håll.

Ända sedan Åtvidabergs FF på nytt fixade allsvensk kontrakt uppe i Sundsvall, ända sedan seriesegern i superettan blev verklighet, har jag samtidigt som jag frossat av sann njutning, haft år 2010 som en mall, jämförelse eller bakgrundsbild, och försökt att jämföra hur det såg ut då 2010, mot hur det ser ut inför detta nya allsvenska äventyr.

Kan avslöja att denna mall eller tillbakablick i den svårt repade spegeln från 2010, i min något trångsynta värld givit mig tröst, skapat en sorts varm trygghet, mina känslor har vaggats omkring som i ett rus som säger att allting är så förbannat mycket bättre det här året 2012, ett år som jag hoppas blir ett år som när nyårsafton kommer ska bli firat med champagne, och varje raket som åker upp mot himlen hoppas jag ska bli en påminnelse om alla de raketer ÅFF fyrade av i allsvenskan och vars sprakande fyrverkeri fullbordade ett nytt allsvenskt kontrakt 2013.

Fyrverkeriet från inledningen har dock avstannat.

Längtar varje dag tills att det återuppstår och på nytt sätter färg och vingar på tillvaron.

 Allsvenskan är precis så jämn som jag förutspådde, Syrianska har också nu vaknat upp och ligger före både oss och flera andra lag. Matcherna fram till EM uppehållet är nästan av slutspelskaraktär, varje poäng är ju så ruskigt betydelsefull att ha med sig  under tiden då vi får koppla av och njuta av Spanien, Holland, Tyskland, Portugal, Italien, Sverige och alla andra storheter som ska skylta med sig själva inför ett helt Europa.

En fantastisk fest att se fram emot.

I eftermiddag väntar ännu en riktigt viktig och samtidigt ruskigt svår uppgift. Magnus Persson och Ricardo Santos och vår förra samarbetspartner Djurgårdens IF på Stadion.

Djurgården har pendlat upp och ner, hittills enligt mig. Ett exempel är mot Mjällby borta då laget stundtals var helt vilse och låg under med 4-0, men plötsligt fick Magnus Persson ordning på sina mannar, som om matchen varat några minuter till förmodligen lyckats rädda en poäng.

Matchen hemma mot MFF, bjöd stundtals också DIF på ett spel som kan göra mig orolig inför eftermiddagens drama för ÅFF.

En sak är säker, pressen är stor på hemmalaget, slår man inte Åtvidabergs FF hemma på stadion lär det visslas och blåsa snålt omkring hela Djurgårdens IF och i synnerhet mot Magnus Persson.

Vilken laguppställning firma Thomson/ Egnell presenterar idag är en spänning i sig, kittlande och härligt tycker jag att ingenting kring laguppställningen bara är statiskt och helt givet på förhand.

Trenden med fem raka förluster behöver brytas ner, de närmaste matcherna måste bjuda oss alla ÅFF:are på nya färska och nödvändiga poäng. Helst med en början redan i eftermiddag förstås.

Gustav Jansson är en nyckelspelare, liksom alla andra. Hoppas att han tar tillvara på tillfället att bjuda sig själv och hela Åtvidaberg på en riktigt bra insats på bortaplan mot DIF.

Jag minns ännu oron när Thomas Wernersson lämnade ÅFF för Blåvitt, vem skulle axla denne ikons frånvaro. Svaret blev den supertrevliga Urban Johansson som gjorde flera riktigt fina säsonger i ÅFF.

Kjell Frisk var kanonbra i ÅFF, innan han försvann och sedan hamnade i DIF.
Jonas Jerleus var ruskigt bra i ÅFF, oron när han la handskarna på hyllan fanns där, innan Henrik Gustavsson
suddade ut denna obefogade oro och inledde en karriär som idag är oförglömlig.

Målvaktstraditionen inom Åtvidabergs FF är stark och bär på många ihågkomna ikoner.

Innan Wernersson och före mina minnen kring ÅFF föddes, hade vi ju dessutom Ulf Blomberg.

Det blåser friskt i Mjällby denna lördag, drygt tio grader varmt bara, det är halvmulet och jag börjar redan känna nervositeten gro inombords.

Men som sagts tidigare, ÅFF 2012 bär på mycket intressant i sin trupp.

En trepoängare mot DIF idag skulle bevisa att det är så.

Att ÅFF är bättre än ryktet.

Neråtsången behöver byta melodi....
 
/// Allas broder
 
 
 
  

Joakim Eriksson2012-05-12 12:02:49
Author

Fler artiklar om Åtvidaberg

Benjamin Tannus om tiden i Åtvidaberg, genombrottet i Högaborgs BK och åren i juniorlandslaget